Naturligtvisabellas blogg

Var ute och gick med skruttvas idag igen
och jag kan inte annat än att vara VÄLDIGT nöjd och glad och stolt över
min lilla pojke 🙂

Det var regnigt och blåsigt och jag trodde
livet skulle vara allmänt galet idag, men jag ville ändå ge dagen en
chans så jag tog grimma och pålle och gick ut i regn&blås-rusket.

Jag
tog Dually-grimman idag, istället för den vanliga grimman som jag
brukar ha på Compadre, då han igår gjorde en helomvändning i sitt
beteende.

I vanliga fall brukar det vara han som är väldigt
känslig – överkänslig – och spänd, samt rädd för allt och alla (stundvis
kolugn!? hehe) Just promenaderna är upprörande eftersom jag ofta ber om
hans uppmärksamhet då och det är ingenting som han verkar tycka är
positivt..

Men som sagt, igår kom en
vändning i honom. Som alla andra dagar kan han i början ha svårt att
“släppa handbromsen” och går nästan framåt-bakåt om ni förstår vad jag
menar. Detta brukar släppa efter en stund när han känner sig mer säker
men igår tänkte jag be honom följa med lite extra eftersom jag trots
allt tar det sakta och försiktigt med honom men någon gång behöver vi
avancera 🙂

Han blev först störd av min fråga, när jag började vicka i grimskaftet,
och som han alltid gör per automatik lade han i bromsen och sedan även
backen. Jag fortsätter bara som om jag inte märker vad han pysslar med
och så får han deala med sina fobier på egen hand.

Jag gör såhär när jag väl känner en häst för jag tycker det är viktigt
för dem att komma förbi fobier eller rädslor på egen hand. Hade jag här
lättat och låtit honom komma när han kommer så går det självklart. Men
den dagen jag kanske då råkar snubbla och så blir det ett ryck i grimman
blir han väldigt rädd och tror sedan att jag ska döda honom den närmsta
tiden.

Jag råkade nämligen hamna i en liknande situation precis i början med
honom när vi började träna AR på lite mer allvar. Vi var i ridhuset som
vanligt och när jag hade hans huvud lågt hände någonting utanför och han
blev spänd. När jag då inte var beredd precis exakt så ryckte han ifrån
mig eftersom han fick panik av att känna en liten snudd på sin nosrygg
när han blev spänd. Jag som inte alls var beredd på detta försökte vara
mjuk men här var han redan så blockerad och inne i sin egen värld och
sin rädsla att han slog med huvudet större vilket gjorde det omöjligt
för mig att vara smidig så det blev pannkaka. Här gör han det alltså
omöjligt för mig att visa att det inte är någon fara.

Efter detta började jag helt
från början med att hålla i lina och för varje gång jag försökte hittade
han bara nya saker och jag kände mig väldigt maktlös.

Jag hade kunnat vänta att arbeta med honom helt eller tom. undvikit det
denna dag då han var lite på tårna men å andra sidan så byggs ju bara
hans rädslor på mer och mer eftersom det undviks. Så den dagen man av
någon anledning behöver träna, eller ska hantera honom, så finns
problemet mitt framför ögonen på en.

Därför vill jag hjälpa honom att bearbeta sina fobier och rädslor genom
att väldigt snällt men medvetet göra en liten vink som jag vet att han
tycker är jobbig, för att sedan låta honom reagera som han vill och
eftersom jag är beredd på allt som kan hända fångar jag bara upp honom
när han väl är mottaglig och så får han massa beröm, mys och kärlek!

Detta är svårt att förklara men jag kommer kunna dra massor av exempel
eftersom han är väldigt extrem i sina fobier så det finns en del att
träna.

Jag har låtit honom vara väldigt länge, utan att göra detta som jag
beskriver, eftersom han inte har varit mottaglig överhuvudtaget. Nu
känner jag å andra sidan att han börjar låta mig ta lite mer ansvar och
han söker sig till mig när det blir någonting jobbigt. Därför vågar jag
nu ge mig in i dessa övningar så han får bearbeta sina onda demoner och
läskiga minnen som sitter i hans muskelspänningar.

Han går på naturläkemedelskur för sina inre organ, han har varit hos
Equiterapeut och ska åter så det blir bra med hans kropp. Sedan arbetar
jag nu mentalt mer och mer med de “ömma punkterna” så blir det en
helkroppskur – för bästa resultat!

Men allt tar vi i hans takt så det blir lagom. Så det inte blir allt på en gång utan att han berättar när han är redo 🙂

Kallt och ruskigt, mörkt och regnigt – när jag och Compadre gick på transporten tidigt på söndagsmorgonen. Dagen innan hade vi tränat på självlastning med en annan transport och det gick även helt okej i den här denna morgon men jag vill inte stressa så jag hade tillkallat en assistens 😉 Victoria som hjälpte mig.

Väl framme hade det ljusnat och avlastningen gick lite hastigt, men helt okej. Jag stod bak och lastade ut honom på egen hand så jag känner mig ändå nöjd eftersom det var ett helt nytt ställe för honom.

Det kändes skönt att se honom cool i boxen. Han ställde sig lugnt och tryggt och började tugga på det medhavda höet. Han höll sig väldigt fin hela morgonen och första passet gick även det som en dans 🙂

Jag känner ju, som sagt, mig väldigt osäker på honom för tillfället eftersom vi är mitt i en utvecklingsfas där han helt plötsligt får nervösa sammanbrott när han varit hur stillsam och härlig som helst.

