I fredags var det åter dags för en hopplektion med Karin och Prinsen. Det blev mer än hopp över de hinder som vi ställt upp i ridhuset, nämligen mentala hinder som inte skulle hoppas över utan ta tag i 🙂
Prinsen har haft väldigt svårt med takt och balans i galoppen. Takten är idag nästan klockren men balans saknas fortfarande en hel del. Karin som är ambitiös har tränat duktig under tiden mellan våra träningar så för varje gång vi träffas blir jag positivt överraskad över hur mycket bättre de klarar galoppen.
Idag var det verkligen härligt för nu har de även börjat finna lite lägre form i Prinsen som gått med huvudet väldigt högt för att orka galoppen utan att bli stark eller tappa självförtroendet och kastat sig ned i slängtrav. Detta beteende är egentligen mest ett beteende som förstärks genom en lite för hård och stum hand men det går som sagt hela tiden åt rätt håll nu och har gjort ett bra tag.
Vi hade en serie med tre hinder. Först ett skutt in i serien med två galoppsprång till nästa hinder, för att sedan följas upp med ett studhinder. Anledningen till varför jag gjorde såhär, istället för att öppna upp med studs och sedan kombination var för att hålla Prinsen kort i galoppen genom serien.
Men helt från början startade vi med enbart bommar på marken eftersom det är vad Prinsen har helt klart svårast för. Då behöver han korta upp sig själv utan någon direkt anledning, medan han lyssnar väldigt fint med hinder – och gärna lite högre hinder. Nackdelen är då att han, trots att han hoppar fint, inte landar i balans eftersom han inte klarar enbart bommar att hoppa över.
Karin och Prinsen klarade att balansera upp sig helt okej över bommarna och över några små hinder. Jag fick använda mig av mycket “pepp-talk” till Karin som verkligen ansträngde sig för att hjälpa Prinsen när han hade det jobbigt.
Sedan var det dags för den mentala träningen!
Nu när Karin visat att hon verkligen kunde hjälpa Prinsen, att hon tog sitt ansvar när hon verkligen behövde, vad jag henne att helt och hållet låta honom vara. Hon skulle fortfarande visa tydligt vad det vad hon bad honom om, men inte mer. Varför? Jo, för att han skulle få en chans att agera på egen hand.
Alltid när vi gjort så innan har han tappat galoppen eller rivit hinder ganska klumpigt och nonchalant. Idag var det dags att testa hans styrka, självförtroende och laganda igen!
Karin som vill så väl, alltid är vänlig men också kan bli frustrerad på sin ponny just för att hon vill så väl och försöker hjälpa honom, har utvecklat sig själv och sin självkänsla så himla mycket. Hon vågar tro på sig själv, hon vågar visa tydligt vad hon tycker är okej och inte. Den sista pusselbiten var nu att hon skulle våga lita på Prinsen och lämna över ansvaret på honom utan att ha några förväntningar.
När hon lade honom i lagom galopptempo mot serien stannade Prinsen till precis innan hindret – väldigt förvånad och lite chockad över att han ganska klumpigt dragit iväg lite och tappat den fina takt Karin givit honom in i serien. Han hoppade hindrena men kom ju tack sig själv helt galet igenom den. Det är bra med små hinder 😉
Jag berömde Karin MASSOR och sade att det var jättebra gjort – och till svar fick jag ett förvånat: “När det blir såhär känns det som att det är mitt fel!?” Men eftersom hon gjort sitt bästa flera gånger innan och bevisat både för sig själv och för Prinsen att de klarar det om hon får bestämma så är det ju inte hennes fel om hon lägger över ansvaret på honom och han klantar sig.
När hon styrde på hindrena resten av lektionen riktigt lyste det om dem. Ibland klantade Prinsen till det, men när han upptäckte att Karin inte räddade upp dem tog han direkt sitt ansvar nästa gång och så klarade de det 🙂
Att se ett ekipage stärkas så mycket på så kort tid var underbart att se. Karin som ridit för mitt ett bra tag har nu kommit in den mentala träningen och personliga utvecklingen så fint att hon verkar känna hur hon och sin ponny blir starkare och starkare både mentalt och fysiskt för varje dag 🙂
Den kommentaren som ekade i mitt huvud på vägen hem var: “Men oohhh! Nu är det ju kul att hoppa, nu vill jag aldrig sluta :)”, som Karin utbrast precis när hon själv kände hur den stora mentala låsningen lossnade på både hon och Prinsen. Inte längre hade hon en ponny som drog och blev stark och lång längre!
Alla glada! *hihi*
