Naturligtvisabellas blogg

Bildtext: Zorro fin-pojke efter vår första ridtur i skogen (24 jan 2012)

Gårdagens ridtur blev verkligen en HIT 🙂 Jag tog på honom sadel för första gången sedan han kom hem hit, annars har jag suttit barbacka i paddocken. Vi traskade ut i skogen och vilken glad ponnyprick det blev!

Han stannade ett par gånger för saker han tyckte såg ut som monster, men gick så snart jag bett honom snällt. Sedan kom han tillbaka till “vill inte söka sig fram till högertygeln” i traven men det löste vi jätteenkelt genom att han testade att säga NEJ några gånger och jag sade sluta var så negativ och så fort han blev positiv fick han en godis. Schysst kompromiss tycker jag 😉 ..och han också!

Vågade testa en höger- och vänstergaloppsi också vilket gick fint. Han hade lite svårt för själva fattningen och ville bli lite framåt istället för att bära upp sig, men när jag taggade till lite gjorde han det också. Högergaloppen var svårast och han hamnade i korsgalopp ett par gånger. När jag gav honom extra frihet i fattningarna gjorde han själv en ansträngning och tog rätt galopp, som gärna ville bli vänster istället.

Jättenöjd över detta träningspass. Kom hem efter kanske 40 minuter och då var han inte ens svettig 🙂

Idag höll jag till i paddocken igen eftersom det höll på att mörkna ute när det var Zorros tur. Jag tänkte ta sadel idag igen men ångrade mig och tog barbacka ändå. Så, jag började från marken med nedåt och framåt-sökning i skritt vid hand och det blev faktiskt lite sura miner där han bland annat lade i backen ett par steg, inte med i energierna alltså, men det trevliga med detta var att det snarare var lite osäkerhet än surponny. Så när han kom på att jag är rätt schysst och så får man en godisbit när man är duktig och anstränger sig också, blev han jättefin.

Uppsuttet gjorde jag verkligen bara en check – så trevligt! Gick igenom sluta och även öppna i skritt, båda varven, samt sluta i trav, båda varven. Galoppfattning vänstervarv vilket han tog direkt som en liten gummiboll i obalans och då nöjde jag mig absolut med det och saktade av igen, eftersom han lätt taggar till i traven efter galopfattning. En gång till testade jag vänstergaloppfattningen och sedan var jag heelt nöjd med detta träningspass 🙂 Duktiga pojken!

Imorgon blir det sadel, helt klart, så jag känner mig lite mer balanserad och vågar släppa efter i galoppen som är tanken att fortsätta med. Jag vill egentligen bara introducera honom för galoppen och lösgöra lite mentala spänningar 🙂

Sedan är det fortsatt fokus på skritt och trav och allt vad mer man kan hitta på i dessa gångarter!

Känns så hiimla skojsigt med denna lilla pojke och jag kommer gråta bamsetårar dagen han åker härifrån. Sådan bärighet, spänst, lätthet i alla gångarter – vill ha honom 😀

Bildtext: Jag och Zebastian i solnedgången.. (20 maj 2011)

Så här har vi nu två typexempel på hästar. Ens var ägare..
..upptäckte att de inte bara hade en fin och fungerande ponny, utan även en ponny med ett stort hjärta, lite osäkerhet, känslig och som gärna får saker och ting förklarade för sig så hon inte bara förstår vad hon ska göra rent fysiskt utan även mentalt – och på så sätt kunna ta in allt och bearbeta det. Hon vill bli väl bemött, men också få stöd när hon har det lite tufft med självkänslan 🙂 Matte Jennica berättade stolt hur fint hon gått med dottern efter två dagars lastträning, vilket också visar hur allt hänger samman.

Med Elli fick vi lära känna en otroligt välmenande mystjej..
..som inte kan acceptera att hon inte förstår varför saker ska göras på människans vis, utan en logisk förklaring. Hennes spänningar i kropp och själ går inte att lägga band på, utan behöver bearbetas. Hon är en ung häst, i en ung kropp men med en klok gammal själ som har massor att lära människan. Dock kan all visdom denna lilla donna besitter komma fram så tokigt eftersom hon fullkompligen exploderar och går in i sina känslor till 100 %. Tar man henne på rätt sätt når man till stjärnorna med denna häst, tar man henne för “bara en häst” låser hon in sig och precis som ett barn “håller för öronen och sjunger en trudelutt”.

Nöjer vi oss med “en fungerande häst”?
..är den självklara fråga som jag nu vill fråga er alla, eller vill vi nå våra fyrbenta vänner på en nivå där vi båda känner oss till freds, sedda och hörda i relationen. För vare sig det är en tävlingshäst, unghäst, skogsmullehäst, problemhäst, fungerande eller vad vi väljer att kalla dem, så är de alla SAMMA hästar, av kött och blod, med lika stora hjärtan och behov av kärlek, förståelse, tillit och balans i kropp och själ.

