Naturligtvisabellas blogg

..eller borde jag kanske döpt inlägget till “Yrvädret Cru” istället 😉

Bildtext: Ida och Cru mitt i en mysstund (bild lånad av Ida)

11 februari 2011
Idag tänkte vi lite mer med AR-inspirerat med Cru, ställning böjning, formning osv. Men först fick vi ett yrväder att försöka få ordning på. Vinden ven och dagar som dessa berättar Ida för mig om då Cru inte riktigt är med på noterna.

Det märktes väl att han ville hålla koll på allt och eftersom vi redan vet att han kan ta över lite när han får chansen var det egentligen bara att övertyga honom om att det inte var någonting värt att lägga energi på. Snö som yrde, en presenning som brukar fladdra och försöka träna fokuserat mitt i det här.

Jag gav Ida en bild av vad jag sökte, koncentration och träning men ändå fullt medveten om riskerna i det här vädret. Därför valde jag att gå snett framför honom och när han var mer “i sin kropp” än utanför kunde jag börja gå vid hans sida istället utan att känna mig osäker. Han är nämligen en vig och snabb liten arabkille 🙂

Det var svårt att få in flytet för Cru som gärna ville stanna, backa eller tappa takten framåt. Allt detta ignorerade jag bara och fortsatte visa honom framåt, nedåt i takt och när han sedan var redo att ta dessa steg var upp till honom. Flera gånger när jag bad om ställning i avslappningen kom han nedåt och framåt jättefint där han öppnade upp sin ganasch och sträckte ut sin nacke. Någon korrekt ställning kom inte mer än lite här och där men det var inte relevant idag eftersom vi sökte en jämnt flyt och avslappnat framåtbjud.

När Ida testade gick det kanonfint trots att det var väldigt mycket att tänka på från början och på en gång. Cru var mjuk och följsam och hade tålamod när Ida tränade hjärngympa med sig själv och sin pålle.

Det märktes stor skillnad på hur Cru var i sitt “yrväder-humör” när Ida vågade tro mer på sig själv, då lugnade han sig mycket och lyssnade till henne. Han får gärna kika på saker men han behöver inte vända sig om eller vrida hela huvudet och halsen om för det.

Fredagen den 11 februari 2011
I fredags var det åter dags för ett träningspass med Elin och Zorro. Tanken var att checka av den lilla hemläxan som de fått av mig på det vi gjorde sist. De skulle öva på longeringen genom små signaler och även att “hålla en ram” när Elin gick baklänges med Zorro efter sig, mitt emot. Detta var tänkt att göra i trav eftersom de ofta var här som problemet med att Zorro struntar i Elin uppkommer. Efter att de skulle ha visat mig detta skulle vi fortsätta uppsuttet med back-problemen m.m. Men saker blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss och både Zorro och Elin fick var sin rejäl tankeställare..

Vi började med longeringen. Skritten gick helt okej, Zorro såg lugn och ganska intresserad ut där han gick runt Elin på volten, men i traven bar det iväg..

Zorro lunkade på i traven och Elin var lite väl “inne i sitt” och därför drev hon alldeles för mycket så Zorro blev lite uppjagad. När det hela tiden gick fortare och fortare fick Elin mer och mer panik och Zorro pinnade bara på utan att visa någon hänsyn.

Jag talade om för Elin att försöka släppa på prestaionsångesten eftersom det inte handlade om att “göra rätt” utan att utvecklas och få rätsida på saker. Jag är inte hos hästar och människor för att stå och döma dem medan de “gör fel”.. För det finns inga rätt och fel, bara mer eller mindre passande handlingar.

Jag gav Elin en liten bild av avspänd och fokuserad träning genom att själv longera Zorro och vara så liten i hjälperna som möjligt och bara öka dem när det behövdes vara extra tydligt.

När Elin sedan tog över var hon mycket mer avspänd och inlevelsefull tillsammans med Zorro – jättehärligt att se! Både skritt och travarbete i avspänt tempo med lagom signaler.

Zorros jobbiga varv är höger men det hade funkat jättebra, så jag bad dem byta till de lättare vänstervarvet. Det var här Elin fick sin tankeställare:

När Zorro tog trav i vänstervarvet och hon bad honom att forma sig och följa linan hade han redan sprungit runt flera varv och lagt ett lagom jobbigt tryck i linan som Elin såklart fick ont i armen av. Elin visade Zorro att detta inte var okej men istället för att han lättade i linan som vi tränat på ökade han bara tempot och drog nästan ännu mer. Linan blev längre och tempot högre och snart var det full galopp på nästan helt lång lina i paddocken. När jag försökte stoppa den lilla vita springaren kastade han sig så pass att Elin tappade honom och iväg sprang en liten vit med linan hängandes efter sig..