Jag berättade för Elise hur läget var och hon tog mycket hänsyn till detta. Det var inte någon större skillnad på träningen eftersom hon hela tiden har sett spänningarna i Compadres kropp och rättar sig efter dessa. Det känns så skönt att ha träna för någon som inte vill stressa fram någonting förrän hästen är helt redo *nöjd och glad*

Vi arbetade först stillastående och det kändes mjukt och följsamt, Compadre var hur underbart lugn som helst och det värmde SÅÅ i kroppen på mig. Elise såg hur väl han var med mig så jag fick ta igenom halvhalter böjd som om han inte varit annat än avspänd. Visst kom det aningens spänningar i kroppen, men då gjorde vi bara om och bad honom att slappa av igen – vilket blev fint 🙂

Så länge hästen inte är spänd – alltså avslappnad – talar dem om för oss att det är okej, och att den är med oss. Då är det ett godkännande till det vi ber om. Är man bara uppmärksam för detta kan vi inte skada våra hästar. Hur sedan den känslan känns och vem som vet hur, är en helt annan femma, det är därför det är så underbart att ha någon som står över ens huvud och hjälper till!

Vi gick tillbaka till stallet där han fick vila medan vi åt lunch. När jag sedan kom tillbaka för att ta ut honom för det andra passet kände jag att det fanns aningens mer spänning i hans kropp men vad var det att tänka på – nu var det träning hur som helst..

..och träning blev det – på avslappning !

* Glömde förresten berätta att det självklart var fart och fläkt i i ridhuset när vi stod kvar där några minuter efter första träningen. En stol gick sönder och brakade till mitt framför mig och Compadre så tjejen som satt på for omkull. Gissa om det fick upp adrenalinnivån i kroppen.

Bara några minuter efter det hade hänt och jag tyckte att han kommit ned på jorden igen skulle jag ta på honom regntäcket innan vi skulle ut i regnet tillbaka till stallet igen. Precis när jag knäppt på alla knäppen och spännen förutom bakbensjorden på andra sidan kom en kvinna i gruppen fram till mig och talade lite, frågade lite om Compadre och sade just att han såg så himla lugn och avslappnad ut ju.

Jo, visst 🙂 Det är alltid kul att höra, men svårt att förklara just när han har sina avslappnade stunder.

Under tiden kom Sabina, en annan i gruppen fram till oss, men stannade upp vid sidan om, typ vid flanken, på Compadre och jag såg i ögonvrån hur han kikade misstänksamt mot henne. Jag såg att Sabina även såg detta så hon strök honom mjukt över sidan som man ska göra (på vanliga hästar) men som gjorde Compadre ännu mer misstänksam. Precis som om han tänker: “Ohooo!! Nu försöker hon lura mig att hon är snäll, fy vad läskigt hon TAR PÅ MIG!! Men mig lurar man inte så lätt, bäst att fly!!”

Jag lät ändå Sabina fortsätta att sätta dit bensnöret, som jag förstod att hon skulle göra, och tänkte att detta var ganska bra “test” för att se om han faktiskt skulle låta henne sätta dit det eller få ett ryck.

Gissa vad!? Det blev ett ryck.. Med ett skutt, kast åt sidan kom han undan den sabeltandade Sabina som minsann inte skulle få smaka på honom. Sedan var det dags för mig att få kontakt med min häst som var helt inne i sin lilla mardröms-värld och så satte jag själv dit bensnöret – inga problem!

Sabina fick sedan hälsa på honom och efter det “lådsas-sätta dit bensnöret” för att det skulle vara okej. Han tittade med “misstänksamme Compadre”-ögat under tiden men lät trots allt hemska-hemska Sabina röra honom.

Jag ska då tillägga att Sabina var väldigt mjuk och lugn när hon gjorde detta så därför lät jag det vara. Annars hade jag övervägt att göra det själv och öva med någon annan senare.

Nåväl, tillbaka till andra träningspasset som jag tror ni ville läsa om 😉 Men jag ville ändå berätta om detta så kanske ni förstår hur lite som krävs för att uppröra denna lilla herre.

Compadre var som en spänd fiolsträng efter den lilla skritt-turen till ridhuset och under träningspasset också. Det kändes ändå härligt att Elise tog helt hänsyn till detta och kom på fenomenala övningar som gjorde susen för både mig och Compadre också.

Vi struntade nu helt i halvhalterna som vi även hade arbetet med i skritten på första passet men nu bytte vi helt linje eftersom det var en helt annan sinnesstämning nu. Vi arbetade istället utmed långsidorna och tog hjälp av väggen som lugnade och så gav vi oss på lite slutor och öppor i skritten.

Jag som alltid hjälper mina “elever” i början genom att kommunicera med hästen så den blir säker och samarbetsvillig, för att sedan instruera och hjälpa till när hästägaren på egen hand klarar ut resten, fick prestationsångest som attan – vilket kändes väldigt ovant.

Elise gav mig kritik för att inte våga ta för mig och våga tro på mig själv och min häst – något som jag själv säger till de som tränar för mig. Tro att jag fick mig en moralkaka av mig själv som lockade till skratt 🙂

Lärde mig otroligt mycket om mig själv på detta passet – och förstod verkligen innebörden av det man brukar säga att det är lättare att se och hjälpa andras med sina problem än sina egna! Så, nu ska jag börja spela in mig själv så ofta jag kan för att “träna för mig själv” som jag gjorde mycket i början.

Haha, vad långt det här blev. Hoppas det var värt lässtunden – kommentera gärna så jag vet vad ni tyckte om det. Försöker skriva så ni tycker det känns intressant och spännande så därför är feedback jättetrevligt att få !!