Så var det dags för “slutprovet” i lastningen med Ferrara – men först lite mer träning tillsammans med matte. Påstigning, avstigning, mellanvägg, stängning, öppning, lämna ensam. Mellanväggsträningen förlöste en hel del, eftersom det är en liten lastbild blir det som inramande vägg vid påstigning var det lite annorlunda än på traditionella transporter.

Det var tre underbara dagar med all fokus på Ferrara och matte och jag kände mig verkligen som en tvättäkta coach som stod och “hejade på”, korrigerade lite i tekniken, tanken och lösgjorde muskelspänningar som uppkom.

Denna häst bevisade verkligen för mig hur muskelspänningar och hästens mentala tillstånd sammanvävs till en logiskt formel att rätta sig efter när man ska lösa problem. En teori som jag just nu håller på och utvecklar till max samtidigt som jag ju anmält mig till utbildningen hos Equicare till diplomerad hästmassör. Det kommer bli urspännande att få all denna information och känsla för muskler, kunna lösgöra problem på en helt annan nivå och ta den till ytterligare höjder tillsammans med hantering och träning.

Men åter till duktiga Ferrara. Jag ska inte tjata på så mycket mer om henne eftersom allt liksom bara smält samman till en härligt stabil häst både mentalt och fysiskt. Matte har nämligen redan känt skillnad vid uteritter som varit lättstressat innan men den största och tydligaste förändringen kom ändå när det var dags för själva slutprovet under tredje dagen – nämligen åktur!

Vi lastade in och stängde mellanväggen vid hennes sida, som de för övrigt inte använt när Ferrara åkt transporten eftersom det känts så trångt och hon har bankat och levt där inne, sedan stängde vi allt annat och så var vi klara för avfärd.

Innan detta hade hon fått känna in att vara ensam i transporten och nu var det dags att åka, vilket vi gjorde – med ögonen fastklistrade i kikluckan in till henne som fanns bakom oss.

Hon stod stabilt still, hela turen, gungandes med i skump och rörelser från småvägarna – som en klocka 🙂 Väl hemma igen lastade matte ut och allt var så fint!

Med några få minuters upprepning efter utlastningen kunde matte och Ferrara, nöjda och glada som tusan, avsluta för dagen.

När vi och ett par till stod i stallet och talade efteråt kom vi på att Ferrara inte sparkat en enda gång i transporten som hon ju alltid annars gör – wow! Vi alla skrattade lättade tillsammans, för tänk hur underbart det är att få fler problem lösta av sig själva genom lite lastträning.

Dessutom berättade de att Ferrara som ALLTID blir extremt stressad och upprörd, liksom hamnar i någon sjuk mental obalans som var väldigt svår att få grepp om, när hon blir lämnar i hagen eller egentligen bara om hon ser andra hästar röra sig i en annan hage som hon inte har koll på, förändrats även i detta. Nu hade de vid ett flertal tillfällen lämnat henne i hagen och Ferrara stått kvar helt oberörd.

Nog för att jag hanterat många hästar genom åren som visat förbättrad självkänsla överlag i hantering och träning, men att få ett så kraftigt och negativt beteende “löst av sig själv” var något som jag själv verkligen blev väldigt varm om hjärtat av att höra.

Wow :’)

PS. Att få detta UNDERBARA gensvar från denna väldigt utåtagerande och inåtgående individ var verkligen något som var svårt att föreställa sig skulle ske när jag tänker tillbaka på dag ett – wowkänsla all over 😀