Zorro ställde sig vid de andra hästarnas hage och pratade lite med dem. Det var inga problem att ta honom igen och så gick vi åter till paddocken. Jag höll nu i Zorro för så som han just gjort mot Elin var inget schysst och jag ville känna hur det kändes för att förstå saken bättre.

Innan jag fortsatte träna med Zorro i paddocken stannade vi och jag talade lite allvar med Elin. Hon berättade att det var precis så som Zorro just dragit iväg i longeringen som han brukade göra men att han aldrig stuckit innan eftersom hon haft grinden stängd (som nu var fastfrusen i snön).

Jag berättade att det är väldigt viktigt att värdera sig själv värdigt och ärligt. Att säga ifrån när man inte behandlas snällt och lita på sin egen känsla när man känner att man reder ut saker eller inte. Med detta ville jag få fram att Elin skulle sagt till mig redan från början när Zorro drog i linan och ökade tempot eftersom hon ju visste hur det brukade gå. Det är hon som känner sin häst bäst och jag är enbart där för att coacha dem förbi svårigheter. Det är viktigt att tänka på att alla beteenden som jag ser hos Zorro är nya för mig och därför är det Elin som får sträcka på sig och våga tro på sig själv och sin uppfattning om sin ponny.

Hon ska även sätta en gräns för vad hon accepterar, vad Zorro får och inte får göra, och att veta detta innan hon börjar träna och stå fast vid det under träningpasset. Den här gången sade hon ju faktiskt inte till förrän det värkte i hela armen och hon inte orkade mer och när Zorro då bara blev värre och värre fanns det ingenting kvar att hålla med.

Elin sträckte genast på sig med ett stort leende på sina läppar då jag påminde henne om detta. Att ta ansvar ska vara kul och speciellt när jag är där och kan rycka in om någonting skulle hända, som nu!

Efter att vi gjort en hemmagjord nödlösning till grinden började jag longera Zorro. Först på mycket kort lina och i lugnt tempo, för att se om det gick nu efter att han stressat upp sig – och det gjorde det, jättebra.

Jag testade sedan att länga linan lite, så som det lätt blir för Elin och även bli lite större i mina rörelser som om jag snubblade till några gånger. Det ska ju inte hända en olycka bara för att man råkar snubbla lite 😉 Men detta triggade direkt igång Zorro som skyndade på stegen i traven och snart var det lång lina och en ponny som centrifugerades runt på volten.

Minsta lilla som jag försökte vibrera eller ta i linan för att förhålla honom till lugnare tempo stressade bara på honom ytterligare och jag hade inte en chans att komma framför honom eftersom han sprang för fort och okontrollerat. “Wow, häftigt!” tänker Bella då, “..ett nytt problem jag inte stött på så extremt förut.” och så testade jag istället att bara hålla ett jämnt tryck i linan och hålla min egen position, samt att lätta när han lugnade sig aningens. Genom detta hade vi snart en kontrollerad ponny igen.

Jag visade även “nödbromsen” om hon känner att hon är rädd att tappa honom, som Elin var helt överväldigad över att kunna ta igenom när hon själv fick testa detta 🙂

Så, efter några minuters träning hade vi bearbetat denna rädsla som fötts i missförstånd mellan Elin och Zorro. Hans instinktiva mottrycksreflex kickade in när han inte förstod och Elin inte talade om tydligt nog att det inte är okej att bara springa och dra omkring vid longeringen.

Elin fick testa att be Zorro om galopp på volten och om han skulle få en flashback skulle hon försöka lösa det på egen hand genom att lätta och hålla lagom och lugnt. Skulle det urarta skulle hon “dra i nödbromsen” och sedan fortsätta mjukt till han förstod helt.

Allt detta fick Elin att bli väldigt koncentrerad och engagerad i sin och Zorros uppgift. De var nu ett team, ett lag – två individer som samarbetade och försökte förstå varandra. Ansvar var nu en ära att få ha!

Jag kan inget annat än att säga att jag älskar att se när mina elever kommer till insikt och AHA-upplevelser, när rädsla förvandlas till mod, när sorg förvandlas till lycka – allt det som är mitt jobb!

Kärlek till er alla underbara 🙂

Bildtext: DeeDees effetiva “kolla vad lång jag kan bli”-pose (8 feb 2011)

Historik
I mitten av förra veckan hörde Linda av sig till mig och berättade om en liten oväntad händelse. När hon skulle åka iväg och träna med hennes häst DeeDee men inte kommit iväg då det inte passade damen (DeeDee alltså, hehe)

Jag har lasttränat DeeDee och Linda känner sin häst väl så det har gått kanonbra sedan sist vi tränade, som var över ett år sedan. Dock har Linda valt att vänta ut DeeDee som alltid vill ha 1 – 5 minuter på sig att bara stå och hänga lite på rampen, men sedan knallar de alltid in och så kan de stänga och åka iväg.

