Kaos-dag idag – minst sagt! Nu äntligen sittandes i soffan, med huvudvärk som säkert uppkommit efter en händelserik fredag. Lyssna här:
Det första som hände när jag kom ut till stallet var att jag mötte Zebastian, Compadre och Kaiser ute på stallplanen. Jag log mot dem och kallade Zebastian till mig som direkt kom och så kunde jag ta in honom i lösdriften, medan Zorro tog täten över Kaiser och for iväg på några stora fina ängar. Zebastian lyssnade duktig även att han blev väldigt spänd och nervös av att de stack iväg.
När jag kallade på Zorro och Kaiser, kom de tillbaka till stallplanen och jag kunde även slussa in dem i lösdriften. Samtidigt såg jag det lilla (som jag trodde) smithålet, som jag gick för att lappa ihop. Mobiltelefonen ringde och jag fick ett samtal från en vän, som jag skrattade med i luren samtidigt som jag stod och pustade ut över att jag har så snälla hästar som lyssnar och sköter sig trots att de hittat på bus.
Precis då såg jag varför Compadre inte följt med sina vänner ut på upptäcksfärd – för han stod mitt emellan lösdriftshagen och grannens hage, i en liten allé, och hittade inte tillbaka. Jag avslutade snabbt mobilsamtalet och skyndade fram till Compadre som sprungit sig svettig fram och tillbaka i det trånga, avlånga utrymmet.
Mina tankar började fara runt angående hur han tagit sig dit och om det möjligtvis fanns fler smit-hål som jag inte såg!? ..och mer än så hann jag inte tänka förrän jag såg Zebastian, Zorro och Kaiser ladda i galopp mot nedre delen av hagen. Detta oroade Compadre och innan jag visste ordet av var tre pojkar, och strax även Compadre, utanför hagen IGEN!!
Snö snö snöö!! Jag plogade mig upp mot stallet så fort jag förmådde i snöbäddningen och höll hela tiden kontakt med Zebastian som tittade mot mig ett par gånger i sin vilda dans tillsammans med de andra ute på grannens vida ängar.
Så när jag är halvvägs upp till stallet (stor hage, pust, stånk och stön!) ser jag hur Zorro (PONNY!!! *argh*), han som är den som har absolut minst att säga till om i hagen, ta täten och vända tvärt på klacken – för att sikta in sig rakt ned mot vägen! *ingen paniik!!*
Alla hästarna följer snällt med sin nya initiativtagare och jag ser bara hur de försvinner bakom kröken ut på vägen på väg mot Hok! Ponny PONNY PONNYYY!!!
Jag kastar mig in med så många grimmor jag får tag i, kastar i godis i en hink, samt kastar av mig jackan i farten eftersom jag inser att det kommer bli en svettig färd!
Nere vid vägen syns inga hästar, men en bil stannar till och erbjuder mig skjuts – tusen tack jaa!! Johan, som denna snälla människa hette berättar att de såg hästarna i full fart en kilometer bort *what! hur snabbt kan det ha gått?!*
Flera kilometer bort ser vi fyra tokar flänga fram på vägen och i farten sticker jag ut huvudet genom sidorutan och med vinden vinandes rakt ned i halsen brölar jag det högsta jag får fram! “Häästarnaaa, Compaaadre, Zebaastiaan!! Koom här daaa!!”, och mina underbara hästar hinner bara höra min första ton innan de lägger i en tvärnit och vänder om *kärlek*
Så vi stannar och Compadre och Zebastian kommer i täten fram till mig och jag kan ta på dem de grimmor jag fått med mig, samt erbjuda dem hinken med gott för att VERKLIGEN försäkra mig om att jag är trevligast på jorden just nu och ingenting annat 😉
Där stod jag, med fyra plaskblöta pållisar, vid sidan av vägen med bilar och långtradare svischandes förbi (endast två personbilar hade de själva mött på rymmen, som tur var!). De skötte sig jättefint, lugna och tillitsfulla! Efter en stund kom även Fredrik som en räddare i nöden, direkt från jobbet, och kunde byta ut de hemmagjorda spännbands-grimmorna på Kaiser och Zorro.
Sedan gick vi hem med två hästar var. Jag tog Zorro och Kaiser eftersom det är dem jag minst litar på och Fredrik fick ta Zebastian och Compadre. Trafiken med lastbilar gick även fint på hemvägen och Fredrik skötte sig lika bra som hästarna 😉 *tss*
Bildtext: Fullt hus i stallet aka tork-stugan, blöta hästar och täcken (17 feb 2012)
Kvar blev för mig att resten av dagen gå och pussla ihop vår 7 hektar stora hage som hade sprängts helt på tre ställen och halvt på två till (haft älg på besök kanske?). Som tur var fick jag hjälp av Elin – tusen tack!! -, som kom för att titta till sin lille prickige prins, (RYMLING!!!), Zorro.
Nu, som sagt, sitter jag tröttis i soffan och känner att en helg inte kunde kommit mer passande.. sedan att det är en fullspeckad jobbhelg, det är en helt annat sak 😉