Naturligtvisabellas blogg

Bildtext: Vacker, vackrare, vackrast! (bild lånad av Chatri)

Arragon och.. utan matte
Chatri och hennes 4-åriga frieservalack Arragon bor i vanliga fall i Göteborg, där de påbörjat inridning och träning tillsammans. När Arragon för en period skulle flytta till frieser-gänget i Barkeryd kontaktade Chatri mig om träning. Vi har tidigare haft kontakt och pratat lite fram och tillbaka, så nu när tillfället blev så perfekt bokade Chatri upp mig regelbundet för träning och utbildning av Arragon 🙂

Eftersom Chatri själv bor kvar i Göteborg och endast kommer och hälsar på lite då och då blev det bestämt att “stand in”-matte Lena och jag skulle ägna oss åt Arragon och berätta om allt som händer för Chatri på distans. Ett spännande och annorlunda projekt, som kändes som ett fint förtroende-uppdrag eftersom matte väljer det trots att hon inte själv kan vara med så mycket.

Jag och Lena bokade in en två- till tredagars-träning med Arragon, beroende på hur mycket tid vi skulle känna behövs.. och självklart undrar väl ni om den lite suspekta rubriken på detta inlägg, men det det kommer jag till nu 😉

Det är nämligen så att “lille” Arragon är närmare 170 cm i mankhöjd och när man då är frieser blir det dessutom mer bredd och hööögt huvud – bamsepålle! När han också var mycket upp i det blå från början var det ungefär känslan av att landa ett jumbojet, hehe!

Introduktions-analysen
Så, Arragon och jag började tala med varandra i den vanliga lilla inhägnaden.. eller rättare sagt så försökte jag tala med honom medan han tyckte att allt annat var mycket mer intressant. Var det inget annat som drog hans uppmärksamhet till sig så gick han in i sin egen lilla värld, som jag och Lena kom överens om namnet på, nämligen “emo-världen” 😉

Först märkte jag på Arragon att han bara helt enkelt stängde av sig, hela hans kropp frös till is och han gick in i en fysisk spänning. Bad jag honom stanna och börja gå igen var det som om kroppsdelarna satt ihop och han var tvungen att klumpigt stöta sig framåt de första stegen. När han väl “kom igång” i skritten blev det hellre studs-struts-trav som när jag försökte lugna honom blev stora reaktioner och tvära stopp. Allt detta för att han istället för att känna in sin kropp, bara var mitt i allt utan att känna in mig.

Chatri som upplevt att Arragon tyckt att träning i lina varit tråkigt och att han verkligen har verkat väldigt omotiverad och oengagerad, kunde jag verkligen förstå. Dock kunde jag nu sätta fingret på vad det berodde på och vilken känsla som låg bakom.

Arragon är en sprallig, busig och charmig pojke (precis som sin far Darco) som älskar friheten, leka och leva ut sin kreativitet. Detta är någonting som ofta märks hos hästar när de är i hagen eller släppt fria i en inhägnad, men som ofta dämpas när vi “arbetar” med dem. När Arragon tränas i lina upplevs han precis så, dämpad..

Vad detta beror på tror jag alla gånger är att vi är olika mot våra hästar i olika situationer, när de är fria, när vi har dem i lina, när vi tömkör, när vi rider, när vi löshoppar osv. vilket förvirrar våra hästar. När det gäller just detta, att ha hästen blir annorlunda i lina eller helt lös, kan det bero på flera saker. Antingen att hästen verkligen har tråkigt, eller att vi gör det tråkigt för hästen, att vi tror att hästen har det tråkigt eller att vi har tråkigt. Vad tror ni?!

Det jag konstaterade var att Arragon var både osäker, troligen eftersom han inte har så mycket erfarenhet av träning i lina och då känner sig lite låst, samtidigt som hästar av naturen inte gillar att känna sig låsta och då lätt blir svårmotiverade.

Så min uppgift blev att få Arragon att förstå att det inte är SÅ HEMSKT att umgås med en lina mitt emellan, utan uppskatta lite koncentrationen och att ha kul samtidigt 🙂

Sammanfattningen av första dagen..
..blir att Arragon landade mentalt. Han kom ned på jorden, lyssnade av läget och allra viktigast så tog han in nuläget! Han tog sig tid att lästa av mitt kroppsspråk, förstå, analysera, visa mig respekt och en början på tillit!

Under andra dagen..
..upprepade vi första dagens träning och fortsatt analys. Arragon var så duktig och han visade verkligen hur fint han tagit och förstått allt. Rundare och mjukare röresler, inkännande och uppmärksam. Trots att det kändes lite otroligt så syntes även en klar förbättring i takt och balans i kroppen, samt att energierna var jämnare. Han tog till sig mer av min beröm, men jag saknade verkligen den där gnistan – precis som Lena berättat att Chatri talat om.

