Under min resa genom livet möter jag på många olika sorters hästar med många olika sorters histrorier. Ibland handlar lastning om ridning, ridning om lastning, fobier om tix eller invanda beteenden. Min tid tillsammans med varje häst tar sina egna vändningar och det gäller att vara både flexibel, öppen och konsekvent på samma gång – en evig balansgång.

Detta är ett speciellt blogginlägg, en liten stor berättelse om en liten stor häst. “Nisse” var en tvåårig arabhingst som skulle kastreras i helt vanlig ordning. Efter en och en halv månad blev jag kontaktad av Nisses ägare för att hjälpa dem med lite lasttträning. Detta var ingenting som vi egentligen lade märkte till eller någon speciell vikt vid, men då vår resa tog väldigt oanade vändningar fick vi börja pussla ihop tre kaos-artade dagar till ett detaljerat historia, ett händelseförlopp, som Nisse själv berättade för oss.

För ett par veckor sedan..
kom jag ut till Nisse och hans matte för lastningsträning under tre dagar. Vi började allt i sin ordning med att snacka lite löst om hur Nisse var och vad han gjort i sitt unga liv, sedan påbörjade vi introduktionsarbetet i en mindre inhägnad.

Jag gick igenom ett lagom träningspass för en ung kropp och själ och Nisse visade upp det som matte berättat om när det gäller snabb reaktionsförmåga, på gott och ont, samt ett fint lugnt grundtemprament. Han var lite stark i att gå emot tryck i grimman vid vissa tillfällen, också som matte berättat och allt kändes som vanligt när man lär känna och hanterar en unghäst.

Vad jag kunde känna, som var nytt, var att han hade en ganska negativ förstabild av saker . Hans förstareaktion var väldigt skeptisk och ifrågasättande på en ganska extrem skala, så därför skulle det vara intressant och se hur han reagerade på transporten, som ju också var någonting som skulle bli nytt för honom.

Mer än så hann jag inte tänka förrän vi gick utanför inhägnaden och började blicka mot transporten några meter bort. Lilla Nisse ställde sig direkt i en, till synes, van “stå emot”-ställning, precis så som många erfarna svårlastade hästar gör. Mycket otippat på en “ung och oförstörd” unghäst. Detta bekräftade än mer hans otroligt negativa inställning till nya saker – helt utan nyfikenhet!

Nog för att jag vet att allt som har med muskelminne, cellminne osv. är någonting som jag stöter på hos varenda häst, men det som snart skulle ske hade jag aldrig ens vågat tro skulle inträffa, i detta liv eller nästa.

Nisse stod emot, jag bad honom att följa med. Den enda skillnaden man kunde se på honom när jag mötte honom på olika vis var antingen totalt avstängd, avtrubbad, stillastående, låst i kropp och knopp – när knappt någonting bad.. eller i full panik, kaos, extremt explosiv, i flykt – när jag bad honom tydligare.

Efter några minuter av upprepande beteende förstod jag att han fixerat sina tankar mot grimman som han tyckte “höll fast honom(?)” när jag tog i linan. Jag lät honom deala med den och brydde mig inte längre om var i förhållande till transporten vi befann oss och då bröt “helvetet loss”!

Nisse tog upp en kamp, som jag aldrig sett förut, mot grimman!
 Han kastade sig hejdlöst runt, bort, mot, ifrån, allt för att överleva det som han var helt säker på skulle ta livet av honom (dvs. trycket i grimman).

När det lilla vilddjuret lugnat ned sig, eller rättare sagt stod i en utmattad och uppriven hållning, säkert chockerad över sin egen kraftiga reaktion, fanns det bara en given fråga för mig att ställa: “Det måste ha hänt någonting.. Har han fastnat eller fått panik någon gång du kan minnas?”

Trots att vi talat om Nisse innan vi satt igång vet jag av alla års erfarenhet och hästars reaktioner att ett sånt här beteende inte kommer utav ingenting. Frågan var bara vad som kunde tänkas ha hänt!?

Nisses ägare stod lika förvånad och chockad hon och började tänka tillbaka..

“Som vi talade om innan, ingenting som jag vet. Men det finns en sak.. och det var när han kastrerades.”

Nisses ägare fortsatte och berätta..
hur hon tagit ut veterinären som skulle kastrera honom, allt var i sin vanliga ordning. De stod ute på stallplanen och gav Nisse en dos lugnande, väntade på att han skulle bli riktigt dåsig. Tydligen hade en dos inte räckt då visst araber kan vara svåra att svara på lugnande, så han fick en dos till. Då andra dosen inte heller tagit tillräckligt gick det inte att ge mer lugnande, så kastreringen skulle nu fortskrida på det som givits.

