Naturligtvisabellas blogg

Nästa vecka ska jag Emelie Lindblad – http://lindblad.blogg.se/ praktisera hos Isabella! Det ska bli jättespännande och förväntar mig inte något speciellt förutom lärdom. Ser fram emot alla träningar hon ska hålla då jag ska hålla både ögon och öron öppna. Kameran följer självklart med. Jag tänkte berätta lite vem jag är då jag även kommer vara en del av bloggen vecka 37.

Jag är 15 år och går alltså i 9:an. Jag bor i ett litet samhälle i Småland i samma gamla hus som jag alltid gjort. När jag inte är i skolan är jag i stallet, på fotbollsplanen, ute och fotograferar eller ägnar min tid åt vänner eller min katt. Jag är också med i Sävsjö Ridklubbs Ungdomssektion, där jag också lägger ner en del av min tid.

Min hästväg?

Jag började rida på ridskola när jag var 6-7 år. Jag var ganska så rädd när jag var liten men det släppte ju med åren och jag tycker faktiskt det är roligare och roligare för var dag i stallet eller på hästryggen. Det är nog bara en gång i mitt liv jag har varit nära på att sluta rida. Hästar är så otroligt vackra och häftiga djur. De tar in alla små signaler och de kan göra så fina och chockerande saker på ytterst små kommandon. När jag var 11-12 så kände jag och en kompis att vi ville ta lite extra ansvar genom att ha en sköthäst, bara att borsta tyckte vi var väldigt häftigt. Det var ju som att vara i ett eget stall! Vi var där några år, fast hos olika ägare och hästar. När vi en dag inte hade några hästar att ta hand om i det stallet kontaktade en familj oss. Vi visste vem det var och åkte till dem för att provrida och kika på stället. Jag kände på en gång inombords att detta var rätt för mig. Den hästen jag fick rida första gången var helt underbar och jag gillade henne från första stund. Jag började smått rida hos dem, men min kompis tackade nej på grund av andra stall. Vi har faktiskt blivit erbjudna rätt mycket ändå, men fått tacka nej till dem. Jag slutade på ridskolan detta året då jag kände att jag vill fortsätta på ett annat sätt, privat och ville hellre lägga tiden där. Att välja det stallet där jag har mina fantastiska sköthästar var ett av de bästa valen jag gjort i mitt liv. Just nu jobbar vi mycket med min sits, då jag gärna lägger fram axlarna då resultatet blir raka armar, samt hårda händer. De hästarna jag rider är känsliga och man måste ha en mjuk men stadig hand. När jag hittat min sits vill jag kunna tävla någon lägre dressyrklass, det är på något sätt mitt mål. Jag gillar att vara skötare/medryttare, man har inte samma ansvar och kan man inte åka till stallet behöver man inte. Men någon gång i livet ska jag självklart skaffa en egen häst!

Hur hittade jag då Isabella www.naturligtvisabella.se?
Jo, som sagt så är jag med i Sävsjö Ridklubb. Isabella var där en gång och höll i en clinic. Hon var jätteduktig och jag blev mest imponerad av hennes häst Compadre som var så otroligt fin och hon berättade deras resa tillsammans. Det var det som fastnade mest i mitt huvud. Självklart gillade jag henne på facebook, där kommer det ofta upp information. Har besökt hennes hemsida/blogg några gånger och läst igenom allt hon har att erbjuda. Självklart har jag kikat in i hennes gästbok och sett att hon har fått många positiva kommentarer! Eftersom det är våran sista praktik i högstadiet nu så ville jag ha något kul – självklart blir det i hästväg. Vet inte hur jag kom och tänka på Isabella, men jag ångrar det inte en sekund och jag har inte ens börjat praktisera!

Det finns massor av historier, ritter, händelser att berätta men då skulle ni nog inte orkar läsa. Har i alla fall visat 3 av mina 6 sköthästar.

Hoppas ni kommer tycka om mitt arbete här på naturligtvisabella. Jag är spänd på att se vad det här leder till / En förväntansfull Emelie!

INLÄGG SKRIVET AV KUND:
Bildtext: Unn (bild lånad från kunds blogg)

“
Summering av helgens lastträning (skrivet den 6:e sep 2012)

Så, efter första dagen var jag väldigt stolt över min Dromedar och jag var själv väldigt taggad på att lära mig mer. Hela hennes sätt att arbeta med Andromeda var för mig väldigt nytt och jag ville bara ha mer. Har ju som sagt haft ett väldigt långt hästuppehåll och elementen av naturlig hästhållning var under min aktiva ponnyperiod för 7 år sedan fortfarande ganska färska, och sällsynta i min region. Kunskapstörstare som jag är ville jag lära mig ännu mer, speciellt när jag såg hur Andromeda svarade på det.

Andra dagen började med repetition av grundhanteringen för att se om hon hade förstått allt vi börjat med att introducera för henne dagen innan. Det gick super, mitt hjärta var superduktig och jag var jättestolt!

