Naturligtvisabellas blogg

Fox & Emma
D-ponnyvalacken Fox har ägts av Emma och hennes mamma i ungefär ett och ett halvt år. De köpte honom utan att få veta någonting om eventuella lastningsproblem och när de tog hem honom märkte de inget. De åkte ut på en tävling och då gick lastningen bra på ditvägen och okej på hemvägen, men efter detta tog det stopp.

De övade under en period och det gick både upp och ned, men så den dagen då de skulle sätta dit bakbommen hände det fruktansvärda. Fox drabbades av total panik och blev så blockerad att han slängde sig bakåt. När bommen tog stopp fortsatte han att trycka och tillslut gled han under bommen och skrapade upp hela ryggen till det att han fastnade. Detta satte skräck i alla och rehabilitering blev nästa projekt. Han skadade även höften, men som tur var återställdes han helt efter detta frustansvärda.

Det var här som Emmas mamma kontaktade mig, de behövde hjälp!

Introduktionen var omfattande och omtumlande tillsammans med Fox. Det var hellregn hela första dagen och han var spänd och ofokuserad eftersom han ville tillbaka till kompisen i stallet.

Han var kvick och ville vara väl till lags men samtidigt blev han väldigt barnslig och blockerad när han inte ville lyssna, han bara vände sig om och tänkte ta sitt pick och pack och dra rent mentalt.

När han väl kom till mentalt medvetande var han osäker och blyg, med en blick jag sällan mötts av – ledsen?! Bland annat så ville han gärna “knäcka av nacken” vid nedåt och framåt-sökningen, detta blev en hel del tid med andra dagen eftersom han helt blockerade sig här och ville inte använda sin rygg, bli medveten om sin muskulatur och rörlighet.

Vid själva lastningen gick det första dagen väldigt fint eftersom han kändes positiv vid transporten. Han var med mig ändå in i transporten och enbart en liten baktass var tveksam, vilket är helt okej första dagen eftersom introduktionsarbetet tog den mesta av tiden.

När vi andra dagen efter lite upprepade övningar i inhägnaden började lasta var vi precis där vi slutat dagen efter. Han accepterade att gå på men någonting var fortfarande jobbigt i hans huvud, tankar som strömmade omkring.

Det var hur som helst dags för Emma att blandas in i träningen och där uppdagades en hel del, som om alla inblandade kom tillbaka till katastrofdagen..

Fox reagerade starkt på att vara tillsammans med Emma i transporten och med “mamma” utanför med oroade tankar och kommentarer blev stämningen minst sagt spänd. Dags att bryta mönster!!

Vi höll ett långt och mjukt samtal om lastträningen, Fox, Emma och hennes mamma samt relationen mellan alla inblandade, tankens kraft och påverkan 🙂

Snart började Emma och Fox slappna av tillsammans och “mamma” gick från att kommentera oroat till uppmuntrande. De var ett team!

Fox vågade lita på Emma och de började förstå varandra, lugnt och stilla gick allting framåt och snart kunde vi ta itu med allt från bakskygghet, avtraumatisering av linor, ha mellanvägg på plats och “låtsas sätta dit” bommen bakom 🙂 Kanonfint!

Så summeringen av helgens träning med fina Fox är följande:
Av missförstånd som ingen menat något ont i har Fox tappat greppet om vad som är rätt och fel, farligt och inte farligt. Han är en sann gentleman som vill vara till lags och vet om att han kan göra bra ifrån sig.

Dagen då han tappade kontrollen över situationen och pressade sig under bakbommen blev en chock för honom och han tappade inte bara kontrollen utan även sin egen självkänsla. Han hade känt oro vid transporten men inte blivit helt förstådd, vilket ledde till att han inte kunde göra sig mer förstådd, han fick panik!

“Jag försökte förklara, men de förstod inte vad jag sade. Jag varnade dem att jag skulle få panik men de var helt övertygade om att det bara var dumheter. Förlåt, jag försökte verkligen, men jag kunde bara helt enkelt inte. Jag vill bara väl, men ibland förstår jag inte..”

Emma och hennes mamma ska nu träna på sin hemläxa med Fox vid transporten. En sak i taget, andas, känna in läget, uppmuntra och bearbeta situationen 🙂

Nästa gång vi syns fortsätter vi med att klara av allt tillsammans!

Vad är vilket? Hur gör man vad? När gör man det och varför? Är det bara lite spring, motion, gynnande alls eller rent av skadligt? Många frågor som jag ofta hör folk diskutera och fundera över..

Så, vad är min uppfattning?

