Naturligtvisabellas blogg

Intressant lasttränings-historia!
Så kommer vi till den sista men inte minsta (..eller jo, men bara rent storleksmässigt.) delen av pållarna i Linköping för den här gången.

Första dagen då jag mötte lilla Noan var det som att se på en söt liten karamell, kanske med salt/syrlig fyllning i mitten dock (hihi!), stångades och traskade omkring på sina egna små utflykter.

Från början kändes hon väldigt låst inuti sig själv, hon sprang mest runt mig och kikade på lite av varje, men mest för springandets skull. Snart förstod hon dock att jag ville nå henne lite djupare och då visste hon nog inte riktigt vart hon skulle ta vägen. Hon kände sig trängd, fick ännu mer spring i benen och om hon stod still var det som en tickande bomb som när som helst kunde ta språng.

Det tog dock inte lång tid innan hon accepterade att coola ned och lyssna på vad jag hade och säga, som hon nog till och med tyckte var helt okej trots att det var nytt för henne.

Hennes ägare Johanna berättade att hon inte var speciellt förtjust i att man pysslade och klappade på henne, speciellt inte på huvudet. Det här skulle bli en spännande förvandling, det visste jag redan nu, men aldrig kunde jag ana hur spännande!!

Andra dagen vid transporten började annorlunda. Noan var lugn och fin, hon kändes väldigt villig att följa med in så jag stannade henne bara ett par steg upp på lemmen. Så fort hon fått upp bakbenen på lemmen och jag stannade henne för att rygga ut igen började hela hon skaka. Hon skakade och vinglade som om hon trodde det var ett stup hon skulle trilla ned för. Hon backade snällt, men väldigt osäkert, av lemmen och gjorde så varje gång jag upprepande det.

Det blev en ganska lång process och mitt i allt började hon strula med att gå på transporten också eftersom hon visste att hon skulle behöva backa av. Många gånger får människor panik i detta skedet men jag vet så väl att (som jag ofta nämner) känslor är till för att levas ut, så snart skulle det vända.

När det funkade bra till slut var det Johannas tur att få fortsätta, så hon skulle få testa och känna på. Noan gick rakt på med Johanna men det var inne i transporten som problemet uppstod. Jag vet att det alltid blir ett liten obligatoriskt bakslag när ägaren själv ska få testa på eftersom hästen har blivit så van vid min hand. Alla gånger löser sig detta efter bara några minuter, men denna gången var det annorlunda..

Noan såg pressad ut, trots att Johanna stod lugnt och stilla. Det hela eskalerade till det att Noan inte ville gå in alls, bara några steg för att sedan börja backa och näst intill kasta sig ut.

När det faktiskt hade backats för många steg i processen så bad jag att få ta över och känna på egen hand. Noan var ängslig, nervös, osäker och letade bara flykt. Hon försökte våga lita på mig och stå kvar men i hennes huvud hade det gått så pass långt att hon bara ville bort, kände oro och obehag. Varför?

Efter några riktiga kliv och kast ut ur transporten trots att jag stod kvar helt lugnt så anade jag att det skett en olycka någon gång, jag var tvärsäker. När jag frågade detta så var det ingenting som varken Johanna eller Camilla kände till. Jag bad dem tänka till på alla situationer de kunde tänka sig, vare sig det hade hänt vid transporten eller någon annan stans.

Hon berättade om att Noan en gång hade slängt sig ut ur transporten när hon var uppbunden och det inte var stängt bakom henne i transporten. Där hade vi förklaringen!

Jag berättade om hur Noan med all säkerhet just nu befann sig i den situationen igen och bearbetade sina känslor. Att det skulle krävas fler träningar än denna dag innan vi kommit förbi det här. Dagens uppgift var just nu att bara få Noan tillbaka rent psykiskt och enbart upprepa det vi redan höll på med, för att visa henne respekt och tolerans för att kunna bearbeta det hon kände.

Det var mycket kärlek och tålmodighet i arbetet sedan, för varje steg hon allt mer självsäkert tog berömde jag med massa mys och kärlek, ömhet och fysisk kontakt. Det slutade med att flera personer, däribland Lovelys ägare Kajsa stod och stöttade Noan som en hejarklack vid transporten.

Det tog en liten stund, men det var värt varenda minut, så kom Noan åter tillbaka och kände sig allt mer säker och trygg i situationen. Vi kunde gå in i transporten, lugnt och stilla stå kvar, för att sedan backa av – även det lugnt och stilla.

Det var en härlig reaktion som jag bemöttes av från Johanna och hennes mamma, trots att de visste att de väntade en tids lastträning för att stärka Noan. De kände att de fått uppleva en helt ny sida hos sin häst som de innan trott varit kaxig och lite uppnosig. Det hade verkat som om Noan inte velat gosa och bara stött ifrån sig den kärlek som de försökt ge henne.

Nu hade de en ponny som stod lugnt och stilla, med lågt huvud och ödmjuk, lite osäker blick. Hon tog till sig den fysiska beröring och kärlek som vi gav henne på ett helt annat öppet sätt.

Jag kan inte låta bli att bli kär i hästar som dessa. Det är så underbart att få uppleva hur de går igenom olika stadier, utvecklas som individer och bearbetar/rannsakar sig själva och sina känslor. Jag kan heller inte låta bli att oroa mig för när jag försöker förklara hur de känner och göra dem hörda för dem de verkligen visar sig vara.

Det kan vara svårt att vara ägare till hästen och höra en näst intill vilt främmande person stå och utvärdera deras häst som de ofta haft hand om länge. Därför blir jag så oerhört lättad, glad och lycklig i fall som dessa – när jag bemöts av förståelse och ödmjukhet hos människor. Hur de knyter an nya band till sina djur och hur möjligheter öppnar sig för dem!

(Hela den här dagens arbete skedde faktiskt bara på 1, 5 timme. Fortsättning följer..)

Bildtext: Noan och jag under första dagens “lära känna”-arbete (5 feb 2010)