Ja, så var det ju dags för AR-träningen denna söndag som jag sedan länge varit anmäld på. Eftersom det är bindande anmälan kändes det ju lite snopet när det visade sig vara så extremt mycket problem i kroppen på Compadre när jag varit hos Equiterapeuten.
Min första tanke var dock att träningen skulle vara bra ändå eftersom det är så 100 % upp till hästen vad som görs i AR-träning för Elise och eftersom jag skulle ha gått en vecka i skogen och bara lullat då så vore det bra att “hålla riktningen” med träningen. Sedan fortsätta lugnt i skogen efter träningen och bara känna in Compadre både fysiskt och psykiskt för vad han är redo för. Men..
..under veckorna som gått sedan besöket hos Equiterapeuten har jag fått flera tankeställare av en rad olika personer, från både de som vill oss väl och bryr sig med äkta värme. Även från dem som inte riktigt förstår det speciella som jag vill ge hästar och i synnerlighet den pålle som jag förhoppningsvis ska ägna en herrans massa år med framöver.
Men, i slutändan så blev det ändå att jag åkte på kursen eftersom det inte fanns någon som kunde täcka upp åt mig och därför skulle jag ha fått betala vare sig jag tränade eller ej – därför åkte jag.
Kan erkänna att jag både kände mig lite besviken över att behöva lägga så pass mycket pengar och tid på träningsdagen när jag och Compadre haft sådana extrema upp&ned veckor..
Det som mest oroade mig var om han skulle vara i luften mer än på marken så som han varit i skogen. Trots att jag inte har någon stress eller press på mig mer än min egen självanalytiska förmåga att vilja LYCKAS – förmedla, så känns det aldrig kul att stå framför ett gäng människor när man är mitt i en känsloförvirring med sin häst.
Hur detta gick återkommer jag till i ett senare inlägg 😉
Så, fortsättning följer..