Tanken inför den tredje och sista dagen i följd var att använda fantasin för att locka fram den riktiga Arragon. Att landa ett jumbojet – check! ..och att pryda, ladda batterierna och starta om – på G 🙂

Den tredje dagen..
..stod Lena beredd, enligt order, med en lite större inhägnad där det fanns möjlighet att släppa Arragon lös i. Min idé var att börja i picaderon med lina som vi gjort de andra två dagarna, men att sedan om han fortfarande visade sin “När ska vi göra något kul? Blä..”-sida, gå till inhägnaden och släppa honom där. Detta för att bevisa att vi skulle göra precis samma sak fast utan linan emellan oss, så han inte lurar sig själv att han är SÅÅ LÅST med linan utan att den bara finns där och gör det lite lättare för mig att nå honom.

Vi började i picaderon! Jag och Lena ville snarare fastställa fakta genom att se det med egna ögon idag igen, men tro att vi blev positivt överraskade när Arragon dansade fram vid min sida, motiverad, energifylld, öppen för både tillrättavisningar och beröm 🙂 Förvandlingen var självklar och vi kunde inte annat än att tacka och ta emot – detsamma verkligen Arragon tycka!

Så är vi öppna för vad fantasin erbjuder, förändring, förnyelse, omformning, utveckling – kalla det vad du vill 😉 ..så bjuder våra hästar MINST lika mycket tillbaka. En relation i balans, att ge och ta emot *kärlek*

Nästa pass, nästa vecka! *nyfiken*
Text kommer i senare inlägg, så håll utkik 😉

PS.
Ska också tillägga en liten stor detalj som verkligen värmde mitt hjärta, när jag och Lena skulle hämta honom i hagen – då kom han som ett skott med öronen spetsade och stack huvudet i grimman. Är inte det precis det tecknet man söker hos en häst som känner sig sedd, förstådd, respekterad och älskad *puss och kram-häst, hihi!*

Bildtext: Dora, ponnyn med humor OCH humör (bild lånad av: http://teamnyrk.blogg.se)

Sara & Dora
Pappa Klas kontaktade mig angående deras relativt nya D-ponny Dora, som de hade problem med i lastningen – och urlastningen! När de ska gå på transporten var det den vanliga historien om att frysa fast, inte vilja gå på med baktassarna på rampen, gå åt sidan, stegra, vända runt och så vidare.. Men vid utlastningen berättade Klas om ett mer sällsynt problem!

Dora har nämligen tagit för vana att istället för att backa ut ur transporten när man öppnar bakom henne, så vänder hon sig om och går ut åt “rätt håll”. Detta beteende tor de att hon skapat av att ha åkt lastbil i Tyskland, som hon är importerad från, och därför aldrig lärt sig att backa ut. Hos förra ägaren hade de åkt brett och låtit henne vända runt och de hade även sagt att det fungerade att vända henne med en mellanvägg i, fast vidöppen.

En dag när de skulle lasta ur Dora hade hon för bråttom och tros drabbas av panik när det var så trångt. Så hon kastade sig åt sidan, snett över mellanväggen och fastnade så hon trillade baklänges på rampen. Personen som lastade ur henne var nära på att få hela Dora över sig i kaoset, men tur i oturen så fick hon endast Doras hals på sig.

Med denna historien berättad för mig, bokade vi en en tredagars-lastträning veckan därpå. Alltid spännanade att stöta på problem som inte är så vanliga!

Introduktions-analysen..
..gick så klockrent till att börja med att jag nästan trodde att jag var bortskämd. Med med tanke på alla detaljer som jag fått berättade för mig väntade jag egentligen bara på “att bomen skulle sprängas” 😉 Ibland blir det inte som man tänkt sig utan allt är precis sådär gott hela tiden, men ofta kryper det ena eller det andra fram tillslut.

Dora gick lugnt, nästan lite för lugnt, i skritt på volten. Lyssnade lagom på halter och igångsättningar, hon tog allt cool. När det sedan var dags för det stillastående momentet med nedåt och framåt-sökningen tog hon det fint också, även att hon gick emot aningens först, men hon lättade snabbt.

Ryggningarna och flytta tassar var desto värre, så här blev det “upp till bevis” vad Dora kunde hitte på, hehe! Hon blev irriterad och frustrerad när jag bad henne flytta sig och hon valde att inte lyssna. Jag bad om en stick för att nå henne lättare utan att behöva kliva in i hennes zon och då fick lilla damen nog. Hon tyckte minsann inte att jag skulle komma och be henne flytta sig och hon visade tydligt hur hon brukade göra när hon inte orkade lyssna mer.