Den enda skillnaden är att de, precis som vi, talar olika, även att de talar samma språk.

Kom ihåg att det bara finns ett sätt för hästar att göra sin röst hörd – och det är genom att agera! Det är vi människor som uppfann lögnen, hästen ljuger aldrig. Är vi sanna mot oss själva, kan vi även vara sanna mot våra hästar. Kan vi se och respektera andra människor, kan vi se och respektera hästarna.

Men om vi väljer att följa strömmen som så många gör när det gäller hästar och hästhantering, och säga att hästar är “bara hästar”, så anser jag att vi ljuger för oss själva, vi sätter på skygglapparna och ser bara rakt fram.

Välj tränare och förebilder med omsorg!
De som ni kan se SER hästarna, som alltid har en logisk förklaring, en hållbar lösning, som väljer att använda den mänskliga intelligensen till att förstå sig på hästen istället för att “vinna över dem”. För det går aldrig att vinna över en häst, eftersom uttrycket vinna är någonting som vi skapat.

En häst är ett bytesdjur, ett flyktdjur..
..därför handlar det om att överleva, att hålla ihop, fungera i en flock, en demokrati där varje individ ansvarar för det område som man är bäst på. Tänk er tanken om hästen hade varit ett rovdjur, hade vi “muckat” med dem då? Hade vi kört med dem som vi gör? Skulle du försöka vinna över ett rovdjur i den storleken, med den kraften, styrkan och snabbheten?

Hästen vill inte skada oss..
..så enkelt är det! Så om de med vilja försöker skada oss har det gått så långt att de känner sig pressade och kämpar för sitt liv – en instinkt som kickar in. Eller, så handlar det om att upprätthålla ordningen i flocken, eftersom vi ju faktiskt blir deras så kallade flockmedlem när vi umgås med dem. Så, tänk er själva.. ett rovdjur som flockmedlem, inte så lyckat borde hästarna känna, men vad har de för val?!

Så om jag ska dra det till sin spets så ber jag er att börja fundera över om ni vill “slåss” för att vi är en människa som ska VINNA över hästen, ett rovdjur som vill DÖDA hästen, eller en flockmedlem som med sin trovärdighet ska bevisa för hästen att vi är bäst på den saken som vi just diskuterar.

Allt för ofta vet inte människor vad de diskuterar med hästen, utan de tappar tålamodet och blir förbannade, ger hästen spö för att de helt enkelt har aggressioner de behöver få ur sig. Eller så är vi fast i principen om att man måste vinna över hästen, och så brukar vi våld för att till varje pris vara den som får sista ordet.

Exempel finns också på de som vill tro att hästen kommer göra det vi önskar bara vi vill det tillräckligt mycket, som inte genomstrålar detta i sitt kroppsspråk och därför inte blir respekterad av sin häst. Ytterligare ett exempel är människor som kan ta diskussionen med hästen genom att markera (som hästen i flocken), antingen räcker det psykiskt men ibland behövs det även en fysisk markering och så kommer man överens på det viset. Även de som enbart kommunicerar mentalt med hästarna.

Sista exemplet jag tar upp är de som markerar (som hästen i flocken) men missar den väsentliga mentala biten och så apar vi på så vis efter hästarnas relationer med varandra genom den bild vi ser med ögat men glömmer känna in med hjärtat!

Vi får hoppas att det inte finns de som bara ser hästen som sin middag, därför tar jag inte ens upp det exemplet 😉

Det jag kommer avsluta med att fråga är:
Hur tänker och känner du när du kommunicerar med hästar? Hur blir du lärd av den du ser upp till eller/och tränar för?

..och jag vet, många kommer till mig och säger att det finns inte ETT sätt som funkar på ALLA hästar, och även att “alla vägar bär till rom” och uttrycket innebär att oavsett vilket sätt man arbetar på eller vilken metod man använder blir slutresultatet detsamma. Jag är inte beredd att hålla med! Vi bedömer allt för ofta med endast ögat, om ens det, för många gånger bedömer vi efter resultat, och inte med hjärtat.

Ska vi tävla är det självklart viktigt med resultat för många, men till vilket pris. Om vi känner efter med hjärtat och ser på väldigt många tävlingsryttare och tävlingshästar, hur ridningen ser ut så är det inte för mig någon vacker syn. Vad säger att du blir en vinnare bara för att du tränar för en vinnare? Hur väl känner din tränare din häst? Kanske känner han din häst och dig, men sällan ser jag tränare som lär känna hästen och ryttaren för sig. Hur väl känner du din häst?

Vi behöver våga bryta mönstret, se oss om och inte bara rakt fram!

Med god kunskap och träningsteknik kommer vi långt, vare sig vi vill tävla, träna, skogsmysa eller annat. Men för hästen, inte bara för allmänt välmående utan också för att förebygga skaderisk och massor av andra fördelar, så behövs en pedagogisk, kärleksfull grund i träningen som är individanpassad eftersom vi alla är olika.

