Naturligtvisabellas blogg

Fullblodsvalacken Sigge 19 år är Jennifers andra häst. Han har det inte heller någon lätt till transporten. Hos hans förra ägare var han med i en trafikolycka och låg fastklämd underst i transporten med mellanväggen och en annan häst över sig, det hade tagit någon timme innan räddningspersonalen hade kunnat få ut Sigge och hästkompisen. Efter detta är fobin ett faktum vilket inte är så konstigt, men dessvärre tillkom fler olyckor efter detta..

Sigge går in i transporten men ogillar bommen bakom honom. Hinner man sätta dit bommen är faran över så fort lemmen fälts upp, men om inte.. En gång hann de inte fälla upp lemmen och paniken kom blixtsnabbt. Efter att ha gungat bak en gång tog han sats så pass att han kastade sig över bakbommen och ni kan tro att fallet efteråt måste ha varit både smärtsamt och traumatiskt 🙁

Jennifers önskan till mig är att göra Sigge tryggare vid och i transporten och förhoppningen är att kunna lasta honom normalt utan rädsla för att han ska kasta sig bak och över igen. Eftersom han dessutom har fått problem med tänderna behöver han nu uppsöka tandläkare ungefär en gång i månaden och därför känns problemet mer påtaligt än någonsin. Får han lugnande funkar det okej, men hur hälsosamt är det varje månad så som läget nu är.

Det viktigaste för Jennifer är att inte uppröra den gamle mannen eftersom han lätt matvägrar och blir väldigt låg flera dagar efter traumatiska händelser.

Lagom komplex situation för mig att sätta mig in i – en sann kärlek för att hjälpa till!

Bildtext: Jag och Sigge tränar vid transporten första gången (12 juli 2011)

Första dagen blev enbart träning i den lilla inhägnaden, eftersom han stördes så av insekterna och hade svårt att koncentrera sig. Dock gav det mer än vi trodde för han bossade och tryckte sig nonchalant mot mig så att jag fick bli väldigt tydlig mot honom för min egen säkerhetsskull. Detta tog bra lång tid och även nedåt-framåt-sökningen kom inte naturligt förrän efter en lång stund.

Andra dagen höll vi till vid transporten och då var det första lilla “kom ihåg”-arbetet klockrent i inhägnaden. Men som sagt, vid transporten så var det en spänd, alldeles för tillmötesgående Sigge som gjorde allt för att hålla upp fasaden för den gentleman han är – men där var det helt upp till honom att släppa det och tillåta sig att visa sina känslor.

Det tog en lång stund och faktiskt, första gången någonsin, så väntade vi mest för att finna en viss sinnestämning – och när den väl infann sig kändes det som en helt annan häst fast ändå samma, trygg och inkännande av sig själv och sin omgivning med en mycket mer ärlig och uppriktig osäkerhet som döljt sig där inne.

Tredje dagen fortsatte vi vid transporten och den här gången kändes det riktigt bra och otroligt hoppfullt för framtiden. Efter att ha ägnat oss åt utbackningar med vridning i höger höftparti på vänster sida i transporten kom ett “break trough” som märktes långa vägar. Sigge blev självsäkert och gentlemannen fick stolt visa hur bra han kunde på egen hand.

När Jennifer skulle känna in detta med honom visade han henne ambitiöst och tydligt så det enda hon behövde göra var att korrigera honom då han klev aningens utanför ramen.

Fortsättning följer när Jennifer och Sigge övat in hemläxan som blev att backa ur transporten 😉 och det blir i samband med fortsatta träningen av Undri.

En liten sista sak som jag vill berätta är bara hur underbart ovanlig och unik denna häst kändes. Från att första dagen vara ohövlig och påstridig som en gammal gubbstrutt till att visa hur han verkligen var en sådan gentleman och godhjärtad välmenande individ, dock med trauman i sin kropp som ställt till det för honom och han uppträdande.

