Naturligtvisabellas blogg

Lena och Sanne
Det är viktigt att kunna skilja på sanning, uppriktighet, korrekt uppförande och känslor..

Ibland möter man hästar som aldrig slutar förvåna en, man lever i en ganska vanlig vardag men varje liten sak läggs det märke till så man inte missar någonting. Det är såklart hästen som lägger märke till allt och du får helt enkelt också börja göra det för att inte förvånas, chockeras eller rent av utsätta er båda för fara.

Sanne ska ställas ut i augusti och inte nog med allt stim och stoj runt omkring så ska det även användas spö och skrammelburkar för att showa upp stämningen tillräckligt. Detta är någonting som accepteras, men inte av alla – inte av Sanne. När Lena i förebyggande syfte ville träna på detta fick hon verkligen beviset på hur väl hon känner sin häst (trots att hon tror att hon inte känner henne alls ibland, hehe!)

Sanne fick nämligen den reaktion hon väntat sig och inte nog med att skrammelburken skulle äta upp henne – det skulle även Lena göra (tro mig, Sanne har världens mest unika uppfattningsförmåga om allt runt omkring henne!).

Jag klandrar ingen för att reaktionen blev som den blev, för det hade den med all säkerhet blivit i alla fall, men det finns alltid saker man kan göra för att behålla kollen på läget oberoende av omständigheter.

När jag kom ut på en, som jag trodde, fortsatt träning med sadeln, avbröt Lena mig och berättade denna historia och att det var läge att tänka om – nämligen “skrammelburksövnings-dags” 😉

Jag tänker låta dagens träning te sig lite som en hemlis eftersom man inte kan avslöja allt på en blogg *hehe* Men det fanns två tjejer som var väldigt nöjda (..och lite mentalt snurriga, tss!) och de heter överaskande nog Sanne och Lena.

Den fråga jag vill ställa till er alla, för att sätta igång en tanke, är: När bör vi lita på vår magkänsla? Vad är vår magkänsla? Får vi ut någonting extra gott när vi kan sammanlänka tanken mellan hjärta och hjärna, magkänsla och intellekt?

Sanne var inte längre så hysterisk rädd för skrammelburken, jag kunde röra henne med den på huvud, hals och framparti. Hon var heller inte rädd för varken mig eller Lena. Ibland är det jobbigt att tackla sina inre spöken, ibland tar de över. Det viktiga är att vi får låta dem ta över ibland, men då under väldigt ordnade omständigheter – eftersom det annars får en motsatt effekt.

Oj, vilket bubbel det här blev.. och är det någon som inte förstod (vem gör? haha) så fråga gärna så berättar jag gärna mer. Men viktigt är att lita på den där magkänslan när man väl tagit sitt beslut – så länge det är för ett gott syfte med en stor nypa förnuft också!

Johanna och Noan
Att ha en analyserande, inkännande och främjande ridstil är inte alltid lika enkelt som det låter.. Det är så enkelt om man skalar av allt det man lagt sig till med och bara är helt neutral i sig själv för att sedan pussla ihop en pusselbit i sänder.

Detta var precis vad vi pysslade med under helgens träning. Johanna fick andas, släppa alla sina krav och faktiskt sluta analysera sin häst och enbart koncentrera sig på sig själv istället. Snart satt det en avspänd tjej på sin fina lilla ponny som med avspände tillrättavisningar lyssnade väl till en lugn skrittakt.

Från början höll vi oss 5 minuter helt på marken vilket satte en mycket fin grund hos dem båda och när detta överfördes “i all enkelhet” till ridningen från ryggen kunde vi börja tänka på formgivning, ställning, böjning m.m.

Johanna var djupt koncentrerad och SÅ DUKTIG!! – Noan också, hon lyssnade verkligen väl på sin matte. Två träningsdagar gick från en rak, felställd ponny med en stel och förvirrad matte till en böjd och rättställd ponny på volten i både skritt och trav, samt början på flytta rumpan för skänkel istället för att hamna i spänning. Johanna blev fokuserad, avpänd och pusslade en sak i taget. Less is more!

Jag kan aldrig påminna nog många gånger hur avancerat det är att rida enkelt – testa och du kommer värdera både din häst och dig själv så mycket högre 🙂

Karin och Prinsen
Ibland glömmer man bort vad man har, vad man gjort eller vad man kommer att få. Precis där var Karin när hon kom till vår träning. Det blev ett pepp-pass med alla de små detaljer som man så lätt missar 🙂

Först och främst ska jag berätta lite bakgrundshistoria om Prinsen som var allt annat än en prins när Karin började träna för mig. Han var nervös, samtidigt burdus, känslig men samtidigt hård och stum, tog tillrättavisningar som bestraffning och långa tyglar som beröm.

