Det kändes tomt och ovanligt att vakna upp denna måndag-morgon i vetskap om att inte ha mina praktikanter vid min sida i stallet. Det är inte klokt vad lätt man vänjer sig och blir bekväm vid saker som blivit annorlunda.
Precis lika bekväm har den lilla loppan Lady Potter blivit vad det gäller arbete och hon har lagt sig till med ovanor som att slå upp med huvudet och även hot till att ställa sig på bakbenen. Efter mycket om och men, med olika träningstyper och en ängels tålamod, beslutade jag idag att testa en graman-tygel på henne.
Det var strålande solsken och blå himmel när jag och Potter lunkade fram genom skog och mark. Efter ett par tappra försök till att undkomma arbete genom att slänga upp huvudet kom hon underfund med att graman-tygeln hindrade henne. Hon insåg då att det bekvämaste var att faktiskt arbeta med huvudet i mer gynnsam position i förhållande till sin kropp, dvs. i lägre form.
Trots att jag inte är mycket för hjälptyglar så finns det tillfällen då hästen överlistar oss och utnyttjar sin styrka och storlek, då är det viktigt att våga svälja sin stolthet och ta några steg tillbaka. Det är inte ett nederlag eller en svaghet att behöva ta ett steg bakåt eller rent av börja om från början, för det är trots allt så att hästen är större och starkare än människan, det kommer vi inte ifrån. Därför är det inte alltid helt fel att ta hjälp av exempelvis en hjälptygel, som i detta fall är en graman-tygel, bara man använder den sparsamt och varligt.
Potter skummande fint om munnen och frustade trivsamt gång på gång. Ridturen var en av de fridfullaste på länge, om man bortser från då vi mötte 30 st ungtjurar i en hage vid vägen, men det är en helt annan historia..
Bildtext: Potter skrittar fram mot en tur i skogen (6 okt 2008)
Bildtext: Johanna (vänster) och Anna (höger) gungar loss (22 sep 2008)