Intressanta
frågor och fungeringar av en läsare..

“
När du säger kort tygel
med fast tryck, är det vad vi “vanliga” ryttare (eller vad man nu ska
säga) menar med stöd i handen? Eller menar du någon som håller helt fast i
tygeln utan eftergift?

Av vilken anledning förespråkar du inte detta och hur
kan vi som rider på detta sätt tänka för att få en självbärig häst på lång
tygel?

Är väldigt nyfiken då jag
tycker det är väldigt fascinerande att kunna detta 🙂

En
“självbärande” häst är ett begrepp som jag har svårt att greppa,
liksom HUR ska man tänka, “HUR” gör man, VAD handlar det om
egentligen att hästen bär sig och VAD är den egentliga skillnaden i utförandet
och filosofin kring ridning på lång och kort tygel?

“

..som jag ska besvara
i detta inlägg eftersom det är väldigt väsentlig för många 🙂


Svaret på dessa funderingar blir djupt ingående på hästens anatomi, som vanligt nu för tiden. Det kommer bli att börjar i ena änden och sedan betar mig igenom allt hur det kommer till mig medan jag skriver så jag hoppas kunna knyta ihop säcken både snyggt och logiskt – annars får ni klaga så vidareutvecklar jag 😉

Hästens huvud är, som ni kanske har tänkt på, väldigt stort och tungt i förhållande till sin kropp. Detta är någonting som naturen skapat för att hästen ska kunna fördela tyngden/belasta kroppen olika med hjälp av tyngden från sin skalle. Redan här inser ni att huvudets position är väldigt avgörande speciellt när vi rider dem, vilket många säkert känt till innan också men att hästens huvud till och med är skapad för detta ändamål var någonting som jag inte hade en aning om innan jag gick massage-utbildningen.

Jag hoppas raskt vidare till det vi kallar för “lång och låg” form, när vi rider eller arbetar hästen från marken. Denna formgivning är väldigt effektiv när vi vill att hästen på lättast sätt ska aktivera sin ryggmuskulatur – den väl omtalade överlinjen!

Hoppelihopp tillbaka till skallens funktion och här tillsammans med den kända bakkärran som vi så gärna vill aktivera eftersom det är den vi önskar ska bära upp hästen/ekipaget. Självklart behöver mest vikt/balans fördelas till hästens bakdel för att den ska bära sig korrekt med den. Här adderar vi den där korrekta överlinjen eftersom den behövs för att inte skada ryggen och även ta med sig framdelens vikt “tillbaka”. MEN – här borde ni, precis som jag, reagera på att någonting i matematiken felar? För om vi ska rida i en lång och låg form för att få med ryggen, är huvudets placering för lågt för att kunna lägga över vikten till bakbenen? ..vilket innebär att om vi aktiverar bakdelen tillsammans med rygglinjen i den låga formen är hästen fortfarande felaktigt belastad.

Nu börjar jag plocka in den långa och korta tygeln funktion i cirkusen. Man kan ju tycka att en lång tygel här är mer fördelaktig eftersom hästen inte kan luta sig utan tvingas “bär upp sig själv” på en hängande tygel, men vad spelar det egentligen för roll när det gäller viktfördelningen?! En liten roll, eftersom en häst på kort tygel alltid lägger en liten tyngd i den vare sig vi vill det eller inte, men fortfarande så bär sig inte hästen helt korrekt bara för att vi länger den.

Nehe, kanske ni tänker, så nu skadar det att rida hästen på både kort och lång tygel.. och till en början ska jag vara så fräck och säga – Ja, det gör det! Men sedan ska jag även tillägga att jag endast talar om den långa och låga formen, så det för oss vidare in på den formen som kommer att bära upp din häst och till det som läsaren efterfrågar, att hästen ska vara “självbärande” 🙂

För hur lugnt och fint det än ser ut när hästar går i lång och låg form, så är inte det en form som hästen ska gå i för att muskla sig korrekt.

Men varför är det en så populär form som de flesta eftersträvar att rida i då tro?

Jo, för precis som jag nämnde så är det en form som aktiverar ryggen och bakbenen, hästen slappnar av och stressar ner i den här formen. Jag kallar det “eftergiften”, för om man släpper ned sin hand och hästen följer dig, på en hängande tygel, till denna formgivning är det ett kvitto på att den är eftergiven och avspänd.

Rider vi däremot i den formen för att vi tror att vi musklar dem korrekt misstar vi oss. Det enda det medför är att hästen med stor sannolikhet kommer att få såkallade “balltramp” eftersom frambenen inte hinner undan när bakbenen trampar in så fint och då sätter vi boots på våra hästar för att de går under sig “för bra”. Ta av bootsen igen och plocka upp formen på din häst så frambenen har en chans att bli lättare när bakbenen letar sig framåt. Dessutom får vi ett trevligare knälyft i frambenen när vi gör dem lättare, vilket nog ingen klagar på 😉

Nu när vi konstaterat att huvudet måste upp för att göra det möjligt för hästen att lyfta sin bröstkorg, som leder till att frambenen hinner undan för bakbenen som trampar på mer och mer framåt, kommer vi in på några viktiga detalj som kan paja även den högsta formen. Nämligen, att nacken ska vara den högsta punkten, alltså den första nackkotan, inte den andra eller den tredje utan den första, annars får vi tyngden på framdelen igen!