Helhärliga lastningsdagar med dessa två gossar dessa dagar 🙂

Jennifer kontaktade mig angående hennes islandshäst Undri som har allvarliga problem med att åka transport. Det är nämligen så att det inte går att åka alls.. Han går på snällt men hoppar sedan öven bommen och inte bara en gång, utan en gång hoppade han över 4 gånger på 10 meter..

När vi tränade i den lilla inhägnaden från början var det en matglad liten häst som mest lufsade omkring och sökte trycket i linan och då var det ändå bara skrittarbete. Stillastående arbete med nedåt-framåt-bjudning ställde till det i Undris lilla hjärna och jag tror vi stod i säkert 20 minuter och tränade på detta innan spärren släppte. Att sedan backa var också ett knasigt knep men så fort han fick grepp om det blev allt självklart för honom.

Jag lät mycket energier och känslor flöda fritt i inhägnaden eftersom han tydligt sagt till i transporten att mycket finns i honom. Bäst gör man i att försöka få ur honom allt detta innan man börjar med lastträningen för att slippa otäcka överraskningar.

Bildtext: Undri och jag andra träningsdagen (12 juli 2011)

Vid transporten visste han direkt att det skulle bli gott med mat så han knallade mer än gärna med mig upp på rampen och in i transporten också eller? Men jag bad honom att vänta för att se om vi kunde finns några små saker som kanske spelade större roll att lägga märke till än att han skulle gå rakt in.

Mycket riktigt så kom det fram en hel del. Han var allert men ändå seg som kola, när han fick göra på sitt sätt var det snabba ryck men när jag bad honom låste han sig helt.

När vi kommit förbi x antal känslor som vi även arbetade lite extra med i några ryggnings-övningar (problemlösning) lossnade mycket för Undri. Första dagen var mycket innehållsrik och vi höll oss där för att fortsätta nästa dag.

Nästa dag kunde vi fortsätta precis där vi avslutade gårdagen, positivt överraskade 🙂 Vi tränade på allt inför åkning (nämner inte fler detaljer, är du intresserad av att veta så anlita mig!) och det gick även kanonbra för Jennifer att göra alla stegen på egen hand tillsammans med Undri.

Förutom alla basic-delar som vi gick igenom gav vi även Undri en chans att få tänka efter själv och lasta sig själv. Allt för att träna på så mycket tänkbart som möjligt innan han själv skulle få möta sina demoner (om de fanns kvar!). Även det gick hur bra som helst, lite småkänslor som ploppade upp men annars tog han allt med fint lugn.

Vi avslutade andra dagen med att Jennifer och Undri stod i transporten med allting klart och mumsade på lite gott godis 🙂

Tredje dagen var en mini-åk-dag. Vi tränade med hönät i transporten, oljud och läten, sopborstar och annat som kan ställa till det. Undri fick stå själv i transporten kortare stunder och efter lite påökning blev det en liten åktur på ca 5 meter. En stunds vila i boxen med lite hö medan vi backade tillbaka transporten och snackade lite några minuter, sedan gick vi återigen på med Undri som fick åka 10-15 meter.

Allt gick kanonbra och inte en enda tanke på att hoppa över bommen. Vi hade nu även kunnat sänka bommen till normal placering eftersom de haft den extremt högt innan av rädsla för skutten. Den enda gången som vi fick stanna upp och känna efter lite extra var när vi gjorde oljuds-övningarna och Jennifer hade svårt att läsa av Undri i transporten. Då fick hon och jag byta plats och jag kunde konstatera att det var de två i kombination som stressade upp varandra en aning, efter det kunde de klara övningen i lugn och ro tillsammans 🙂

Fortsättningen kommer när de fått träna på sin hemläxa och vi kan fortsätta åk-träningen med Undri. En mycket trevlig och lärorik häst att arbeta med.

Tänkte skriva ett inlägg om islandshästar jag tränat och slutsatser jag dragit av detta 🙂