Det är precis detta som är så unikt med hästarna och vår träning med dem, det är verkligen samma i allt. Vi fick fram hur hon gör i lastningen, hanteringen när hon gör som hon själv vill, när hon inte vill vara med mer, när hon bestämmer sig för att smita då hon blir hämtad från hagen m.m. – och allt detta genom lite grundläggande träning i en liten inhägnad.

Eftersom jag går igenom hästens muskulatur och mentalitet så stöter man förr eller senare på problemen som ägarna upplever med sina hästar!

Så fort vi kom igenom dessa invanda beteenden/olater så kände vi oss redo för att börja blanda in transporten. Dora blev väldigt yvig så fort någonting hände som hon inte fick SE PÅ TILL 100 % och Klas berättade även att han har en liten show med Dora varje gång han ska hålla i henne på en tränings- eller tävlingsplats.

Själva lastningen..
..gick bra, och det visade sig som så ofta vara den gamla vanliga historien om att hästen låser sitt bogparti och tappar bakbenen. I detta fall berodde det på att hon inte ville ta in baktassarna i transporten, och helst inte upp på rampen heller, för då visste hon att det blev läskigt och obehagligt. Hon visste ju nämligen inte att man lätt kan backa ut ur transporten. Hon betedde sig som om det var ett stup bakom henne och det fanns ingen väg som ens kallades bakåt. Så hon hon kom in var hon redo att gå ut, framåt genom att svänga runt. Detta försvann väldigt snart och desto mer balanserad hon blev i urlastningarna, desto mindre kikade hon ens åt sidan när vi kommit in.

Vi avslutade första dagen med att Sara fick gå in med Dora i transporten och backa ur henne, med mig bredvid eftersom jag inte ville riskera något missförstånd i utbackningen 🙂

Andra dagen..
..upprepade jag snabbt alla steg vi tagit första dagen, vilket såklart nu gick i racer-fart eftersom Dora blivit så trygg så snabbt! Även när Klas körde fram transporten stod hon mycket duktigare utan att stimma runt. En trygg centrerad energi 🙂

Sara fick träna mer idag tillsammans med Dora och det är inte bara mycket att hålla reda på med longerlina, häst och stick. Utan även att tänka, andas, känna in, analysera och berömma m.m.

Dagens träningspass avslutade vi med att åka en “fem-metare” och här märktes att Dora blev lite oroad av själva stängningsprocessen, så den gjorde vi om en gång och bad alla inblandade att prata och göra Dora delaktig så det inte bara blir att stänga in henne. Detta lugnade henne avsevärt och urlastningen efteråt gick fint den också 🙂

Tredje dagen..
..blev till och med en åkdag 🙂 Så efter lite lastträning på stallplanen for vi iväg till ett ridhus där det brukade krångla. Dessutom passade vi på att ha ett träningspass från ryggen som blev en hel del upprepning av vad vi gått igenom i lastningen. Dora har nämligen en tendens att lägga sig på bettet och hänga i handen, precis som hon gör mot grimman i lastningen. Skritten och traven fungerade bra, så Sara kunde påverka på rätt sätt. Men i galoppen visade Dora att hon tyckte att det var smidigt att matte galopperar åt henne. Så då visade jag en övning från marken istället som Dora tyckte var mindre kul eftersom hon nu fick göra arbetet och Sara fick se hur svårt hon verkligen hade det på egen hand, så då är det inte så lustigt att det blir lite tungt för Sara 🙂

Det är lätt hänt på pållisar som Dora att antingen ha för mycket fart och fläkt så det blir energi överallt, eller för lugnt och energifattigt så det inte händer något och precis som Sara uttryckte det – att det blev tråkigt. Att centrera energin i ridningen precis som i hanteringen gör att man tar tillvara på energin istället för att den går till spillo eller inte nyttjas alls.

Lastningen hem..
..blev lite knölig eftersom Dora växte fast lite i marken och blev seg, precis som vi just gått igenom i ridningen. Så, så fort hon insåg att hon inte kan fastna och bli seg mot Sara så knallade hon på hur fint som helst.

Avlastningen hemma gick fint, backeliback 🙂 Men här kom, precis som jag redan innan talat om för ägarna, att Dora backade lite för mycket på egen hand utan att lyssna helt och då fick vi gå på igen och upprepa en gång. Även här handlade om att hon fastnade i linan, och precis som innan blev det finfint så fort vi gjorde henne självständig men ändå delaktig!

Nu är det hemläxa för Sara och Dora i att vara lätta och mjuka mot varandra. Så ser vi om det behövs ett återbesök eller om allt flyter på framåt. Oftast kan det vara skönt med ett återbesök för att färska upp minnet på sig själv med alla väsentliga detaljer, eftersom det är lätt att börja slarva lite, eller glömma av små viktiga delar som gör att hästen påverkas direkt. Det jag menar med det är att om hästen har en tendens att fastna, så är det vår uppgift att inte fastna i handen 🙂