Efter ridpasset med Karin satte jag mig i bilen och började
åka förbi alla hagarna ned mot vägen. En man stannar mig och säger att det går
några hästar utanför hagen, jag ber honom åka till stallet och meddela detta
och själv fortsätter jag på vägen med lite extra utsikt så jag inte kör på
några pållisar.
Att de var utanför hagen var ju en stor sanning men också en liten underdrift.
De var mitt ute på vägen rakt på väg mot de större vägarna!!
Jag ropade mot några som stannat sina bilar att meddela stallet och hälsa att
jag åkte efter och att de får ringa mig så de vet var hästarna tar vägen.
Sju hästar i full galopp på stora vägen utanför Ullstämma i Linköping –
herregud!
Efter flera minuters försiktig förföljelse en bit ifrån hästarna vek de av mot
ett bostadsområde. Efter ytterligare några minuter tappade jag dem ur sikte och
när jag höll på att köra fast mitt bland alla snö och is vände jag tillbaka och
körde runt bostadsområdet, in i ett annat bostadsområde dit spåren visade.. Så
stod de där, vid två killar som fått tag i var sin pålle.
Bildtext: Snäll häst som lyssnade
på drag i täcket, hehe (2011-02-10)
Med den ena killen hållandes i en hästs huvud och den andra hängande i täcket
lyckades jag få på två av hästarna två grimmor som jag hade i bagaget och en
lindade vi en lina runt skallen som en provisorisk grimma.
Bildtext: Folk/häst-samling mitt i
bostadsområdet (2011-02-10)
Snart kom det fler personer och hjälpte till och vi hade hundkoppel och skärp
runt hästarnas huvuden för att hålla dem kvar.
Snöyra och kyla, sju hästar, mitt bland husen, okända människor som vissa var
hästvana, andra livrädda – vilken katastrof 😉
Efter en liten enkel genomgång av säkerhetsåtgärder kändes läget stabilt och
Karin och hennes mamma kom med lite grimmor och grimskaft så vi kunde hålla i
alla hästarna. Efter en lång, lång stund kom hästarnas ägare och vi kunde börja
promenera hemåt stallet, flera kilometer därifrån..
Bildtext: Äntligen alla hästar
under kontroll och på väg hem (2011-02-10)
Väl hemma i stallet efter två timmar var vi alla möra och lättade. Äntligen
kunde jag också få åka hem, lagom försenad. Tanken var att åka förbi Mantorp
när jag ändå var i krokarna men det blev nu inte lönt. Så Katarina och
Niccolina fick vänta 🙂
Slutet gott allting gott!
