Som jag nämnde
i tidigare inlägg är mitt namn Veronica och jag går andra året på gymnasiet i
Eskilstuna.
Jag är uppväxt på en ponnyridskola här i Eskilstuna (Ekeby Ridskola-
Eskilstunaortensryttarförening) där jag tillbringande all min lediga tid som
liten och äldre, slutade min tid där för ca 3 år sedan. Där hade jag mina favorithästar
som jag skötte om samt var verksam i ungdomsstyrelsen, hjälpte till i stallet
på helger och kvällar, hjälpte till på knatterridningar och annat pyssel.
Genom högstadiet gick jag även i så kallas hästklass och fick två gånger i
veckan rida på Vilsta Ridskola där det bedrivs ridskola med stora hästar. Det
var också “hemma” stallet för mig då Ekeby och Vilsta tillhör samma
förening.
Min högsta dröm då var att få en egen häst och åka ut och tävla dressyr i högre
klasser. Tävlande en hel del på hemmaplan i dressyr på ridskolehästarna.
Hoppningen tyckte jag alltid var lite småläskig och var inget jag då ville satsa
på.
Efter några år skaffade jag mig min första medryttarhäst som sedan också blev
min foderhäst. Det var en svårriden connemara/varmblods sto som jag också till
en början drömde att få åka iväg och tävla med i högre klasser än
klubbtävlingar.
Sen under den tiden vände “hela jag”, efter många års Globen besök
och varje gång få skådad den kända Jean Francois Pignong. Började mitt intresse
för hästkommunikation och jag började även rida en del westernridning och
började istället jobba från marken med min dåvarande foderhäst. Tyvärr fick min
bästa vän ett år senare tas bort vilket jag inte hade något att säga till om,
tyvärr var hon dålig redan vid första mötet jag träffade henne men som icke
ägare har man inte mycket att säga till om jag var en ovetande ridskoletjej som
inte kunde så mycket om just hästhållning vid den tidpunkten. En tuff tid att
förlora sin allra bästa vän, men glad att jag fick träffa på en sån häst en
gång i mitt liv.
Strax
därefter lyckades jag övertala mina föräldrar att få skaffa en helt egen
foderhäst att åka och kika efter. Åkte och tittade på första bästa häst och tog
även hem den, trots att jag trillat av, hästen var super stressad och inte
inriden. Han skulle jag ha ändå! Och han är än idag kvar hos mig!
Han heter Lusifer och är en 12 årig nordsvensk/lipizzaner valack.
Vad jag vet och kan se så har Lusifer haft det ett tufft och oroligt förflutet
som följer honom än idag med mycket tillbakadragna beteenden och ångestfyllda
känslor hos honom. Till en början var han ett “oönskat föl” dvs han
mamma var tjuvbetäckt och inte förens födelsen visste man om att hon väntade
föl. Så jag tror hans svajjiga bakgrund började redan där. Han har varit en
svårhanterad stressad häst som man inte får kontakt med vad jag fått höra från
tidigare fodervärdar.
Även min
första tid med Lusifer var inte rolig, han var den som hade kommandot, även
över mig. Jag hade inge kontroll över honom. Han var otroligt flockbenägen och
hade tidigare inte gått med andra hästar på ett tag vilket gjorde det svårt får
honom att kommunisera även med hästarna som med människorna. Ridning var något
han verkligen inte uppskattade och han lyckades skrämma en väldigt lätt genom
att vara stark och envis och visa vad han verkligen menade, han blev helt
enkelt okontaktbar.
Men jag fortsatte ändå, då jag alltid drömt om en egen häst och om jag inte
ville ha honom ja då hade han nog tyvärr inte fått leva vidare.
Sen vet jag inte riktigt vad som hände men vår relation började ta tag på
riktigt, började kunna rida honom utan problem. Fortsatte min markträning,
började träna PNH ett tag tills jag hittade min egen väg att arbeta hästar från
marken vilket lett till att jag äntligen kunnat nå min häst så mycket bättre.
Idag består
mestadels av vår träning från marken löst, vi busar och har roligt, försöker
stärka hans självförtroende och självkänsla samtidigt som jag lär mig mer om
hur hästar fungerar. Vi har även börjat med klickerträning vilket vi använder
oss av vissa tillfällen och dagar.
I ridningen
har vi fått börja om mångamånga gånger i brist på motivation och inspiration
jag fick lägga mina dressyrtävlingsdrömmar på hyllan för ett tag och nu är dem
bortblåsta! Idag drömmer jag endast om en harmonisk tillvaro tillsammans med
min häst, där ridningen ska vara enkel och rolig för oss båda. Därför har jag
valt att gå in på den akademiska läran där vi än så länge inte hunnit så långt
pga av en svajjig höst med både flytt och sjukdomar.
Idag snart
två år senare är Lusifer min allra bästa vän och han har även funnit en
trygghet i mig. Nu är det fortsatt
arbete med Lusifers psyke så han ska bli i balans med sig själv och mig, samt
stärkande träning o form av arbete från marken ala akdemiskt och långa tyglar,
mycket uteritter och förhoppningsvis nu snart lektioner inom den akademiska
läran. Hästhållning är också något som intressera mig idag väldigt mycket.
Lusifer går barfota och bor ute på lösdrift. Så jag har gått från det traditionella till
det jag tycker idag är bättre och naturligare. Jag själv drömmer om att efter
gymnasietiden utbilda mig till hästmassör, fortsätta utbilda mig inom olika ”hästdelar”
och förhoppningsvis kunna starta någon form av eget företag om ett par år.
Hehheh det blev rätt långt! Avslutar med några bilder.