Karin kämpade tappert med sin ponny som hade kort trav, yvig fyrtaktig eller tvåtaktig galopp, rak och stel samt ovillig att försöka och körde över Karin rätt rejält. Vi började på marken och kämpade med allt från grunden för att idag stå med en ponny som tar för sig i steget, är mjuk och spänstig, han har ändrat om sin kropp från kort och kompakt till längre och sportigare (smidigare) samt mer proportionerlig i allmänhet.

Nu när jag ska återgå till nuet, Karin och Prinsens dagsform så var det inte lika bra som de låter när jag lägger fram det..

Eftersom Karin har lätt att ta åt sig och ta ansvaret över saker som faktiskt inte hänger på henne får hon för tyngd på sina axlar som medför ett nedstämt humör och brist om tro på sig själv. Hon behöver våga lita på sig själv och låta sina ponny ta sitt ansvar i deras relation som hon med all rätt ska låta honom göra.

Jag menar, hon är hjärnan bakom allt. Hon försörjer honom, tar hand om honom om han inte mår bra, tränar och lägger pengar på att mjuka upp hans kropp och så vidare – listan kan göras hur lång som helst. Därför är det väl lite begärt att han ska bära runt på henne 1 – 1, 5 h om dagen istället för att hon ska behöva bära runt på honom?! Hon som dessutom talar om för honom genom logiska och pedagogiska förklaringar hur hon önskar att han ska gå, då får han minsann göra en ansträngning och testa detta. Skulle han misstycka kan han få göra det när han åtminstone har testat 🙂

Karin sade redan innan vi påbörjade lektionen att hon vet att det är hon som inte håller sig till planen.. att om hon bara skulle göra det skulle det fungera. Jag frågade henne istället varför hon inte kan hålla sig till planen och då handlade det faktiskt mer om Prinsen. För att han bara drar (precis som han gjorde förr) när hon gör minsta fel och att hon tappar både lust och ork när han gör så, att det till och med inte känns kul att rida honom eftersom han intingen gör det eller går och blir seg.

När Karin satt upp syntes det direkt vad problemet var. Prinsen blev servad med Karins hjälp hela tiden, nämligen en skänkel som hela tiden påminde honom om att gå framåt och när hon slutade hjälpa honom stannade han såklart. Så fort det problemet var löst kom det fria energiflödet igång.

Sedan var det dags att hålla planen och det var dock lite kämpigt eftersom motivationen inte var på topp. När de kört fast lite lagom erbjöd jag mig att ge en bild av det hela eftersom man ibland inte är medveten om hur det ser ut utan bara hur det känns. Detta är dock någonting som lätt kan misstolkas eftersom det ibland löser sig lätt som en plätt när jag sitter upp – då är det viktigt att tänka på:

Att om hästen hade varit i sämre form hade jag fått sitta länge och väl för att det skulle bli bra. Om hästen på momangen blir fin är det logiskt att jag gör någonting som hästen gillar – MEN – det är ingenting mer än en bild av hur det ska vara. Det relevanta i detta är att hästen inte är min, därför är det inte jag som ligger bakom träningen utan enbart bilden som jag vill förmedla just nu. Alltså att den person som tränar hästen i vanliga fall (i detta fall Karin!) ska ta åt sig äran och tro på sig själv eftersom det är hon som fått hästen att lyssna såhär fint på en hand som den trivs med – alltså trivs hästen med hennes hand som tränat honom hit!

Så fort Karin slutat se på mig och Prinsen med besvikelse.. eftersom det inte gick “så bra” för henne stunden innan jag satt upp, kom självförtroendet och hon kunde sitta upp på sin häst och visa vem det var som faktiskt lärt honom allt det här!

Vi löste alla mentala och fysiska knutar idag i det ena varvet och lät det så vara. Dagen efter när vi skulle börja hade vi helt vänt om Prinsen så när de kämpade på i vänstervarvet som alltid är det “lätta varvet” hade de mycket att kämpa på med. Eftersom Karin hela tiden höll modet och motivationen uppe löste de dessa knutar jättefint tillsammans och när vi sedan skulle gå över till högervarvet (som brukar vara pest och pina) upptäckte vi att de gick så klockrent som jag aldrig förr skådat!

Karin hade fått arbeta bort sina mentala/fysiska knutar i högervarvet och Prinsen sina i vänstervarvet, vilket resulterade i ett balanserat ekipage på bara två dagar 😀

“Jag fattar inte hur det kunde ändra sig så snabbt!?” utbrast Karin när vår träningshelg var över.. och det är otroligt vad tankens kraft kan göra ibland. Är man fast beslutad om att allt är fysiska spänningar eller motstånd begränsar man sig stort. Karin som nu öppnat sina sinnen upptäckte hur vinden kan vända – från motvind till medvind!

Ni är såååå duktiga!!