Keli & Jullan
Tänk er en liten fågelunge, söt, fluffig och puffig, näpen och ömtålig – i en nordsvensk kropp!! Där har vi en häst som man inte gärna bör döma efter sitt yttre..
Vad skulle du göra om du gått på lösdrift i hela ditt liv och när du fyllt sex år blivit introducerad för “människans värld” med träning och en ohästlig vardag. Lagom förvirrad och upprörd eftersom livet inte riktigt blev som man hade tänkt sig, krav som ställs utan någon logiskt förklaring. Du är dessutom känslig som en fågelunge mentalt men har rent fysiskt en tung kallblodskropp som inte alltid är så enkelt att manövrera och koordinera ihop sig med. Du skyddar dig, flaxar med dina små vingar så hårt du kan, vill inte vara med när du ändå inte förstår och mer och mer agg byggs upp inom dig.
Vad som än hänt, så tas det självklart chockartat av en häst som fått vara just häst i hela sitt liv och sedan förväntas rätta sig efter människors önskemål, hur små eller stora de än är borde detta förvirra?!
Jullan! Det är denna lilla fågelunge som flaxade vilt omkring sig, men istället för att kunna hållas i sina bara händer och lugna de flaxande vingarna visade sig detta i en stor stuv hästkropp som tog sig fram utan att se sig om. Det fanns inte en enda ond tanke med detta, det är jag helt säker på. Men faran är direkt och allvarlig!!
Keli gav mig verkligen en utmaning, inte för att Jullan egentligen skulle vara svår eftersom när hon väl är medgörlig så är hon en dröm – men när hon bestämmer sig, då har hon bestämt sig!
Aldrig förr har jag fått stå upp för mig så, hållt ut och försökt övertyga med en häst som verkligen inte vill. Det känns inte roligt eftersom det enbart handlar om att ta ett steg till höger eller ett steg till vänster – men hon bara ville inte, skulle inte. Eftersom jag dessutom var inkallad för att lastträna var det vad vi skulle göra, jag och Jullan.
Hon verkar inte ha några som helst fobier eller rädslor. Antingen är det trauman från då hon togs från lösdriftslivet som hon gått i hela livet som gjort henne negativ, eller så har hon bara en så sjuhelsicket stark vilja!?
Att hon blev distraherad av andra hästar som rörde sig är ju logiskt eftersom det är en stark flockinstinkt för henne att vilja följa med, men när absolut ingenting störde så kunde hon bara få för sig att hon visste inte skulle ta ett steg åt sidan som jag bad henne.
Traggel, traggel och traggel!! Alltid är jag övertygande och kärleksfull så hästarna, även de mest envisa och bittra, kommer underfund med att jag är schysst. Men Jullan vägrade lyssna på någon annan än sig själv. Eftersom jag arbetar under matte och matte vill lastträna, och Jullan får träna under mig blev det tyvärr inte att “vänta på ett bättre tillfälle” utan någonting skulle vi göra vid transporten vare sig hon ville det eller inte. Absolut ingen tvång eller osunt tänk, utan att hon kan testa att acceptera och se att saker inte alltid är som de verkar – eftersom hon var helt övertygad om att jag var dum i huvudet. Sällan hästar kan peka finger men hon kunde definitivt det 😉
Hon fick mig att verkligen vidga tankarna, hela tiden vara beredd på något nytt – för lätt, det skulle jag inte få för mig att tro att det skulle bli med Jullan inte 😉 det skulle hon minsann tala om för mig.
Tro det eller ej, men efter tre dagar hade jag faktiskt hela min analys klar och vi hade kunnat lösa många knutar. Bland annat så fick jag upp ögonen för att det finns hästar som “kan knycken” trots min älskade arbetsgrimma, så jag fick vara påhittit och ta hjälp av nya hjälpmedel (som jag faktiskt tänker vara så fräck och hålla hemligt eftersom det gav mig en framtidsplan!) men om du har en pålle som du verkligen inte får stopp på och kanske till och med är rädd för/har tappat så har jag lösningen för dig 🙂
Det blev mest hantering och en del lastning som vi fortsätter med vid nästa träningshelg. Jullan går nu av och på transporten fint och lättmanövrerad, hon står kvar i transporten och kan ha folk som rör sig bakom. Duktig flicka!
Vill ni veta Kelis uppfattning om vår träningshelg så finns hennes referens på hemsidan!