Men hur gör man för att inte tappa ryggen i den höga formen? Man ser till att hästen arbetar med sin bukmuskulatur som lyfter ryggen i samspel med att bakbenen vinklas och trampar under sig. Nacken blir den högsta punkten och om den inte är det så får vi se till att “lyfta” upp deras huvud så ATT den blir det, utan att för den skull “hålla kvar” det där uppe, för det är hästens uppgift, vi ska bara påminna.

Så, med ett litet “snitsigt” lagom mjukt lyft/ryck/uppvaknande, vad vi än väljer att kallar det, så behåller vi hästens huvud i rätt position för att göra det möjligt för bakdelen att ta upp kroppens tyngd, be bakbenen trampa in under kroppen och korta intervaller som till slut blir längre och längre kan vi här, tillsammans med att variera med den långa och låga formen muskla hästen steg för steg.

Visst låter det enkelt? ..eller inte 😉 hehe

Det är enkelt och logiskt i teorin men kräver massor av känsla, kroppsmedvetenhet och inte minst timing för att genomföra korrekt i praktiken.

Detta är vad formgivning är och för att få hästen självbärig i detta handlar det om att ha en mycket flexibel hand som kan korrigera om hästen gör fel, men absolut inte att luta sig mot, för att sedan kunna ge en eftergift och då ska hästen kunna gå kvar i formen på egen hand.

OCH – nu kommer svaret på filosifin med kort respektive lång/hängande tygel!

Jag brukar jämföra mot om man sitter på en pilatesboll, eller egentligen bara balanserar på ett ben (alla har ju inte suttit på en pilatesboll). Om du tänker dig att du sitter på bollen med båda benen i marken, eller stå med båda beneb på marken rakt upp och ned för att sedan släppa båda benen så du enbart sitter på bollen, och du som står på marken ställer dig på ett ben. Känn efter hur du med ens tappar balansen och får anstränga dig för att återfå den. Tränar du på detta upplever du inte att det är svårt tillslut, men har du inte gjort det innan kan det vara riktigt svårt, speciellt för dig på pilatesbollen.

Samma sak tar vi nu med oss till hästen!

Tänk dig att hästen ska samla sig på bakdelen, ta me sig ryggen, lyfta magen, lyfta huvudet och vara i balans. Lika svårt för dem, visst 🙂

Nu tar vi samma exempel med att stå på ett ben eller sitta på en pilatesboll, men du har något eller någon att stödja dig lite mot med händerna. Hur mycket lättare blev det nu?

För hästen blir vår hand att luta sig mot samma sak! Hästen kommer precis som vi att kunna balansera upp sig under en längre stund, men hur korrekt använder den sina muskler?!

Precis som i all “styrketräning” är det korta stunder med korrekt hållning som ger det bästa resultatet, än att hålla ut längre men att ha fel hållning, vilket bidrar till att träningen tappar sitt syfte..

En sista gång jag tar jag upp samma exempel som innan och vill ni att ni har något eller någon vid er som ni kan “ta i” om ni håller på att falla. Så ni försöker balansera upp er men när ni känner att ni behöver hjälp för att upprätthålla er hållning tar ni hjälp genom en lätt snudd, gärna ofta om det behövs men ta inget fast stöd.

Här är igen samma sak med tygelns inverkan på hästen och jag tror ni förstår lite mer hur er hand ska verka för att påverka hästen på bästa vis 🙂

Handen är en stor hjälp för hästen så envisas inte med att inte hjälpa dem med den, men hjälp dem på rätt vis, så ni till slut enbart genom att kunna höja handen någon centimeter på en hängande tygel får hästen att förstå att de ska lyfta sin kropp och knopp men utan att de söker ett stöd.

Sann balans är inte lätt och speciellt så har tävlingsryttarna inom dressyr det tufft eftersom det ofta krävs av dem att de ska ha en kontakt med hästen i munnan, ett såkallat stöd, men rent fysiologiskt finns det ingenting positivt med detta (så dressyrdomare, släng er i väggen *blink*)

OM vi ändå vill rida på kort tygel så finns det ju möjlighet att ha en kort tygel utan stöd, men det är riktigt svårt eftersom det då är lätt att tygeln glappar och stör hästen i munnen istället. Blir ni helt snurriga av alla olika förklaringar så be mig gärna vidareutveckla det som ni inte får ihop 🙂 Det gör jag så gärna!

Har jag fått fram mina tankar kring handens inverkan så ni förstår vad jag menar nu!

KOMMENTERA NU! För jag vet att ni är massor som läser och jag tycker att ni är lite väl lågmälda 😉