Min tanke är att arbeta efter ett sätt – och det är hästens!
..för att sedan anpassa mig till varje individs särskilda behov och på så vis kan vi skippa alla normer om tränare och träningformer. Se er om! Se mig! *blink* ..vare sig du vill stå på en prispall eller på en stubbe i skogen – och låt mig få coacha er till att bli vinnare med VÄRDIGHET tillsammans med era hästar!

Bildtext: Caprice (bild lånad av ägaren)

Att plötsligt stöta på ett problem med våra hästar är någonting som är mer eller mindre en vardag, småproblem löser vi lätt och enkelt men oftast kommer de också på besök så pass ofta att vi inte ens ser dem som problem tillslut. Många hästar har till exempel ofta svårt för ena varvet i ridningen och eftersom det brukar handla om att hästen mer eller mindre alltid är stelare i ena sidan så lever vi med detta och hittar på små knep för att snabbare lösa det.

Dock resonerar jag helt annorlunda eftersom om en häst (eller människa också för den delen) går med samma stelhet på samma ställe hela tiden så har vi inte, hur mycket vi än vill tro det, löst det bara för att vi för dagen “löst” problemet.

Allt för många tränar eller lever tillsammans med sina hästar enligt denna tron och för vissa stöter man en dag på ett problem som blivit större! Kanske har hästen blivit halt, skadad, lagt till sig med olater för att komma undan arbetet vi lösgör med?! ..eller så dyker problemet upp på en plats som vi inte kunnat ana, eller ens drömma om.

Caprice, den “fungerande hästen” som blev “problemhäst”
Tävlingsponnyn Caprice överraskade sin ägare en dag när de skulle ut och åka transport genom att helt plötsligt inte vilja låta sig lastas. Jennica kände själv att hon var lite stressad och förstod att Caprice tyckte det var jobbigt eftersom hon påverkas väldigt lätt av hur man agerar mot henne. Men aldrig skulle hon väl tro att detta skulle framkalla ett beteende där Caprice blev svårlastad, stegrade sig och levde rövare!? Men så blev det.. och Jennica var förtvivlad över att hennes dotters fina tävlingsponny nu ställde till med problem för inplanerade träningar m.m.

Jag blev tillkallad akut för att ställa saker och ting till rätta 🙂

Introduktions-analysen blev minst sagt annorlunda!
Arbetet i röresle på volt var näst intill perfekt, det enda var att underlaget ställde till det och att Caprice var lite snabb i rörelserna. När vi skulle börja med nedåt och framåt-sökningen blev jag även här positivt överraskad för hon hajade nästan direkt, dock mötte vi på någonting som vi inte räknade med.. För när Caprice hade tagit ned huvudet ända ned till backen med lätthet kunde jag inte upprepa detta – alls! Hon gjorde det första två, tre gånger och sedan var det lögn. Hon sökte sig inåt och bakåt med huvudet och svarade bara med att gunga eller stöta mot handen, lite som tix.

I vanliga fall kan jag få ägna en stund åt denna övning för att hästen ska hitta rätt, ibland längre stunder. Men med Caprice tog det den längsta tiden jag varit med om! Dessutom visade hon oss en rad olika känslor och beteenden som hon gått och burit på.

Stegringarna som uppkommit i lastningen visade sig vara ett mottryck i linan som jag tror uppkommit av att hon går “i sin egen form” i ridningen, vilket jag även fick bekräftat att hon gjorde. När hon rids går hon antingen i stadig form eller när/om hon tappar den istället för högt och spänt. Hon hamnar gärna lite bakom lodplan vilket också förklarar beteendet som vi nu märkt av från marken. Här får jag alltid bekräftat att allt som har med hästar att göra är detsamma: markarbete, lastning, ridning, vardagshantering – allt 🙂

Än en gång kunde jag lösgöra en mental låsning..
..som ledde till fysisk låsning som i sin tur lett till lastningsproblem, men som från början med stor sannolikhet grundats i att Caprice känns sig lite “fast” i formen och inte riktigt varit med rent mentalt och kännt in formen. Kroppens fina muskulatur skvallrade om god ridning, men hennes psyke om att hon inte varit MED rent mentalt.

Det kom även fram att hon varit lite strulig med just stegringar i ridningen också när de kommit åt henne, vilket väldigt lätt kan dyka upp i andra delar – som nu, vid lastningen. Eftersom Jennica var lite stressad och Caprice hade svårighet med att ta in läget blev det pannkaka och precis som i ridningen slank hon iväg med höger bog som blev en låsning i vänster bog när hon blev korrigerad och stegringen kom per automatik, speciellt med ett litet tryck i grimman.

Våra hästar talar med oss så gott de kan..
..och allt för ofta hör vi dem inte, utan ser bara ett beteende som vi stirrar oss blinda på. Öppna upp era hjärtan och följ magkänslan ni får till er!

Läs den tredje och sista delen av denna följetong 🙂