Att Linda har valt att göra såhär är för att DeeDee är väldigt lättprovocerad. Hon är bestämd och kan bli upprörd om man “pratar med för storabokstäver”, därför sparar de mest tid på att låta de där få minuterna innan hon gå på vara som de är.

När jag lastar vill jag få ut känslor och mentala blockeringar ur hästen så därför vill jag inte stå och vänta utan “gunga” hästen och ge andrum emellanåt istället som beröm. Men jag tycker Linda är smart som känner att hon och sin häst föredrar att vänta och känna in läget istället när de lastar på egen hand.

Dock finns det ett problem, nämligen det som uppstod förra veckan när de inte kom iväg. DeeDee förlängde de 5 minuterna med fler minuter och snart hade det dragit ut så pass på tiden att Linda fick visa tydligare att det var dags att gå på transporten.

Det slutade med att de inte kom iväg.. DeeDee hade tillslut gått in i transporten men då hade hon inte velat stanna där och därför ringde Linda mig och bad om hjälp!

Bildtext: Linda står och försöker vänta ut DeeDee (8 feb 2011)

Lastträningen
När jag ska träna någon eller någons häst bestämmer man själv om man vill visa mig problemet eller inte. Linda valde att visa mig hur DeeDee gör och hur hon då gör och när jag kikade på dem kunde jag direkt konstatera en viktig sak – för lång och framtung form..

Jag resonerar om lastning precis som om ridning, finn en ram, balans, jämnvikt och framåtbjudning. Jag kikar på hästens helhet och söker undertramp med bakbenen, lagom hållning och lätthet i framdelen, samt en god balans i att korrigeras i sidled, framåt och bakåt. Funkar inte detta har man antingen ett eller annat problem vid lastning.

Genom att “gunga” DeeDee lossade jag hennes låsta framdel. Till synes ser hon inte så låst ut eftersom hon är ovanligt vig och lösgjord, men eftersom hon stod för långt och långt fram med sin hals visar det att det är hennes sätt att låsa framdelen på. Börjar man här dra i henne får man en häst som antingen står på bakbenen och kastar sig bakåt eller åt sidan.

Bildtext: Direkt när jag tog över började jag “gunga” DeeDees framdel (8 feb 2011)

Det var halt och mörkt ute denna eftermiddag/kväll och jag är inte heller så förtjust i att provocera en häst till att bråka så därför gungade vi igång verksamheten i kroppen och snart var hon följsam och tillfreds med att gå in i transporten.

Här följer sedan ett stort ansvar hos den som lastar – att inte gå på! Här gäller det att skynda långsamt och bara gå på en liten bit och sedan gå av för att gå på igen. Genom att kontrollera hästen såhär märker man var och hur problemet med att de vill gå ut igen (..eller kanske tom. kasta sig) uppstår.

DeeDee gick in hela vägen när vi tillslut kom dit, jättefint, men hon vågade inte stå kvar. Jag upplevde henne lite osäker och efter att hon får testa att backa ut på egen hand och jag bara bett henne komma tillbaka in i transporten igen var det lugna puckar.

När Linda dock skulle testa blev hon mer skärrad. Detta förvånade mig eftersom Linda och DeeDee har en mycket god relation och tålamod med varandra. Det enda jag kunde komma på var hur Linda tog i DeeDee för att få henne att stanna kvar och var hon befann sig. Genom att flytta sig mer åt sidan och bara ha tålamod var det snart överens.

Bildtext: Jag och Linda pratar och tränar tillsammans i transporten (8 feb 2011)

En stor del av DeeDees rädsla tror jag föddes ur Lindas osäkerhet och så fort den lade sig funkade det jättefint. Vi testade efter en stund att stänga bakom DeeDee och Linda klarade på egen hand med mina instruktioner att lösa hennes “bakåt-tänk”. Efter avlastning tillsammans med mig testade vi en till lastning och en liten åktur, sedan lastade Linda ut DeeDee själv – vilket gick jättebra!

Tips!
Mitt tips till alla som lasttränar sina pållar och som känner att det funkar helt okej men känner att det är vissa småsaker som ibland gör att det kan ta för lång tid eller kanske att man blir stående en dag. Även om det handlar om att hästen går på jättefint men går för fort ut eller kanske till och med kastar sig.. Så är mitt tips att verkligen gå till botten med problemet. Har man otur kan den dagen komma då man faktiskt står där med en häst som inte går att lasta.

Hästen talar om för oss att den vill ha hjälp när den protesterar. De är sanna mot sig själva och mot sina nära och de vill utvecklas. Att ha svaga sidor gör dem till lätta byten och därför är de mycket mån om sin personliga utveckling.

Den dagen de små protesterna blir stora är när de tycker att det är nog. När de inte känner sig förstådda, när de önskar att få hjälp med detta. Den dagen kan man undvika genom att överraska sin häst med att ta hjälp – innan det är för sent 🙂