Bland det första jag påpekar när mina nya ridelever för första gången kommer fram i trav, efter diverse övningar stillastående och i skritt, är hur de “rider lätt”. För många är lättridningen nämligen bara något smidigt man gör istället för att sitta ned i traven och om folk bara kunde ana vad mycket ridning som går till spillo när man tänker så.
Idag tränade jag ett ekipage, vars häst jag last- och marktränat en del, men aldrig i ridning. Jag vet redan innan jag börjar tränar dem, tack vare vår tidigare träning, hur hästen rör sig och har även kunnat lista ut en hel del hur han är i ridningen innan jag ens sett honom under ryttare. Detta tack vare att jag tränar alla hästar med samma typ av hjälpgivning, oavsett disciplin.
När vi tillsammans gjort förberedande övningar stillastående från marken och även lite uppsuttna fotförflyttningsövningar i skritt, på en liten yta i sidled, ber jag ekipaget skritta framåt och “känna in varandras kroppar”. Hästen rör sig i lite korta steg framåt utan att känna in sin ryttare speciellt.
Efter lite coaching söker han en djupare form och tar för sig mer avspänt i skritten!
Avslutningsvis ber jag häst och ryttare komma fram i trav för att jogga isär sig, avspänt och elastiskt. Här får jag till min förfäran se hästen förvandlas till en liten ponny med mycket fart och korta små steg. Tillsammans med ryttarens perfekt anpassade lättridning har hästen hur lätt som helst att gå kvar i sina exakta, orena, stötiga trav och detta är ett problem som jag stöter på i princip varenda gång jag träffat ett nytt ekipage.
Här följer en stund av information!
Efter bara 5 minuter har ryttaren ändrat om sin sits till en inkännande OCH påverkande sits och lättridningen är inte längre per automatik anpassad till det hon känner under sig. Hon rider nu med en vision om lugna, mjuka, långsamma men samtidigt energiska steg i en trav hon bara vågar drömma om. Hennes lättridning visar hästen hur hon önskar att han ska gå, istället för att spegla av hur han är van vid att gå. Jag har bett ryttaren att rida lätt som om hästens rygg skulle gå av vid minsta stöt, med rörelser som om hon vore under vatten, eller i seg sirap.
Efter 5 minuter med den här lättridningen får vi en häst som frustar, sträcker på nacken och halsen, väntar kvar i traven och länger på steglängden väsentligt till det att han nästan går i en ren, stor, luftig takt.
När de gjort en mjuk avsaktning till skritt, där jag bad ryttaren att försöka få till en så seg, trög och slö övergång, går hästen med stora avspända skrittsteg, lagom låg och lång men ändå borta från sina bogar och frustar flera gånger igen.
Tänk vad så lite, kan göra så mycket! Det här kommer att bli ännu en spännande resa tillsammans med ett väldigt lovande tävlingsekipage från Forserum 🙂
