Bildtext: Sara och Caballo (5 juli 2010)

Igår var jag i Bodafors för att lyssna till en duktig kvinna som heter Sara och se vad hon hade att förmedla vad gällde Caballo.

Det var en hel del spanska influenser hon berättade om och visade. Hon hade även en liten uppvisning på Caballo med ett spanskt bett (snarlikt spanskt). Vi vägde olika stångbett i händerna och aldrig har jag varit med om så mycket olikheter i vikt och inverkan!?

Jag är ju mycket för så milda bett som möjligt och gärna bettlöst eller den imponerande ridningen med halsring. Men efter att ha fått bubbla lite fram och tillbaka med Sara kom jag in på nya tankebanor och valde att förhålla mig neutral i frågan om bett. Hon var mjuk, mycket noggrann och mycket mån om hästens nivå och förutsättningar. Trots ett skarpt bett hade hon en grimma att rida på om han skulle reagera för skarpt – mycket klokt!

Det är trots allt så nedsmittat ämne med hårda händer och omusklade kroppar. Men när det gäller att finna små medel med stora djur kändes det verkligen som Sara visste vad hon talade om. Med mjuk hand och en känsla för både kroppskontroll på sig själv och hästen såg Caballo och hon ut som ett helt nytt ekipage. Han fick resning utan att falla ur ramen och trots mina hårda ord mot tuffa bett så kunde jag inte annat än att bli lite nyfiken på detta.

Det handlar absolut inte om att börja rida hästar på skarpa bett men när “tiden är inne” (allt är relativt) kanske det inte är fel att leka med tanken, blanda in lite allvar i leken. För det är lekande lätt som Caballo rör sig och jag som svettas i sadeln, jag som alltid säger att det är hästen som ska göra jobbet.

Det syntes verkligen att Caballo trivdes men undrade vad Sara pysslade med när hon lugnt började föra honom i sina steg. Istället för att, som jag, föras av honom!

Jag ska våga mig på att testa på denna konst, fast det blev inte denna dag för den sadeln de red i passar mig inte och ska jag vara rättvis mot hästen är det viktigt att jag först och främst kan förmedla balans så det blir så få störmoment som möjligt.

För jag vill verkligen kalla det konst med spansk ridning, efter det Sara visat – för man lär så länge man lever!