Sedan gick vi över till själva transportdelen igen, som vi också börjat med under fredagen. Här gick det också väldigt bra. Under fredagen märktes det väldigt väl att min Älskling har lite av ett temprament, för hon var näst intill förbannad på oss och ganska otålig, haha. Ungefär som om hon försökte säga: “Men för i helvete, hörrni! Kan vi inte bara gå in i den här jääävla lådan och call it a day, jag VET ju att det är det ni vill OKEY?!”. Mycket stående på bakbenen var det, men vi tog oss igenom det och återigen var jag helt gråtig av stolthet.

Lördagen började bra med transporten, hon visade att hon hade förstått grejen, och blev dessutom självlastad av Isabella. Ögonen var väääldigt blöta då, kan jag säga utan att skämmas! Sedan var det dags för mig att börja ratta lite och det var skitsvårt och helt nytt för mig!

Efter en liten stund såg Isabella någonting som inte riktigt stämde som hon ville rätta till och då… DÅ brakade “helvetet” loss. Återigen var Andromeda på bakbenen, men på ett helt annat sätt än hon var under fredagen. På fredagen var hon svart i ögonen, arg och när hon reste sig så var det nästan lite akrobatiskt och väldigt rakt. Nu var hon istället helt väck, som bortkopplad från verkligheten nästan och stegringen i sig var väldigt sned samt hög. Det skrämde mig på ett sätt som jag aldrig varit med om innan. Jag var inte rädd för min eller Isabellas skull, jag var rädd för hennes skull för det var så uppenbart att något inte stod rätt till och jag visste inte vad jag skulle göra för att det skulle gå över och göra henne trygg. Grädden på moset där var också att hon sökte efter mig konstant, nästan valpig, på ett sätt jag aldrig varit med om. Jag vet att hon är mån om sin flock, men inte så som hon visade för mig där här dagen. I vanliga fall är det ungefär såhär: “Ja men ok, där är du. Bra”. Nu kändes det mer som: “VAR. ÄR. DU? Du har inte gått ifrån mig va?”. Och det var så himla rörande och återigen höll jag på att börja lipa.

Även det redde vi ut efter ett tag och Tösen var helt svettig. Hon fick “hålla på” tills dess att hon hade släppt det och fått få ur sig den här negativa energin hon bar på, och säkerligen har burit på sedan hon var bebis. Något hade alltså triggat igång henne när vi blev ihopsatta igen och vi filosoferade lite fram och tillbaka om vad det kunde tänkas bero på. Och det finns ett tillfälle som jag alrig kommer glömma, när Andromeda bara var en liten, liten tjej.

Hon kan inte ha varit äldre än året gammal, tror att hon fortfarande diade. Jag gick ut i hagen för att kolla till mini-Dromedaren och hennes mamma i hagen. Ni vet, rutinkontroll och känna igenom och så där. Hagen de gick i då var väldigt stor och de stod längst ner i hörnet vid stenmuren mot grannens hästar. Först ser jag inte riktigt var hon är, jag ser hennes mamma stå och beta, men jag ser inte Andromeda. När jag väl ser henne så blev magen till en stor isklump. Där står mitt Hjärta, med alla benen insnörda i eltråden. Helt lugn och helt stilla, hon rörde inte en fena. Jag frös fast innan jag övergick i panik, skrek eftter sax, insåg att det inte var någon som hörde mig och sprang för att hämta sax istället. Och herregud som jag sprang! När jag kom tillbaka stod hon precis som när jag hade lämnat henne, stilla, lugn och till synes helt oberörd. Jag fick loss henne och hon kunde gå tillbaka till sin mamma och leka i hagen igen, hon verkade fortfarande helt oberörd.

Jag har alltid trott att det inte lämnat några men hos henne eftersom hon hela tiden var så lugn då och alltid har varit lugn efteråt. Har faktiskt aldrig, med handen på hjärtat, sett henne rädd. Orolig, ja. Obekväm, ja. Men aldrig rädd. Ju mer jag tänker på det nu i efterhand så vet jag ju faktiskt inte om hon försökt ta sig loss innan dess att jag kom ut i hagen. Jag vet inte hur länge hon satt fast eller hur hon reagerat på att hon satt fast innan jag hittade henne. Har bara tagit för givet att hon aldrig var rädd. Och uppenbarligen smart nog att förstå att hon inte kunde komma loss själv så hon inte slet sönder sina små ben. Det kommer jag alltid vara otrolig tacksam för!

Under söndagen så gick allting mycket bättre och det var jag som rattade igen. Hon visade att hon nog faktiskt inte alls är så förtjust i lådan, hela hon skalv! Missförstånd fanns det, men vi redde ut dem tillsammans, jag och min Dromedar. Visade sig att det inte bara var Isabella som kunde självlasta henne, utan det kunde även jag! Finns inga ord som kan beskriva hur skönt det kändes, och fortfarande känns i skrivande stund. Det var något som jag trodde vi skulle kunna göra i framtiden, om 6 månader – 1 år kanske, med mycket, mycket träning. Och så står man där och bah: jaha?! REDAN?!

