Naturligtvisabellas blogg

Johanna har fått lite hjälp med sin fyraåriga Pintovalack Kaiser. Det har varit allt från bett-provning till att vänja av honom med att slänga omkring med sitt huvud och smita från arbete.

Framstegen går nu snabbt och relativt smidigt på denna stora charmiga pojke efter lite besvär med att finna passande huvudlag pga. hans känsliga hårrem.

Igår satt jag upp på honom för första gången och red med en Dually-grimma, men då han är så överkänslig att pälsen nöttes bort under det korta ridpasset så blir det att rida på hackamore som ligger mjukt på nosryggen.

Idag satt jag upp för andra gången och kände igenom honom och man märkte tydligt en positiv förändring mellan häst och ryttare med konsekventa och vänliga hjälper.

Bildtext: Jag och Kaiser finner samklang i paddocken (29 sep 2008)

Nu har mina praktikanter, Anna och Johanna, varit hos mig i två veckor. Som ett litet tack för en härlig tid har jag bjudit dem på några lektioner tillsammans med sina hästar.

Anna har fått lite hjälp med sitt tolvåriga halvblodssto Chanell som gärna går i sin egen bekväma form eller försvarar sig med att kicka och hetsa upp sig när man ber om lite arbete. Det är ett mycket trevligt sto med härlig kapacitet och perfektion bara hon väljer att samarbeta med sin ryttare/ledare.

Vi har nu pysslat med henne några dagar och äntligen börjar muskler och kroppsdelar röra sig på ett gynnsamt sätt. Vi har turats om med att sitta upp och stå bredvid och se på då det ger en mycket bredare uppfattning om hur hästen fungerar och rör sig.

Idag gick det väldigt bra efter många om och men, vi knöt upp många knutar hos både Anna och Chanell trots deras “dåliga dag-känsla”.

Bildtext: Jag och Chanell försöker att komma överens i paddocken (25 sep 2008)

Framstegen med Queens Candela har varit många och det har funkat otroligt bra länge nu utan några direkta bakslag. Men för några dagar sedan kom snedsteget då jag och mina två praktikanter Johanna och Anna tog en sväng runt sjön. Trots att Candela var på tårna större delen av ridpasset så höll hon sig i skinnet. Det hade varit många nya komment och saker som hon inte kände igen under turen och hon verkade ha svårare och svårare att behålla fokus på mig för varje sak som uppkom.

Efter att vi passerat en bro som krävde både tålamod och konsevens för att kunna passera så gick hon som en pärla och arbetade lugnt och harmoniskt tillsammans med mig. Det är ofta så, när man väl kommit över ett moment med en positiv inställning så känner sig hästen naturligt tryggare och vågar lita på sin ryttare.

Candela är en av de hästar som kan visa de mest olika sidor och det skulle Anna och Johanna snart vara beredda att hålla med om. När det enbart var några hundra meter kvar hem så var det någonting som inte passade damen i smaken och hon började trycka sig frenetiskt mot mina hjälper.

Innan jag visste ordet av dansade hon runt, sköt sig åt sidan, stod på två ben och det hela pågick under säkert 15 minuter. Om jag enbart lade min skänkel mjukt mot hennes sida gjorde det henne ursinnig.

Detta beteende har jag och Martina sedan länge märkt av, men det har aldrig urartat som denna dag. Detta är ett sto med en vilja av stål som gör allt för dig när hon är på din sida, men man har henne gärna inte i motståndarlaget.

Dagen efter var problemet som bortblåst. Jag tror det kallas humörsvängningar!

Då jag är starkt MOT våld och tvång vill jag inte behöva känna hennes oro i munnen då hon blir nervös utan istället väljer jag att ha ett mjukare bett så hon vågar känna stöd och tillit när hennes nerver sätter sig utanpå. Så i framtiden ska vi trots allt ha ett gummibett på henne då vi rider ut eftersom hon har en tydlig tendens av att bli irriterad i munnen när hon hetsar upp sig sådär och gärna vill gå iväg.
Bildtext: Jag och Candela doppar fossingarna i sjön (23 sep 2008)

Innan sommaren arbetade jag en del med åringen LL. Det var allt från vardaglig hantering som att vattna, pyssla med och så smått arbeta i lina. Precis innan hon och hennes unghäst-kompisar åkte till sommarbetet arbetade jag med henne för första gången i paddocken, det var blandade känslor med allt från sprallighet till rädsla.

I torsdags arbetade jag med henne för första gången sedan den gången. Hon var fortfarande väldigt cool och lugn i sig, nästan mot att vara loj. Detta visade sig då hon höll sig på allt för nära avstånd från mig och hade svårt att respektera då jag skulle backa undan henne. Efter 15 – 30 minuter var hon helt införstådd med att hålla sig på sin kant och komma till mig när jag bad henne. Att arbeta henne i lina på volt har jag inte gjort speciellt mycket och på den lilla tiden som vi kommunicerade denna dag gjorde hon många fina framsteg.

Jag är alltid speciellt noga med att arbeta intensiva och korta pass med unghästar då de lätt blir otåliga och uttråkade. Detta märks positivt på att de utvecklas i ett lagom tempo och håller sig intresserade under passen.
Bildtext: LL och jag kommunicerar i paddocken (25 sep 2008)