Det är inte varje dag man möter en så vis själ i en så ung kropp, men lilleman Teddy är deffinitivt en man som varit med om mer än de två år han levt nu i sin unghästkropp 😉
Jag mötte honom och matte Anki för första gången denna dag och de båda charmade mig totalt. Trots att jag inte såg dem tillsammans mer än när Anki ledde in honom i paddocken så kändes banden mellan dem, till och med under tiden som jag var tillsammans med Teddy i inhägnaden som vi byggt upp. En tyst konversation, medvetenhet, självsäkerhet i varandra och även om det var jag som bad om hans uppmärksamhet fanns deras samförstånd där hela tiden.
Han tog väl sin tid på sig och lika mycket som jag läste av honom läste han av mig, faktiskt första gången någonsin som jag känt mig så iaktagen men ändå accepterad av en häst som jag för första gången träffar.
Han valde gångarten skritt i inhägnaden och det var med nöd och näppe som han tog sig framåt, ganka hängande inåt i energierna och trots att jag aktivt bad honom om att vara lite mer uppmärksam rent fysiskt så ägnade han mer tankar åt att i stillhet analysera mig och dagdrömma lite samtidigt 😉
Att han tryckte sig inåt var ingenting att bry sig om eftersom han rent fysiskt inte verkar ha några begränsningar. Å andra sidan går hans tankspriddhet ut över hans rörelsemönster när han går i andra tankar än på det vi pysslade med. Det var nämligen så att han gick utanför sig med bakdelen när han skulle stanna men enbart för att han inte var tillräckligt engagerad. Så fort han lyssnade kom framåtbjudet automatiskt.
En liten dust hann vi också med och man kan lugnt säga att han inte stressar upp sig i första taget. Han gick gång på gång ut mot öppningen och trotsade allt jag bad honom om då, samtidigt som han tryckte sig kraftigt mot linan.
Efter upptrappning med tillrättavisningar förstod han att jag menade allvar och då var det helt självklart, fast med en “dumma dig”-blick 😉 Sedan nöjde vi oss för dagen och fortsätter om en vecka igen – då är det Ankis tur att få börja träna!
