Bildtext: Unga, kloka och omogna, fina Zenta (bild lånad av Josefine, 2011)
Tredje och sista dagen i Växjö tillsammans med Zenta och Josse blev minst sagt otippad!
Efter en kort genomgång i ridhuset från marken hade ekipaget lärt känna varandras bra och mindre bra sidor, reaktioner och lösningar. Uppsittningen med några övningar i lösgjordhet satt näst intill klockrent. Stegringarna som Zenta gärna söker mot vissa tygeltag som vi analyserat och utvärderat var nu, från marken, betydligt “säkrare”, begränsade och färre.
Vi traskade bort mot själva problemområdet, som var stallet, Josefine red och jag gick vid sidan. Vad som hände kort därpå var en historia i sig, som kom igen, upprepades ej men kom iklädd en annan skepnad, bearbeta trauman, invanda beteenden, en personlig utveckling, att hävda sig, att göra sin röst hörd, att få sin röst hörd, att missbruka sin röst som blivit hörd och att gå för långt..
Jag ägnade Zenta flera timmar åt att få tala om sitt, finnas vid hennes sida, vara logisk, pedagogisk, ge mild korrektur, lösgöra och förlösa fysiskt och psykiskt i hennes kaninskutt, försök till stegringar, halvhöga stegringar, halv-sken, tjut, stånk och stön.
Sista delen i vår tre-dagars-problemlösning blev minst sagt otippad..
Slutsats:
Zenta får mental låsning som går ned i vänstersidan, vilket leder till att hon söker sig in i stegringar. Eftersom detta är hennes starka sida tar den över och då det invanda beteendet är starkare än känslan blir det huvudproblemet. Hon vill verkligen bara bort, finns inte närvarandra och den enda känslan som vi här kämpar för är att föregå med gott exempel.
En häst som lär sig strida med ryttare på ryggen är en farlig häst och bästa sättet är att aldrig själv strida från ryggen. Har man någonting man behöver lösa tar man det i hanteringen istället.
Det var en rad olika beteenden, utvägar, genvägar och omvägar som Zenta valde i sin inre resa. Jag följde henne hela tiden och hon lossade succesivt för att börja fungera i sin vänsterlåsning. Lossade, förflyttades, förändrades och förfinades. Detaljerna blir för många för att rabbla, därför får ni denna del av tankemönster som jag själv befinner mig i under problemlösningar som dessa.
Slutet
Tålamod, teknik och tanke! – ett engagemang som vi ägnade timmar åt. Det näst sista jag gjorde var att sitta av, förmedla några väl valda ord till lilla Zenta som fått tonvis av kärlek och omtanke under hela “processen”, för att sedan sitta upp igen och då gick hon som en princessa fram och tillbaka ett par gånger dit jag bad henne.
Tyvärr var detta ju tredje och sista dagen i Växjö och uppföljning kommer behövas eftersom beteendet är extremt invant. Men hoppet fyllde oss alla mitt bland alla blandade känslor. Josefine får ni i “undantags-hemläxa”: Tålamod, teknik och tanke!
