I fredags var jag återigen i Hok och idag skulle bli en dansant dag 🙂
Alla formar vi varandra, så även Emma och BenHur. Men de har en tendens att tycka olika och kämpar därför förtvivlat för att forma den andre åt sitt håll.
BenHur är en fjording, trygg och stark – två mycket bra egenskaper hos denna ras. Lättformade och svårformade på samma gång, eftersom de är trygga i sig själva tycker de sig ha en bra plan och har därför stark vilja som inte rubbas utan övertygelse.
Emma är en vänlig tjej, öppen och ambitiös – två mycket bra egenskaper. Lättformad och svårformad på samma gång, eftersom hon är öppen har hon hela tiden chansen att vara nytänkande men å andra sidan kan hon bli så pass öppen att hon tappar fotfästet av en viss BenHur som hela tiden förespråkar det han tycker och tänker.
De är underbara, att bara se på 🙂
Idag arbetade vi med takt, rakt av! Det var hårda bud och inget att tala om, det hade jag bestämt. Idag var dagen då det verkligen skulle funka, det kändes i den vintriga luften.
Tänka takt/form på volten, tänka takt i skritten, takt i sitsen, tygeltagen, allt.
Emma gjorde sitt bästa och det älskar jag. Men trots detta funkar det inte alltid som man vill, som vi alla vet. Men det är då vi har varandra. Jag satt upp BenHur för att ge båda två en bild av vad som önskades av dem, önskades av varandra.
Jag tänkte takt, takt rakt av och takt bara takt. Jag tog allt som det kom, precis som jag alltid gör. Låter känslan styra handlingarna och så pusslar man en bit i taget. Först takt i skritten, sedan direkt på formen av volten. Detta fick jag nöja mig med i flera varv. Hela tiden bad jag BenHur om formning i volten, väntade och höll bara takten, påminde hela tiden om takten i skritten om han tappade den, formen på volten om det far iväg.
Jag tycker det är viktigt att jag kan sitta upp, som en människa, en vän, en dödlig precis som alla andra. Jag vill lära ut precis lika mycket som jag vill lära. Jag är ett stöd och ska jag kunna förmedla det krävs empati för de jag coachar.
BenHur blev en lugn, harmonisk och vaken pålle – vaken på vad jag bad om, nyfiken och positiv på mina förslag som jag lade fram. Tillslut kom även formen, lugnt och stilla. Inget spring, inget tryckande och skuffande som BenHur annars kan vara så bra på – allt detta tack vare lite takt! *härligt*
Emma fick sitta upp, känna efter – nej, hon fick leda i den dans hon och BenHur skulle dansa. Vara inkännande men hela tiden sträva efter att finna takten, som inte är så lätt. Hon var så duktig!
När jag såg hur pusselbitarna började falla plats, ömsom att hon tappade takten och tog upp den igen. Medan BenHur fortsatte kämpa för bådas skull, istället för i sin egen lilla värld, då avslutade vi på sekunden. Både häst och ryttare såg så nöjda och slut ut på samma gång. Slut för dagen, men fulla med nya danssteg för nästa pass 🙂
Bildtext: Fina BenHur myser i vinterhagen
