Naturligtvisabellas blogg

Torsdagen den 17 februari 2011
Idag trodde vi definitivt att det var time att börja träna uppsuttet på Zorro. Elin började med att berätta att veckan varit kanonbra och att det flytit på fint i longeringen och den vardagliga hanteringen.

Det syntes en god självsäkerhet i Elin när hon ledde ut Zorro till paddocken och det var härligt att se hur de börjar finna balansen i sin relation. Elin vågar ta plats när hon förtjänar det och hon känner av Zorro så allt blir “lagom” mycket eller lagom lite.

Jag bad även Elin visa upp galoppen innan vi skulle sätta igång med ridningen så vi verkligen var på säkra sidan. Som vi märkt väl är inte Zorro speciellt blyg att visa vad han vill eller inte vill, har lätt för respektive svårt för och det hade han inte heller idag..

Bildtext: Zorro knäpp-söte-ponny (gammal bild lånad av Elin)

Han började som vanligt med att försöka dra linan ur handen på Elin men hon har nu god teknik och kan hålla kvar sin galna lilla ponny 😉 Dock gav sig inte Zorro för det utan fortsatte att bralla runt, vända om och göra allt han kunde för att slippa ta den där galoppen. Eller ja, det finns ett sätt som gör att han skulle ta galopp men det är när han drar i linan under tiden så man lätt tappar honom, därför är inte det ett alternativ.

Elin kämpade tappert men tillslut tyckte jag att Zorro bad sig lite väl taskigt åt så då bad jag om att få känna på honom lite och se om någonting kändes annorlunda än vad det såg ut. Så fort jag tog över lyssnade han (kanske för att han har brallat loss så extremt med Elin förr och jag inte tillåtit detta) men i galoppen kom problemen igen..

Jag testade allt jag kunde komma på, men denna lilla ponny tar verkligen priset i att testa mig – såå kul, hihi! Elin tycker jag är lite knäpp som tycker det är kul när han känns omöjlig men jag har ju mitt jobb just för att jag älskar det så därför är det extra underbart med extra kluriga pållar 🙂

Sedan kom en “favorit i repris” som väl egentligen inte är någon favorit i sig eftersom det är väldigt krävande för både mig och hästen, men jag har märkt att när det väl kommer är det ytterst nödvändigt och löser många mentala och fysiska blockeringar. Det som hände var att Zorro helt stängde av. Han gick runt, runt i linan men reagerade inte på någonting. Jag brukar jämföra detta med att när de springer och brallar och har sig kommer de till slut till insikt med att det inte biter på mig och då blir de nästan som apatiska eftersom de brukar “vinna” den striden annars..

Någonting grodde i Zorros kropp medan han lunkade runt och kändes avstängd. Elin fick rycka in och hjälpa till med att få honom framåt, för framåt var det sista han ville. Det är ju inte så konstigt eftersom han enbart sprungit och dragit när han galopperat innan och nu när vi bad honom bära upp sig själv blev han ensam och sårbar.

När Zorro väl tog den där galoppen stannade vi honom direkt och gav massa kärlek (hade tyvärr inga morötter med oss!) och när vi upprepat detta ett par gånger till för att verkligen befästa det såg Zorro nöjd men lite trött ut både i skallen och kroppen 🙂 *söt*

Här nöjde vi oss för dagen, även att vi fick träna på en och samma sak väldigt länge eftersom han så himla lätt låser sig mentalt. Men som plåster på såren fick Elin sitta upp lite barbacka och bara känna på Zorro genom “det magiska tygeltaget” för att få en försmak på nästa träningspass som vi ska ta nästa vecka.

Zorro lyssnade jättefint åt höger och vänster, inåtställd och utåtställd i båda varven. Elin såg lagom lycklig ut att sitta på sin lilla pålle som hon undviker att rida just för att han strular så mycket – som vi håller på att ändra på.

Att det dykt upp så mycket saker från marken är kanonbra för då brukar det flyta på fint i ridningen sedan. Det känns verkligen som Elin känner att hon och Zorro lär sig massor på vägen – för det gör de verkligen!

Så, lika spännande lär det bli nästa gång i nästa vecka – hörs då 😉

Svårigheter
* Ta höger galopp för ryttarens hjälper
* Hålla tempot
* Behålla framåtbjudningen
* Busar, kan sparka och göra utfall vid longering

Lördagen den 12 februari 2011
På lördag kväll kom Angelica och Nielegro till mig för att testa rida för mig. Eftersom det varit lite annorlunda omständigheter (jour-lastning = lastning, rakt på sak) igår så började vi idag som jag alltid gör, genom att lära känna hästen i en mindre inhägnad.

Jag blev lite varnad innan jag satte igång eftersom Nielegro kan vara sparkig. Angelica har haft svårt att få uppfattning om varför han sparkas, för att han är arg, oförstående eller bara för att han kanske inte vill!? Därför höll jag låg profil till en början för att inte hamna i tvist med honom.

