Arbetet med Giro fortsatte en solig dag, det tackade vi för. Men ödets beslut om att sätta oss i pressade situationer kvarstod trots de bästa möjligheterna. Giro var på det bästa humör och det tog inte lång tid innan vi befann oss där vi slutade och kunde fortsätta med fälla upp lemmen bakom oss.
Ofta börjar hästar bli svårlastade för att de tycker att det är läskigt eller lite obehagligt. Vissa vänjer sig och väljer att lita på att det inte är någon fara, med andra lägger till med protester eller istadigt beteende.
Giro är en typisk häst som vet hur han ska göra för att slippa bli lastad, men nu när jag kom in i bilden ändrade hans attityd och han är positiv och villig att bli lastad. Hans speciella ställe att visa sin ovillighet är precis vid rampens nederkant, detta återkommer han till ibland under arbetet.
När vi började arbeta med att fälla upp lemmen märkte jag en annan sida av Giro. Han började uppträda mer och mer nervöst eller ängslig, speciellt när bakbommen satt på plats och han upptäckte att han faktiskt inte kunde komma ut längre. Om man ska använda godsaker som beröm (positiv förstärkning) är det nu det oftast är som mest effektivt. Giro svarade helt sanslöst bra på detta och ändrade helt uppfattning om att transporten var något obehagligt – här fanns ju massa gott!
Vad som sedan hände kan jag inte likna något annat än en mardröm, som trots allt slutade bra! När Giros ägare skulle stänga lemmen bakom oss hade låset hakat sig på något vis.. Så där stod vi, jag och Giro i transporten – inlåsta!
Det var inte många minuter som vi faktiskt stod där inne men alla vet vi ju hur fort adrenalinet kan börja pumpa i vansinnesfart. Som tur var är Giro så ”cool” att han valde att lyssna på oss när vi fortsatte att hålla oss lugna trots den pressade situationen. Dessa gånger tackar jag mig själv att jag inte slarvar med varje litet steg i lastningen/ hanteringen, för det är i stunder som dessa då jag verkligen får mitt kvitto på att jag byggt ett ärligt förtroende hos hästen.
Ut kom vi, genom frontutlastningen som transporten som tur var hade. Det var ingen graciös utlastning men ut kom vi och Giro lyssnade smickrande bra på mig även att vi inte hade ägnat oss åt frontutlastning över huvudtaget.
Det var inga som helst problem att lasta Giro direkt efter ”traumat” (Utan att stänga såklart!) och stämningen var fortfarande lugn och harmonisk.
Det var ett stort fel på transporten så den skall lagas innan vi fortsätter nästa gång. Men så länge har Giro och hans ägare fått i hemläxa att öva på kommunikationsträning.
 |
 |
 |
 |
Bildtext: Giro och jag lasttränar (16 juni 2009)