Fast egentligen är jag inte förvånad. Jag har all tilltro i världen på min Dromedars kompetens, det har snarare varit min egen som jag har misstrott eller tvivlat på. Det här kommer jag leva på länge, förmodligen för alltid! Och blir liksom otroligt gråtig bara av att tänka på den här upplevelsen vi hade den här helgen.

Till sist vill jag avsluta med att skriva ett par ord om och till Isabella.

När jag anlitade Isabella var jag säker på att jag hittat något bra. Sett en kompis träna för henne innan och var nyfiken. När hon väl kom till oss och vi träffats och hon hade jobbat med Andromeda ett tag så var jag inte bara säker, jag var övertygad och såld!

Hennes filosofi är så självklar, hennes egna energi som hon för med sig är fantastisk och jag kände mig inte orolig en sekund för någon utav oss. Ibland kan man ju känna sig väldigt obekväm med att lämna över sin Käresta och Hjärtevän till någon annans hantering, speciellt om man aldrig träffats innan. Men jag var inte obekväm, orolig eller något liknande. Det bara kändes bra, det kändes rätt och det var väldigt lärorikt på så många plan.

Isabella fick mig att tänka till över saker som de flesta av oss tar för givet och sällan kanske riktigt funderar över. Som det här med hantering eller inställningen till hästen och bandet vi har med de här fantastiska djuren. Hon berättade hela tiden vad hon gjorde, hur hon gjorde och varför. Vilket för mig som hästägare är viktigt så att jag förstår vad som händer och inte känna mig så utelämnad åt hela situationen. Inte ett ont ord, inte en ond min – bara positiv inställning hela vägen från och med dag 1!

Jag är imponerad av hennes kunskap, hennes glada energi och inställning, hennes tålamod gentemot häst och människa och hennes filosofi. Det här är och kommer säkerligen vara en av de bästa investeringarna jag har gjort för mig och för Andromeda, och för oss som ekipage. Vårt bant har blivit så mycket starkare redan, bara tack vare de här tre dagarna.

Kan inte göra annat än att varmt rekomendera Naturligtvisabella vidare till andra. Det är nästan så jag insisterar, faktiskt!

Tack Isabella, för all hjälp. Den har verkligen varit ovärderlig!
“

INLÄGG SKRIVET AV KUND:
Bildtext: Unn (bild lånad från kunds blogg)

“
Lastträning, dag 1 (skrivet den 31:a augusti 2012)

Alltså, vilken dag det har varit för mig och framför allt för Dromedaren. Är fortfarande helt uppspelt, taggad, nervös och stolt över min fyrbening.

Idag var det alltså dags för första lastträningen med Naturligtvisabella och jag kan inte säga annat än att jag är oerhört imponerad av hennes kunskaper och hennes känsla.

Det hela började med i en liten inhängnad där Isabella började jobba med fröken Dromedar; framåt, bakåt, sidvärtes och hålla sig till Isabella och hennes “linje”. Informativt, positivt, pedagogiskt och konsekvent genomförde hon den här första etappen i arbetet. Kände och läste av Andromeda och lät henne ta in den nya informationen innan det var dags för nästa moment.

I grund och botten handlade det om hantering idag, inte om lastträning. Filosofin som Isabella förde med sig och delade med sig av är för mig helt solklar. Man vill ha en snäll och lydig häst, men med rätt att uttrycka sina känslor om något är tokigt. Inte en kuvad häst som gör saker enbart för att hon ska, inte för att hon vill. Inte bryta ner hästens självförtroende utan pusha henne framåt och bygga upp henne istället. Vara kompisar på vägen och inte “master and servant”.

Mitt huvud svämmar över av information att ta in och hjärtat svullnar upp av stolthet att se mitt fyrbenta hjärta klara av utmaningarna hon ställdes inför idag. Usch, blir helt gråtig.

Får försöka sammanfatta lite bättre imorgon, för nu känner jag mig lite väl svajig för det här. Resan fortsätter imorgon!
“

Bildtext: Emelie och några av hennes bilder (bild lånad från Emelies blogg)

Nästa vecka får jag sällskap måndag till fredag av en tjej som ska praktisera hos mig. Det kommer bli en ganska mild vecka då jag har, och har haft, så mycket helgjobb, bland annat så åker jag ju till Vimmerby imorgon till lördag, samt att jag på fredag till lördag nästa vecka åker till Linköping. Båda dessa jobben är lastning, vilket såklart är lite trist för Emelie att missa, men mitt jobb är ju att anpassa mig till mina kunders önskemål så det är inte så mycket att göra åt saken..

De träningar som nu är inbokade är flera ekipage som inspireras av Akademisk Ridkonst, ridning och markarbete, samt mina pållisars träning såklart. Sedan har vi bloggning, pappersarbete och andra vardagsbestyr som också ingår i verksamheten.

Emelie kommer bli gästbloggare här under veckan och har vi tur kanske hon även tar med sig sin kamera så ni får se lite fina bilder på träningarna också 🙂

Vem Emelie är får hon själv blogga om här i sitt första inlägg, med lite personlig information, bakgrundsfakta och hästtankar såklart. Varmt välkommen till Naturligtvisabella!