Vem påstår att vi förmänskligar hästen? Är svarsjuka någonting som bara vi människor känner? Hur som helst så har jag känt mig lite fånig sedan Tella kommit till mig och Loppan.
Jag får erkänna att jag varit lite blödig där jag sett Loppan snegla bort mot mig och Tella medan hon själv går i hagen till det är hennes tur. Givit henne en slängkyss med lite dåligt samvete då jag tycker att hon tittar förkrossat mot oss.
Självklart har jag inte försummat henne någon kärlek för Tella, så att Loppan skulle vara svartsjuk eller avundssjuk är ju bara nonsens..
Men idag! Idag var inte en vanlig dag för mig och Loppan.
I vanliga fall möter Loppan mig i hagen när jag ska hämta henne, på sin höjd går iväg ett par steg för att sedan vända sig om och möta mig. Sedan går vi in i stallet, där Loppan står helt “naken” i stallgången blixtstilla ända till all skötsel och vår utrustning är på. Ett eller två steg kan hon förflytta sig ibland, även detta på sin höjd. Efter vårt arbetspass får Loppan stå i sin box och äta lite god mat, alltid med öppen dörr – hon kan någon gång försöka ta ett steg ut då jag går ut ur boxen och hon vill följa med, men backar alltid tillbaka när jag knäpper med fingrarna.
Jag kan rabbla upp den här lustiga dagen för enkelhetens skull:
1. Hon gick iväg i hagen, vid staketet stannade hon med rumpan mot mig
2. I stallgången vandrade hon flera meter bort varje gång jag vände ryggen till.
3. Efter ridtur och mat vandrade hon raka vägen ut ur boxen tre gånger
Snacka om att söka uppmärksamhet, min lilla Loppa.
Svartsjuk? Haha, jag tror faktiskt det!
