Undri, även kallad “Gul” fick vara med om sin livs resa (ordagrant!) när vi kommit så långt med träningen att det bara var kvar att åka en liten runda i transporten.
Träningen som vi ägnade oss åt innan åkturen var allt vi kunde tänka oss som skulle “locka fram” något knas såsom lustiga Isabellor som skuttade omkring, sopkvastar på oanade ställen, ljud här och ljud där – allt för att verkligen vara på den säkra sidan.
När allt satt så klockrent att det kändes larvigt att fortsätta testade vi dock att jag stod i transporten och Jennifer var den som spelade allan, mycket eftersom Jennifer kände att hennes erfarenheter tillsammans med Undri och transporten satt djupa spår i henne som därför gjorde det svårt för henne att läsa av läget. Hon var nämligen den som stod “i vägen” för honom när han kastade sig över bommen och tillsammans tumlade de ut genom framdörren..
När jag stod inne i transporten med Gul var läget lugnt och stilla trots att han såklart höjde huvudet en aning för att se efter det där helknasiga där utanför 😉 Så, vi tog en 5 meters-rutt först med totalt lugn. Undri stod själv i transporten precis som förra gången vi gjort detta och det var inga problem. Sedan gick vi igenom lite tankar och funderingar innan den “riktiga åkturen”.
Det är ju nämligen så att det alltid finns ett “OM”, speciellt eftersom det tycks blivit ett befäst beteende, kanske mer än en rädsla?! Men av våra träningsstunder och dömma var jag helt säker på att åkturen var rätt i tiden, det var dags och hur mycket vi än skulle kunna träna mer innan vi åkte så skulle vi alltid komma till den stund då vi skulle åka och då börja fundera över “hur det ska gå!?”
Så, beslutet togs och Jennifer satte sig, med en klump i halsen, i förarsätet och startade bilen när Undri parkerats i transporten och var klar för avfärd.
Bilen rullade och vi satt tillsammans i bilen med ögonen i backspegeln för att se hur han bar sig åt där inne. Efter några minuter kändes det fortfarande lugnt, men hela tiden såg vi honom titta åt olika håll och röra sig lite ibland. Jennifer var märkbart påverkad av situationen vilket inte är så konstigt efter allt hon varit med om tillsammans med Undri..
Vi var med om någonting som var första gången för mig, en väl vald första gång som inte var någon stor sak men en sak i all sin storhet – för ett gott syfte!
Det dundrade till inne i transporten och i nästa sekund såg jag Undri i “skarpt läge”. Jennifer var nära att slänga sig på bromsen men jag bad henne lugn sakta in och så skulle hon få stanna i bilen medan jag gick in till lilla Gul i det blå.
Jag öppnade dörren och Undri tittade upprört på mig: “Jag sitter fast!! Vad händer nu?!”
Jag svarade lugnt att det inte var någon fara och att han skulle försöka krångla sig tillbaka först på egen hand och så petade jag demonstrerande på hans bog.
Aningens lugnare och införstådd gav han ifrån sig ett stön: “Jag hoppade över.. nu kommer jag inte tillbaka, jag är fast och det skrämmer mig”
“Ja, ibland får man tänka innan man gör någonting, precis som jag talat om för dig nu i två dagar och du har lyssnat väl min vän.. Men nu – se nu vad du ställt till med!”
Med en skamsen och fortfarande lite skrämd blick mot mig, stängde jag dörren om honom och utlöste bomutlösaren på utsidan. Sedan öppnade jag dörren igen och mötte en liten Gul som stod snällt och skamsen precis där han placerades när bommen fälldes. Jag gick in till honom och stängde dörren om mig. Sedan backade jag honom genom att lägga ett finger på hans bringa och så stod han snällt och iaktog mig medan jag satte dit bommen igen. Jennifer hojtade oroligt till utanför och undrade hur det gick, så jag bad henne sätta dit utlösaren på sin rätta plats. Sedan kikade hon in i transporten och såg söta Undri som verkade be om ursäkt för att ha skrämt upp henne.
Efter lite mentalt allvar-snack stängde vi om honom igen och fortsatte vår lilla åktur. Han stod som ett ljus hela vägen och tuggade lite på sitt hö, sedan var han lika lugn under hela utlastningen också.
Slutsatsen är att OM det finns någonting kvar i hästen att bearbeta som man inte kan förlösa i lastträningen måste man finnas som stöd både mentalt och fysiskt för sin häst vid första åkturen.
Nu var Undri hur cool som helst med allt och hur mycket vi än försökte förlösa någonting innan det var dags för åkturen så gick det inte. Då ska man inte se det som ett nederlag eller bakslag bara för att han valde att gå över bommen ändå! Det var upp till honom och så är det ju faktiskt så att i slutändan är det upp till honom som står där inne själv att ta ett beslut.
Har man å andra sidan ingen bomutlösare ska man inte våga slappna av som vi gjorde nu, då bör man låna en transport som har det och åka i den till det att både man själv och hästen känner sig säkra.
Som jag alltid tjatar om och aldrig kommer kunna sluta fortsätta tjata om så är känslan ALLTID RÄTT – sedan kanske inte beslutet man tar i känsloruset är speciellt förnuftigt eller korrekt, men känslan styr och det som blir utav det är det enda sanna. Det har hästarna bevisat för mig och fortsätter att bevisa. Det som är viktigt att ta till sig om är att det är vi som bär ansvar över deras handlingar och därför är det även vårt ansvar att läsa av dem så pass att de inte får känsloutbrott i olämpliga stunder.
Känsloutbrottet som Undri fick i transporten under åkturen var under så kallade “ordnade omständigheter” som jag gärna berättar mer om för er som än inte anlitat mig 🙂 Allt jag tar till mig av och lär ut ska vara logiskt!