Jag lunkade runde lugnt och avslappnat i båda varven i skritt och det är precis det som funkar berättade Angelica. När jag bad honom stanna sköt han dock ut rumpan i vänstervarvet och i högervarvet stannade han klockrent på spåret. Jag bytte till vänstervarvet igen och bad honom stanna, då rumpan åkte ut igen. Tränade lite på detta så han förstod att han skulle stanna på spåret och då gjorde han det jättefint men med ansträngning.

När jag bad honom ta trav, först i vänster varv såg han också helt OK ut där, dock lite ojämn takt. När jag bytte varv var han mycket renare och mer framåt. När jag bytte tillbaka till vänstervarvet igen såg han fortfarande ojämn ut och då bad jag honom ta med sitt inre bakben lite mer. Han tyckte jag var väldigt jobbig och jag förväntade mig någon slags protest efter vad Angelica berättat men han var jätteduktig och gjorde det jag bad om. När jag sedan bad honom stanna gjorde han jättefina halter på spåret/i ramen utan att skjuta ut rumpan 🙂

Så var det dags för galoppen och det var jobbigare än jobbigast tyckte Nielegro. Angelica hade ju inte heller tränat något på galoppkommando eller liknande utan det här skulle bli spännande att se hur han löste.

Han tog både höger och vänster galopp efter några brall-försök, men dessa uppfattade jag inte som utfall utan mer för att tala om att det var svårt och jobbigt. Han tappade bjudningen kraftigt när jag bad honom om att ta galopperna, precis som Angelica beskrivit i ridningen och speciellt vid träning i inhägnad. Så fort han förstod och vågade tro på sig, för han såg faktiskt lite ledsen ut när jag visade tydligare att han skulle våga ta för sig, så fick han en liten mumsbit vilket uppskattades massor av herr’n 🙂

Bildtext: Nielegro kikar sig omkring i den nya miljön (12 feb 2011)

Efter en liten paus och prat med Angelica (och Ida, som också var med som sällskap *nyfiken i en strut, hihi*) upprepade jag samma saker fast utan inhägnaden.

Det funkade jättefint i skritt och trav men i galoppen tog galenskapen vid. Han skuttade och sparkade och visade en otroligt fin spänst, fast vid lite fel tillfälle hehe. Detta ignorerade jag enbart eftersom han gjorde detta för att försöka komma från ämnet, som var galopp. Så fort han slutade med skutt och sparkar rann all energi av honom. Han tappade helt bjudning och hållning, som om hela hästen rasade itu och samman.

Nielegro, den stolta herren som minsann visat sin matte var skåpet skulle stå bland sparkar, utfall, hopp och skutt visade nu en helt annan sida av sig själv. Han verkade känna sig blottad, men ändå förstådd, svag men ändå stark som vågar visa sina svagheter. Det var precis vad jag misstänkt, att det bara var en fasad och när den fasaden inte längre håller blottar sig en liten pålle bakom allt.

Jag mutade med kärlek, gos och mumsiga morötter som piggade upp den lilla pållen i den stora fina hästkroppen och med hjälp av en “förlängd arm” kunde jag visa de där bakbenen vad de var till för.. och äntligen lossade det för fina Nielegro som tog galopp och galopp igen och för varje gång han gjorde detta växte han sig starkare och gladare.

När några mentala spärrar nu lösts upp var det dags för Angelicas tur att börja blandas in i trolldegen 😉

Kommunikation från hästryggen med Angelica och Nielegro
Angelica fick sitta upp på Nielegro och jag berättade lite om hennes inverkan på hästens rygg. Vi längde bland annat hennes stigläder och jag bad henne lägga tyngden i sadeln och på den bredaste delen av foten istället för i hälen som gör att hennes ben åker framåt, hon tappar balansen och sätter sig för tungt bak i sadeln och här blir hennes inverkan lite tokig.

Efter att ha rätat ut Angelicas balanspunkt i sadeln kunde vi sätta igång i skritt. Kraftfulla, spänstiga Nielegro såg faktiskt ganska tung och ansträngd ut i sin framdel men så fort Angelica fann balansen som vi gått igenom även i skritten syntes en väsentlig skillnad.

När jag bad Nielegro om trav lade han åter över balanspunkten på framdelen och ett flertal gånger missförstod han Angelica och trodde han skulle stanna. Detta var någonting som brukar hända förklarade Angelica. Snart fann de balansen bättre och det blev ett mycket bättre flyt i traven och det syntes tydligt hur han lättade i sin framdel och fann sin balans mer och mer korrekt på bakdelen.

Sedan kom vi till galoppen. Idag var inte tanken på något vis att vi skulle lösa problemet med att ta högergaloppen eftersom vi löst upp flera mentala låsningar och nu visste orsaken till problemet men jag ville ändå se det med egna ögon.

Vänstergaloppen som jag inte trodde skulle vara några problem egentligen blev jättejobbig med en ryttare på ryggen, trots att Angelica bara satt där och inte fick göra någonting mer än att bara vara.

