Fullblodsvalacken Sigge 19 år är Jennifers andra häst. Han har det inte heller någon lätt till transporten. Hos hans förra ägare var han med i en trafikolycka och låg fastklämd underst i transporten med mellanväggen och en annan häst över sig, det hade tagit någon timme innan räddningspersonalen hade kunnat få ut Sigge och hästkompisen. Efter detta är fobin ett faktum vilket inte är så konstigt, men dessvärre tillkom fler olyckor efter detta..

Sigge går in i transporten men ogillar bommen bakom honom. Hinner man sätta dit bommen är faran över så fort lemmen fälts upp, men om inte.. En gång hann de inte fälla upp lemmen och paniken kom blixtsnabbt. Efter att ha gungat bak en gång tog han sats så pass att han kastade sig över bakbommen och ni kan tro att fallet efteråt måste ha varit både smärtsamt och traumatiskt 🙁

Jennifers önskan till mig är att göra Sigge tryggare vid och i transporten och förhoppningen är att kunna lasta honom normalt utan rädsla för att han ska kasta sig bak och över igen. Eftersom han dessutom har fått problem med tänderna behöver han nu uppsöka tandläkare ungefär en gång i månaden och därför känns problemet mer påtaligt än någonsin. Får han lugnande funkar det okej, men hur hälsosamt är det varje månad så som läget nu är.

Det viktigaste för Jennifer är att inte uppröra den gamle mannen eftersom han lätt matvägrar och blir väldigt låg flera dagar efter traumatiska händelser.

Lagom komplex situation för mig att sätta mig in i – en sann kärlek för att hjälpa till!

Bildtext: Jag och Sigge tränar vid transporten första gången (12 juli 2011)

Första dagen blev enbart träning i den lilla inhägnaden, eftersom han stördes så av insekterna och hade svårt att koncentrera sig. Dock gav det mer än vi trodde för han bossade och tryckte sig nonchalant mot mig så att jag fick bli väldigt tydlig mot honom för min egen säkerhetsskull. Detta tog bra lång tid och även nedåt-framåt-sökningen kom inte naturligt förrän efter en lång stund.

Andra dagen höll vi till vid transporten och då var det första lilla “kom ihåg”-arbetet klockrent i inhägnaden. Men som sagt, vid transporten så var det en spänd, alldeles för tillmötesgående Sigge som gjorde allt för att hålla upp fasaden för den gentleman han är – men där var det helt upp till honom att släppa det och tillåta sig att visa sina känslor.

Det tog en lång stund och faktiskt, första gången någonsin, så väntade vi mest för att finna en viss sinnestämning – och när den väl infann sig kändes det som en helt annan häst fast ändå samma, trygg och inkännande av sig själv och sin omgivning med en mycket mer ärlig och uppriktig osäkerhet som döljt sig där inne.

Tredje dagen fortsatte vi vid transporten och den här gången kändes det riktigt bra och otroligt hoppfullt för framtiden. Efter att ha ägnat oss åt utbackningar med vridning i höger höftparti på vänster sida i transporten kom ett “break trough” som märktes långa vägar. Sigge blev självsäkert och gentlemannen fick stolt visa hur bra han kunde på egen hand.

När Jennifer skulle känna in detta med honom visade han henne ambitiöst och tydligt så det enda hon behövde göra var att korrigera honom då han klev aningens utanför ramen.

Fortsättning följer när Jennifer och Sigge övat in hemläxan som blev att backa ur transporten 😉 och det blir i samband med fortsatta träningen av Undri.

En liten sista sak som jag vill berätta är bara hur underbart ovanlig och unik denna häst kändes. Från att första dagen vara ohövlig och påstridig som en gammal gubbstrutt till att visa hur han verkligen var en sådan gentleman och godhjärtad välmenande individ, dock med trauman i sin kropp som ställt till det för honom och han uppträdande.

Helhärliga lastningsdagar med dessa två gossar dessa dagar 🙂