Det är lätt för oss människor att förmänskliga hästarnas beteenden och känslor. Kanske för att vi söker ett svar i vad de gör och varför, men också för att vi i vår trångsynthet tror att de är och tänker som vi.. trots att vi vet om att de inte gör det.
Hästar är rättvisa djur, överlevare, mediala och närmare moder jord än vi. Eftersom de inte har en så välutvecklad/”intelligent” hjärna som vi har de närmre till insikt och utveckling, närmare till sitt hjärta och själ, än vad vi har som istället lyssnar till intellektet och lättare väljer med hjärnan eftersom den vägen kan tyckas vara enklare och mer logisk än en känsla som vi får till oss av.
Lyckliga Leroy!?
När jag mötte Ella och hennes D-ponny Leroy blev just detta samtalsämne, om förmänskliganden och förklaringar på beteenden det ledande ämnet, eftersom hans främsta beteende utåt sett är att “se arg ut”.
Speciellt när Leroy står i sin box drar han bak öronen, slickade bakåt, får ett ryckigt och hotfullt kroppsspråk och kan även blotta tänderna, hugga i luften eller mot vissa som går förbi, när det gäller fodring blir det liknande beteende och ett smeknamn som hördes, trots välmening bakom orden, var passande nog: “Lyckliga Leroy!”
Så, detta beteende är någonting som vi per automatik tolkar som ilska. Men vad är egentligen ilska för en häst, förstår de ens vad ordet eller känslan ilska innebär?
För en häst handlar det om att göra sig förstådd med sin kropp, kunna kommunicera, sammarbeta, överleva. Varför skulle de välja att vara arga som vi? En markering med öronen bakåt är inte ilska, utan allvar.
En häst som står i sin box och försvarar sin plats, sin mat och dylikt har genom ett inlärt beteende skapat en karaktär som bottnar i en känslig självkänsla och väldigt ofta inre stress och oro (både mentalt och fysiskt?!).
Att utvädera en häst som uppträder aggressivt kräver ett djup tillsammans med ett vidvinklat sinne och god kunskap. Desto längre beteendet fortgår desto svårare är det att omvandla/påverka.
Leroy är 17 år gammal och har så länge folk kan minnas haft en hel del “arga miner” för sig. En man med ett hjärta av guld, som bara blivit missförstådd..
Ella har lärt sig hur Leroy fungerar men kommer det förbi andra människor, kanske lillasyster Sara, så blir stämningen genast spänd. Men redan efter ett par träningspass kunde jag, Ella och Sara gå förbi med lustiga uttryck och kroppsspråk. Leroy kunde se besvärad och osäker ut men hela tiden arbetade vi för att vinna hans hjärta med lite god uppmuntran och godsaker då han vågade bjuda till.
Hästar som vi kallar arga får man definitivt inte handmata, men var sak har sin charm och det bästa jag vet är att just handmata pållarna som beröm – eftersom det ger oss en utmaning att verkligen reda ut vår roll, meningen med positiv förstärkning och tolkningar/uppfattningar om hästens och vårt kroppsspråk.
Leroy har även behandlats för diverse obalanser som stressat hans kropp, vilket nu gjort massor av nytta.. och vad säger ni, men visst är det lättare att hålla humöret uppe när man mår bättre?! 🙂