Jo, visst sort linköpning tycker jag är skadlig och kan även bli farlig! Varför? Eftersom den sortens linlöpning där hästen enbart springer runt runt utan något direkt syfte mer än att bli motionerad gör att hästarna i typ 99 % av fallen “lutar sig” mot linan, dvs. att de söker upp ett tryck i linan och lutar sig mot detta för att hålla balansen.

För det första så finns det med all säkerhet en rad dåliga påföljder rent fysisk när hästen lutar sig mot linan eftersom tyngpunkten inte blir naturlig. Eftersom cirkeln inte heller är naturlig alls för en häst (vore rätt flummigt att se en häst löpa runt på en volt av sig själv, hehe!) så har vi redan där varit lite väl påhittiga och våghalsiga, kanske till och med dumdristiga om vi inte funderat över ett “HUR?” på denna volt.

Hästen går rakt fram i naturen, böjer och vrider, tänjer och gymnastiserar bäst naturen runt omkring dem tillåter. Så, visst mår vi alla bra av en tur i skogen! Behöver din häst lite motion en dag och du inte känner dig väldigt säker på longering, så skippa linköpningen och ta en tur i skogen istället – och då menar jag vid hand. Ta en promenad, möt naturen, upptäck en annan sida av din häst, hur den är att UMGÅS med 🙂

Men eftersom detta inlägg handlar om just voltarbete i lina så återgår vi nu till det.

Alltså, linköpning går direkt bort – helt bort! Helt onödigt enligt min mening, det finns nyttigare saker att ägna sig åt än att låta hästen springa och slita ut sig på en volt genom att centrifugeras i en lina. Det finns bättre alternativ till motion och finns inte tiden eller orken så låt hästen vila istället. Självklart finns det fler motionsalternativ men jag kommer som sagt hålla mig till ämnet, därför återgår jag till det nu.

Att “arbeta/balansera i/på en cirkel” för mig är en lösgörande, frigörande och förlösande arbetsmetod. En cirkel är jämn, lätt i rörelse och balanserande. Det kan innebära jämlikhet, liksidighet och balans.

Men att “vara i/ på en cirkel” kan också vara en snurrig, ständigt fast och oförändrad arbetsmetod. En cirkel kan vara ojämn, svår att följa och obalanserande. Det kan också innebära ojämnhet, likgiltighet och obalans.

Balans är den enda grundstenen vi behöver, samma sak på alla plan. En cirkel är den sanna balansen men också den svåraste. Rita en runt cirkel, rocka med en rockring, rulla ett hjul, studsa en boll, få ett exakt runt ting i balans. Enkelt om tyngpunkten fäst längst ned, men om det som är inuti det runda tinget också ska vara i balans krävs koncentration – om inte perfektion!

Vi kan aldrig nå någonting som är perfekt, men om vi siktar högt kommer vi längre än vi hade gjort om vi satt ett lägre mål.

Så vad har då detta med longering att göra? Jo, förstå ni – på en cirkel krävs det en oerhörd balans. För det första för att inte trilla eller kliva snett = behålla formen, för det andra för att inte bli yr = obehag och flykt. Är hästen i mental obalans klarar den inte av att gå på en korrekt volt, lika så om den är i fysisk obalans. Det ena kan föda det andra och tvärt om.

Varför i hela friden skriva ett så komplicerat och oerthört abstrakt inlägg om något som skulle kunna förklaras i enkla termer?

Jag hade kunnat “hålla i handen” och gå igenom allt från början till slut, men det hade varit precis tvärt emot vad jag just skrivit om. Det hade varit “linlöpning” – eftersom ni lutat er i linan genom att börja läsa detta inlägg – vilket är okej och bra, för det är att vara nyfiken och fråga om någonting. Så när ni var tillräckligt intresserade och “tog stöd på min lina” skjutsade jag ut er på volten och bad er balansera upp er själva, kanske genom att fördjupa er i ämnet eller kanske till och med genom att kontakta mig?!

Visionen om att ge någon ett förtroende men inte låta denna luta sig mot en utan att stå på egna ben. Ibland behöver vi allt för konkreta förklaringar eller bevis för att tro på saker, eller kanske för att ens bli nyfikna. Men ibland får man lita på sig själv, sin känsla, göra sin egen tolkning!

Som i det här fallet, väldigt lite mycket..

Jag tänker inte stå och underhålla någonting som stannar när jag slutar. En boll är tacksam eftersom den enbart behöver en liten knuff för att få fart. Så för alla min nära, kära, er och era hästar:

Ibland behöver det där “hjulet sättas i rullning” för att komma i balans 😉