Som hästägare står man inte alltid i rättvisa situationer och då veterinären sade att han ville ha honom liggandes och allt hände så hastigt och lustigt blev situationen mer eller mindre ohållbar. Det blev till att lita på veterinärens ord och så blev den lilla arabhingsten vält och fasthållen för att kastreringen skulle kunna genomföras.

Detta gav mig en rimlig förklaring till Nisses beteende..
och jag förmedlade så mycket kärlek jag förmådde till honom. Ställde mig vid hans sida och strök honom mjukt i pannan. Lilla gubben!

Jag ska erkänna att jag aldrig hört talas om att man lägger hästar ned för att kastrera dem, men i efterhand har jag förstått att det visst är vanligare än jag kunnat ana. Dock var detta tillfälle något som inte får förekomma. När hästen inte har tillräckligt med lugnande i kroppen och kämpar emot..

Vi fortsatte träningen..
och efter en liten stund kunde vi börja tänka på lastning. Dock upprepades “sitta fast”-paniken ofta och i olika stora doser, som vi fick ta hänsyn till. När Nisse väl vågade lita på oss och träda upp på rampen kom det hela tiden bakslag till att han kastade sig, då jag bad honom att flytta sig i sidled.

Eftersom jag noggrant utvärderar alla hästar var för sig och alla tillsammans lade jag märke till någonting jag aldrig tidigare stött på. I vanliga fall kastar sig nämligen hästar helst åt höger, eftersom det är deras starka sida och har svårighet att flytta sig lösgörande åt höger eftersom det är deras svaga sida. Denna slutsats har jag dragit av att vi hanterar våra hästar uteslutande från vänster sida, vilket har gjort saken logisk.

Nisse som både är unghäst och enbart lite hanterad borde inte ha skapat några så kraftiga ojämnheter än – dessutom så gjorde han tvärt om. Han kastade sig snett bakåt istället för snett framåt, dock åt vänster som alla andra hästar men när det handlade om att flytta sin kropp lösgörande gick han in i en automatisk högerböjning (alltså tvärt om mot alla andra!) För mig fanns det ingen logik i detta som var självklar, så min hjärna gick på högvarv medan vi fortsatte träningen.

Jag märkte att han inte bara fick en böjning åt höger utan även kastade fram sin högra bakhov som i en kramp (!?) När jag försökte få ur honom ur detta tillstånd och han hade svårt att låsa upp sig själv rent muskulärt och mentalt gjorde han ifrån sig obehagligt djupa stön och flås.

Det är här min magkänsla och problemlösningshjärna kommer in i bilden på allvar..
och i mitt huvud ekade frågor. När hade han låtit såhär innan? På vilken sida hade han legat och försökt ta sig upp mot? Hade han krampat i panik så hans kropp böjt sig uppåt?

Jag tvekade en sekund, sedan frågade jag om hon hört detta läte någon gång från honom. Hon svarade att han lät så till och från när han låg ned och var fasthållen. Jag frågade på vilken sida de lagt honom. Hon svarade att han legat på sin högersida. Jag frågade om han krampat eller pressat upp rumpan mot sin framdel. Hon svarade att de hållt fast hans huvud och att hans bakben var bundet i hans framben.

Jag frågade inget mer..

Denna kloka lilla häst hade visat mig allting..
Hela händelseförloppet, hur han upplevde det, hur han lät, på vilken sida han låg, hur han försökt ta sig upp och än mer otroligt hur hans ben var bundna! Är det någon mer här än jag som grips så av denna otroliga lilla häst, grips till tårar.

Egentligen är jag inte förvånad, över att se, bli visad, upptäcka mönster, händelseförlopp eller dylikt. Men när historien blir såhär gripande, så detaljrik och exakt känner jag själv hur stort någonting kan bli, som var tänkt att handla om lastning.

Två dagar ägnade vi åt traumat..
för att den tredje, på riktigt kunna börja med själva lastningen. Vilket var helt felfritt och hur enkelt som helst. Unghäst i all sin ära, när allt är nytt och mystiskt, men han fick inga bakslag och allt gick även hur fint som helst även den fjärde dagen, då matte fick ta över ledningen och jag stod mer vid sidan om, lade på bakbommen och fällde upp både lemmen och översta luckan. Sist avslutade vi med att åka ett par meter och sedan var vi mer än nöjda, som ni säkert förstår 🙂

Uppföljning och tänkt åktur kommer i veckan, vilket jag inte kan tänka mig något annat än att det kommer gå som en dans!

Kommentera gärna, detta speciella inlägg 🙂