Ibland kommer jag ut till människor som har mig som sista chans eller “sista utväg”, skeptism är då någonting jag ofta stöter på eftersom de redan tagit ut expert på expert utan önskat resultat..

Häst och hästägare är båda lika ifrågasättande och undrande över vad jag pysslar med när jag inte ens vill börja med problemet först utan “göra min grej” som innebär analysen där sambandet mellan muskulatur och mentalitet är det viktiga.

När jag var i Växjö senast stötte jag på ett ekipage med precis detta problem. Men grundproblemet var att matte köpt sig en ny fin tävlingspålle, detta är då Walter, och blir efter bara ett par månader påkörd bakifrån av en person som sitter och sms:ar i bilen. Transporten åker in i hela bakpartiet på bilen och kaoset är ett faktum!

Efter detta trauma är Walter inte längre sig lik, utan känns självklart osäker och ovillig att gå på transporten. De gånger de åker kan de åka hemifrån men på bortaplan är det lögn..

Nu, flera år senare lägger matte tillslut ut Walter på annons för att “ge upp” sin tävlingshäst eftersom de liksom aldrig kommer igång och massor av pengar har det gjorts av med genom att redan ta ut alla last-tränare hon hör talas om.

När jag möter Madde och Walter är det på hemmaplan och vi spenderar flera timmar på ridbanan för att ta igenom mentala och fysiska låsningar. Det är redan här som Madde, med många fler, undrar vad detta ska ha med lastning att göra. Men det är precis där vi har problemet – vi tänker inte lastning. Vi tänker hästhantering, psykologi och pedagogik!

Efter en liten stund vid transporten avslutnings vis första dagen och påbörjad lastträning andra dagen bryter allt loss och Walter visar mig det som han alltid gör på bortaplan. Madde brydde sig ju inte om hur det går hemma, när det är borta som det strular.. men jag har alltid fått fram de beteenden som hästägare talar om utan att behöva befinna mig på ett specifikt ställe eller vad det än må vara som framkallar problemet. Jag vill lösa så mycket jag kan på marken och hitintill har jag fått fram det jag vill från marken för att med mer lättsamhet ta tag i det “stora” problemet som då inte längre är så stort..

Jag visste att jag hade press på mig, av alla år som gått till spillo.. Men eftersom “slutskedet” och åkturen alltid är upp till hästen kunde vi inte annat än all hålla tummarna när allt kändes sådär jättebra den tredje och sista dagen – dagen D – åkdagen 🙂 ..och tänk att allt gick perfekt!

Madde lastade honom hem från samma plats där olyckan skett vid och Walter var nöjdare än nöjdast över att komma ut på vägarna igen.

En riktig solskenshistoria!

Idag åker Madde och Walter ensamma på träningar runtom i Växjö och hon har dessutom märkt en stor skillnad på hans grundform som blivit lösgjord och följsam. Lastträningen släppte även på skänkelvikningarna som han nu krålar fram i 😉