Vänliga Wilda (4-årigt halvblodssto) och jag möttes tack vare att matte Anna hörde av sig och ville ha hjälp med lastträningen där de kört fast. Wilda, precis som såå många andra, kastar sig gärna ut och problemet har blivit så pass att Anna inte kan krypa under bommen eller att någon annan är bakom dem.
Wilda och jag hade en lite längre stund tillsammans vid “Analysen” (Indroduktionsarbetet). Allt började lätt som en plätt med att hon lunkade runt och kikade mest mot matte som hon tydligt visade stor kärlek för. Sedan kom en vändning ungefär vid halvtid då hon kom i konflikt med sig själv vid en inramning i all sin enkelhet, som utlöstes av att jag bad henne ta ned huvudet. Ett vanligt problemområde för många hästar, att ta ned huvudet, som jag har dragit slutsatsen beror på att det lösgör mycket tankar och eftersom detta händer efter ett tag i första arbetet öppnar sig hästarna med en viss skeptism eftersom de nyss lärt känna mig. När de fått “tala ut” lossnar mycket spänningar både mentalt och fysiskt som både syns och känns i arbetet.
Att ta ned huvudet avslöjade en hel del om hur Wilda är att rida, även detta är samma med alla andra hästar jag arbetar med, bara svaren är olika eftersom ju alla är olika 🙂
“Wilda visar god samarbetsförmåga i all sin enkelhet, det jag bad om gjorde hon vänligt. När hon droppar huvudet blir det lätt för lågt och hon blir framtung, svår att få tillbaka till en lagom form och blir då lite fast och tung i handen. Kan stundtals kännas säker och stadig och plötsligt börja vingla och bli obalanserad. När man plockar upp henne i formen blir det hastigt och hon tappar istället lätt ryggen och när hon kommer ned igen början det om från början.
Hon tar för sig fint med sina bakben men eftersom hon inte hinner undan med sina framtassar blir det för lite knälyft fram och tendens till balltramp.”
En till sak som jag talade om var även om hon helt plötsligt kunde få “ryck” och spralla loss, busa eller bara småflippa för att snabbt vara tillbaka i lugnet. Detta stämde inte, inte vad som märkts än, sade Anna, och mina anor är att de kan komma eftersom hon visade dessa på marken. Men de kan lika väl ALDRIG märkas från ryggen, för den stora skillnaden på markarbete och ridning är att vi sitter mitt på hästen (är ett med hästen) istället för att stå bredvid. Den skillnaden gör att vi på hästen är ett med hästen och då ska infinna oss automatiskt i takt och koordination tillsammans, på marken har vi endast samma takt om vi “rider från marken”, men i hanteringen som jag nu utgår från är vi bara en så kallad “vägledare”.
Dessa ryck som jag talade om, återkommer jag till i den andra delen av mina tankar om Wilda, som kommer handla om själva lastträningen. Där får vi lära känna den sidan lite närmre och mina tankarna om dem såklart 🙂
Bildtext: Uttrycksfulla Watch Out, kallad “Wilda” (bild lånad av Anna)