Nielegro tappade återigen självförtroendet och så fort jag såg detta bad jag Angelica sitta av för att lösa detta utan något som kan tänkas försvåra för honom. Han fick återigen jättesvårt för att bära korrekt in under sig och jag tog hjälp av den förlängda armen igen så han skulle få hjälp att förstå vad jag verkligen menade.

Det satt långt inne och han var trött i sin lilla hjärna men så kom det där galoppsteget och jag avbröd direkt och gav morotsmums – duktig! När Angelica sedan fick sitta upp igen var det en helt annan häst som bar sig mycket bättre och tog galopp flera gånger av sig själv för att få gottgott 🙂 Så himla härligt när de blir så positiva och inser att det inte är så mycket man ber om.

Högergaloppen sedan, kom aldrig uppsuttet men det var såå nära ska ni veta. Eftersom han nu var så taggad på att galoppera och självsäker med sin vänstergalopp tog han den hela tiden . Jag bad Angelica hjälpa till och be om ställning i nacken samt enbart framåtbjud i ren travtakt för att få en ren och ärlig avslappning genom hela kroppen. För att komma in i den rätta galoppen (höger) så skulle de bara rulla in i den.. – och som sagt, han rullade halvvägs in i galoppen men tappade balans och takt så det förblev trav. Självklart fick han morot att mumsa på när han var så nära 🙂

Åh, med detta sade vi tack och godnatt för idag. En mycket mör men nöjd och glad pålle åkte med Angelica hem.. och gissa angående lastningen?! Det gick jättebra! Angelica hade kanonattityd, självsäker, värderade sig själv och sin känsla högre än hon gjort innan och lämnade stort utrymme för Nielegro att känna efter.

Han knallade på transporten efter bara ett par tvekningar och sedan kunde Angelica stänga bakom honom utan problem. Han stod helt avslappnat och mysig och väntade på henne 🙂

GLAD när man ser den harmonin som växer sig större mellan två indiviver!

Bildtext: Angelica och jag eftersnackar lite efter träningen uppsuttet (12 feb 2011)

Fredagen den 11 februari 2011
Efter fredagseftermiddagens två träningspass med Ida (och Cru) och Elin (och Zorro) var det dags att dra sig hemåt, ta en varm dusch och krypa ned i soffan med en kopp te och bara mysa framför TV:n.. Trodde jag ja, men planerna ändrades lite, hehe 😉

Istället satte sig jag mig i bilen och åkte med Ida till hennes kompis Angelica som skulle lastträna sin pålle denna kyliga, blåsiga (stormiga) kväll.

Efter att vi stått och snackat lite skit i stallet och jag fått hälsa på hennes underbara arabkille Nielegro gick vi ut för att träna lite. Angelica visade hur hon brukar göra och jag stod och läste av läget under tiden.

Det som blev galet, var bara småsaker, missförstånd dem emellan, men trots att det var små saker så ställde det till med stora problem. Tex. att Nielegro egentligen bara stängde av sig och inte brydde sig om Angelica som verkligen gjorde en stor insats och engagerade sig i sin häst. När Nielegro sedan tyckte att det var okej att gå på transporten ville han inte stanna kvar och då kände han sig missförstådd när Angelica försökte hålla honom kvar.

Sammanfattningen blev att Angelica skulle våga stå på sig utanför transporten och enbart vara tålmodig och vänta ut Nielegro inne i transporten. Medan Nielegro skulle skärpa till sig lite utanför transporten och sedan bearbeta sin osäkerhet i transporten då han vill backa ut. Alltså, Angelica har ansvaret utanför och sedan ska hon lämna över ansvaret till Nielegro väl inne i transporten. Den balansen där de båda får ta sitt ansvar gör att de kommer överens och litar på varandra mer 🙂

Mycket riktigt, det gick jättefint så fort de fick in “knycken” och trots att han backade ut lite ibland så löste det sig genom att bara ignorera detta.

Angelica kändes nöjd och glad efter träningpasset. Trots att hon och Ida var frusna och stela kunde flera leenden leta sig fram 😉

Som vanligt försökte jag tala utifrån hur jag uppfattade att Nielegro kände, vilket jag tycker är det mest rättvisa. Sedan hjälper jag och coachar i hur allt rent psykologisk, positivt och mest effektivt bör gå till. Man gör hur mycket eller lite man vill av vad jag berättar, eftersom alla har sina egna personliga åsikter och känslor att deala med.

Angelica kändes väldigt ambitiös och uppmärksam på sin häst från början till slut. Den skillnaden jag kunde se var att hon nu också kändes balanserad, nyfiken och väldigt avläsande på Nielegro – som man verkligen såg att han uppskattade!

Hemåt åkte vi inte förrän runt midnatt eftersom vi blev så intensiva och insatta i all träning och prat om hästar och livet. Väl hemma tog jag den där efterlängtade duschen, lade mig sedan i sängen och somnade ifrån TV:n som jag vaknade av mitt i natten, stängde av och somnade om så gott 😉