Så var det dags för själva lastningen tillsammans med “vilda” Wilda 😉 ..som verkligen är allt annat än vild men när hjärtat talar ibland gör sig hennes namn rättvist.
Man vet nämligen inte riktigt vad Wilda varit med om under sin första tid i livet. Hon kom till Anna som en totalt ohanterad 1, 5 -åring som på grund av olyckliga omständigheter fråntagit från sin uppfödare och placerades i ett annat hem fram till Anna köpte henne.
Bildtext: Anna och Wilda på stallplanen (30 dec 2011)
Wilda reagerar lätt på hastiga rörelser med att kasta med huvudet och en bit in i den huvudsakliga lastträningen utanför transporten och en bit upp på rampen kom en hel del känslor upp till ytan.
Allt hade gått väldigt lugnt till och Wilda var precis som i introduktionsarbetet samarbetsvillig och duktig. Nu hade hon dock ingen “vägg” vid sidan om sig och när jag visualiserade en vägg vid hennes sida som inramning tog hon sig friheten.. och friheten är precis vad jag vill att hästarna ska ta sig för det gör att de bearbetar och rannsakar sig själv på ett mycket öppet sätt.
Wilda började fint med att göra saker som jag inte bad henne om och när hon fick ta fler fria beslut gick det henne lite över huvudet och hon tappade helt samarbetsförmågan och precis som ett barn håller för öronen blev hon nu – väldigt otippat 🙂
När jag började leda in henne på “rätt väg” igen blev hon väldigt osäker och skygg, ett beteende som vi sett lite av i introduktionsarbetet men som nu blev mycket större. Detta är ett väldigt viktigt steg i bearbetningen och som ställer stora krav på vår förståelse, så vi bemöter hästen på rätt sätt för bästa utveckling och förtroende!
Så fort Wilda förstod att världen inte gick under kom hon tillbaka till oss mentalt och med en stor suck blev hon väldigt avspänd. Under resten av träningen gick det bara framåt med några små liknande känslor som behövde göra sig hörda igen.
När Wilda blev mer och mer säker, samt började visa att hon inte hade så mycket mer hemska saker att få ur sig var det dags för Anna att börja ta över 🙂
Vid detta laget hade vi gått igenom framåt, bakåt och åt sidan-träning, bearbetning av trauman tillsammans med mig, pålastning och avlastning, självlastning, stå kvar i transporten och förberedande träning för att lägga på bommen.
Bildtext: Anna och Wilda traskar med lätthet på transporten (30 dec 2011)
Det gick jättebra när detta kärleksfulla ekipage upprepade allt som jag och Wilda gjort. Dessa två är det ekipage som jag sett “bandet” mellan mest tydligt HEMLIGT hos. Det syns tydligt speciella band mellan alla hästar och ägare men dessa två är sådär kryptiska, hemlighetsfulla kärleksfulla, hehe!
Oftast så kommer mycket känslor fram när ägaren tar över eftersom det många gånger hänt saker, missförstånd, olyckor eller annat mellan dessa två. Men mellan Anna och Wilda verkade saker och ting vara väldigt förstående. De gånger som det dök upp någonting, exempelvis när jag “störde” för att stärka banden mellan dem, så bröts enbart kommunikationen mellan dem för att Wilda gick in en känsla själv och utelämnade Anna. Skillnaden är att hästen kan välja att utelämna någon eller så går något snett i kommunikationen som jag ser hänt förr och då väljer hästen att sluta lyssna och/eller tro på människan.
Fördelen med att Wilda gick in i sin bubbla och utelämnade Anna, var att det enda jag behövde göra var att coacha Anna till att nå Wilda och då fick de snabbt tillbaka kontakten igen.
Vi hann faktiskt med så mycket att Anna kunde testa att bearbeta känslor utanför transporten. Dock förklarade Wilda då att det inte behövdes, men fördelen med att Anna vågade gå in i denna rollen är att om Wilda skulle behöva hennes stöd i framtiden finns hon där för henne och hjäper henne att bearbeta. Detta är någonting jag försöker förmedla till alla!
Så, allt som allt dessa tre dagar har vi gått igenom lastning och hantering tillsammans med allt som uppkommit runt omkring. Anna och Wilda har en fin kommunikation och förståelse för varandra och avslutningen på den tredje och sista dagen blev en liten åktur med avlastning på hemmaplan igen.
Nu är det hemläxa för dem att träna på och så återkommer jag om några veckor för uppföljning. Om de har stött på någonting som är några steg bakåt i processen så blir det detta vi tränar på under uppföljningen, annars är tanken att åka en tur till ett nytt ställe och lasta av, för att sedan lasta på och åka hem igen 🙂
När jag delger er mina tankar såhär vore det väldigt intressant att få era tankar om mina tankar. Så kommentera gärna och kom med synpunkter och önskemål!
Bildtext: Anna och Wilda står redo att bli “inlåsta” i transporten (30 dec 2011)
Problemlösning: Lastning
Wilda kastar sig inte längre ut ur transporten, utan kan på sin höjd välja att backa ut för att hon inte känner sig bekväm. Då krävs ett par gångers av- och pålastning för att komma tillbaka till tryggheten. Rörelse bakom transporten är det som kan framkalla de självmana utbackningarna, vilket som sagt upprepas ett par gånger för att sedan funka.
Bakbommen, lemmen, övre “luckan” (rullgardin i detta fall) var ingenting som lockade fram några underliggande känslor och inte heller åkturen.
Anna berättade att Wilda sparkar/skrapar i transporten när de åker och svettas kraftigt, ingenting av detta märkte vi heller av. Svettningarna får jag återkomma om när vi åkt en längre tur eftersom vi nu åkte i enbart några minuter.
