En fundering som ofta slår mig är hur hästvärlden faktiskt ser ut från hästryggen i jämförelse mot från marken. Vad jag menar med det är att många lär sig diverse olika ridtekniker, helt utan hänsyn till hur hästen faktiskt fungerar, både mentalt och fysiskt. Man ska ta i den ena tygeln, och sedan den andra, tillsammans med den ena eller andra skänkeln. Ryttare sitter och rider på sina hästar för en tränare som står i mitten, de gör vad de blir tillsagda men egentligen har de inte en aning om varför.

Varför jag reagerar så starkt på detta är för att de ryttare som börjar träna för mig är precis så från början och min uppgift blir först och främst att få mina nya elever att sluta bete sig som robotar. Istället vill jag att de börjar fråga, undra, blir nyfikna och utnyttjar mig för att få ut så mycket av sina funderingar som de kan. Men det jag från början möts av är just robotliknande, fint sittande, spända ryttare, på sina hästar som rider runt och gör precis det jag ber dem om, utan att säga ett ord. När jag frågar dem varför de tror att jag ber dem göra en viss sak har de inte en aning och samma svar får jag även när jag frågar dem om något som de gör självmant, utan mina instruktioner.

Det här är någonting som mina mer erfarna elever helt kommit ifrån, eftersom de ifrågasätter i princip allt, vill ha en eller flera förklaringar. De berättar öppet hur de uppfattar känslan i sina hästar och i sig själva. Det blir en starkt relation både i ekipaget och mellan ekipaget och mig.

Jag möter så många otroligt ambitiösa och begåvade ryttarna som utbildats av tränare med detaljer som de tyvärr inte får någon nytta av, eftersom de inte känner in sina hästar utan bara gör vad “de har lärt sig”. Jag säger inte att de lärt sig strunt, men det spelar ingen roll hur bra information man än har om man inte lärt sig när och hur den ska användas. Det som saknas är en RIKTIGT BRA GRUND att stå på!

Jag talar exempelvis om en ryttare som sitter snyggt och prydligt i sadeln, helt utan att spegla hästen under sig, vilket innebär att ryttarens sits varken är inkännande eller påverkande utan “bara snygg”. Vare sig om hästen är spänd, loj eller avspänd och fin har ryttaren ingen nytta av denna sitsen. En spänd häst förblir spänd, om inte mer spänd. En loj häst förblir loj och antagligen döv för ryttaren som får göra större delen av jobbet och en avspänd och fin häst blir med stor sannolikhet sämre eller åtminstone inte bättre.

Ett annat exempel är en häst som inte lyssnar på grundläggande hjälpgivning, som att svänga, stanna, forma och flytta sig m.m. i alla lägen. Om hästen blir distraherad av någonting lyssnar den inte längre på sin ryttare och för att fläta ihop det förstnämnda exemplet handlar det här om precis samma sak, det vill säga att ha en inkännande sits och hjälpgivning.

Sitsen ska spegla det vi känner under oss och tillsammans med en god hjälpgivning anpassar vi vår sits till förändringen som sker. Vår kropp skall alltid vara avspänd, men hjälpgivningen kan variera stort. Till exempel behöver en loj häst kvicka hjälper som mjuknar när hästen blir mer uppmärksam.

När vi sitter på hästens rygg ska det inte vara någon skillnad från när vi tränare eller hanterar dem från marken.

1. Grundläggande och säker hantering.
2. Pedagogisk och inkännande hjälpgivning

För det första så förstår inte hästen varför det skulle vara annorlunda förhållningsregler, eller en annan sorts kommunikation, bara för att vi sitter på dem istället för att stå vid deras sida. För det andra så handlar det om att det är farligt att ha en häst som inte lyssnar på oss, synnerligen när det händer någonting som gör hästen osäker och spänd.

Dagens ryttare är duktigt uppfostrade med att bland annat sitta snyggt och stilla tillsammans med en stilla och mjuk hand. Tanken är god, men vad säger dessa hjälper egentligen till hästen? Svaret är olika beroende på vilken häst man sitter på. En hetlevrad, extrovert häst med mycket fria energier kan bli trygg och bekväm med den här typen av ryttare. Medan en häst som är mer introvert, och behöver stimuleras för att komma ur sitt skal och uppfatta “här och nu” istället för att sluta sig inåt, kan bli en otroligt farlig och oberäknelig häst.

Mina tankar grundar sig såklart i ett av alla mina träningsekipage. Men den här gången har flera ekipage flätat samman mina funderingar eftersom alla har en gemensam nämnare. De är alla av olika ras, kön och ålder, som rids inom olika discipliner och har helt olika livserfarenheter. Introverta hästar som plötsligt förvandlas till extremt extroverta, när de “går och sover” och man ber dem om någonting som upprör dem i deras falska sinnesro.

Varför?

För att de saknar en grundläggande och säker hantering – från ryggen! ..men väldigt ofta även från marken, men eftersom jag försöker hålla mig till ridningen så fortsätter jag med det 😉

Hur får vi hästen att “följa oss” när vi sitter på dem, som de skulle följa oss när vi går på marken?

En inkännande ryttare känner när hästen inte lyssnar och övergår då till att hantera hästen från ryggen, det vill säga att förstärka precis samma hjälpgivning som innan men tydligare och anpassande beroende på känslan hästen förmedlar i sin kropp.

Det är en stor skillnad på en häst som försöker följa och en häst som går emot eller kanske ska jag säga går ifrån. För hästens flyktinstinkt omvandlas lätt till en mottrycksreflex när vi sitter på dem, eftersom vi har en direktkontakt. Detta leder oss rakt in på hästens naturliga instinkter och det är ytterligare ett blogginlägg, men inte detta 😉

Hur hanterar du en häst från ryggen? Svaret på den frågan är för mig en direkt motfråga: Hur hanterar du en häst från marken? 🙂

Nu blev det här inlägget som en lång introduktion av ett än längre svar. Så jag låter mina sista frågor bubbla kvar i er och så ser jag fram mot några svar eller kanske en diskussion, antingen här eller i facebooks kommentarsfält.

God kväll 😉