Lasthjälp – när hästarna ska flytta till nytt bete men den ena inte vill gå på!
I lördags kväll fick jag ett samtal från Viktoria i Alvesta. Hon stod, redo att flytta hästarna, med en surtant som överlistat henne och inte ville följa med – nämligen Savannah.
Savannah och jag möttes förra sommaren då Viktoria skulle ta hem sina hästar från betet akut eftersom ponnykompisen fick en fång-attack som från ingenstans. Dock tyckte inte Savannah att det var någon bra idé så hon vägrade följa med.. Hon fick ställas in ett litet grannstall nära betet eftersom hon gärna inte heller gick kvar på betet på egen hand utan hoppade över staketet.
Mitt i röran kom jag in i bilden och vi påbörjade en två- till tredagars lastträning med Savannah som skulle hem. Viktoria var både ledsen och skärrad över ponnyn som fått åka till klinik och samtidigt upprörd och stressad av situationen med Savannah.
Hon hade så mycket känslor i kroppen, lilla hästen, att jag trodde hon skulle sprängas i tusen bitar. Hon fick känsloutbrott på känsloutbrott och det var en sådan häst som man aldrig tror ska komma ned på jorden. Men det gjorde hon och då var det fullständigt 🙂 Hon vågade tro på mig, vågade slappna av och äntligen kunde vi börja lastträningen. För alla dessa känsloutbrott kom bara under introduktionen.
Det gick för det mesta lugnt i lastningen men när känsloutbrotten väl kom där var det precis som tillbaka på ruta ett igen, för att sedan blixtsnabbt vända till en insikt om att det inte handlade om tvång eller osämja – och då lugn och ro.
Viktoria var inte intresserad av att få på sin häst med “de medel som krävdes” för att få det gjort, men hon medgav att det byggts upp en irritation och att stämningen var mer negativ än positiv – just eftersom det kändes så omöjligt!
Den här gången när jag var hos Viktoria och Savannah var det på hemmaplan men faktiskt så var det mer bråttom än förra gången, då hade jag sagt två till tre dagar – punkt! Medan jag nu kände till Savannahs register av känslor och därför hoppades på att den dagen som Viktoria bett om skulle räcka till, annars (i värsta fall) skulle vi få träna fler dagar för en häst som inte är redo åker jag bestämt inte med.
Viktoria ringde alltså lördagskvällen och jag åkte till henne söndag förmiddag. Hon berättade att allt gick kanonfint när hon själv lastade Savannah, dock fick hon inte göra någonting som var lite annorlunda och om någon annan ens visade sig vägrade hon helt. En gång under de senaste dagarnas lastträning hade hon gått på transporten men då istället börjat kasta sig ut om någon ens andades bakom henne..
Med den informationen och förra sommarens vetskap ledde vi ut Savannah till transporten och började träningen.
Vi lirkade av och på rampen och mycket träning med att vänja bort hennes stress när man tar i henne genom linan som uppkommit. Istället tog jag hjälp av ett spö som jag petade på henne för att hon skulle flytta den kroppsdel jag bad henne om.
Från början var spöet livsfarligt och hon var enbart nervös när jag nuddade henne, men snart förstod hon att det bara var en vänlig smekning eller en bestämd tillrättavisning – precis som handen som ledde henne. Jag märkte inte av några kast ut ur transporten och höll heller inget tryck på henne som hon kunde stressas av. In var inga problem så fort hon accepterat inramningen. Trajsigt blev det dock halv inne och det var där tålamodet fick vänta in till hon var redo.
Tillslut kunde hon lasta sig själv och stå kvar med enbart hjälp av små duttar/smekningar med spöet på rumpan för att stanna i transporten. När detta var självklart för Savannah blev även trycket i linan inte obehagligt längre.
Sedan var det Viktorias tur att försöka!
Det gick bra även för dem men en hel del självrannsakan innan slutresultatet var näst intill perfekt. Viktoria behöver våga be Savannah tydligt att stanna och lyssna på henne i transporten, samt att vara uppmärksam på varje steg och hjälpa henne.
Utanför transporten får Savannah ta sitt egna ansvar och då ska Viktoria inte hjälpa henne.. Hon har gjort det innan vilket lett till att Savannah missbrukat hennes vänlighet och bara gått åt fel håll, gått emot, struntat i att lyssna, blivit tillrättavisad och sedan gjort galet igen.
När Viktoria däremot lät henne stå för sina egna handlingar och exempelvis gick på sidan av transporten ramade hon in henne genom en tillrättavisning på bogen och en lugn, trygg passivitet som gjorde att Savannah ställde sig mitt framför transporten och faktiskt bad om att få gå på, som beröm fick hon backa och sedan gå på igen vilket hon gärna gjorde 🙂
Dags att åka..
Efter en liten paus i stallet för att hämta hag-kompisen gick vi åter till transporten för att traska på. Dock var det en annan känsla som Savannah hade att dela med sig av nu.. Hon blev extremt stressad och upprörd över att ponnyn var med och att hon inte hade koll på läget längre, så precis som Viktoria berättade om – går det alltid åt pipsvängen när någonting blir annorlunda i lastningen.
Vi tog tillvara på tillfället och Viktoria fick verkligen öva på inramningen, den trygga inramningen. Det får aldrig bli en tvång men å andra sidan får hästen heller inte lära sig att det är okej att drälla runt omkring och inte se sig för. Efter ett känsloutbrott som man aldrig trodde skulle ta slut sig kom lugnet. Hon tog ett steg i rätt riktning och lyssnade på Viktoria – direkt fick hon beröm och gå bort från transporten. Sedan var det bara att gå raka vägen på utan en tvekan!
Ibland är vägen mot ett mål tvetydlig och osäker, men så länge man är med mentalt och fokuserad, samt med en ängels tålamod och konsekvent språk till sin häst blir det också en trygghet som lugnar den mest hetsiga och uppspelta själ.
Sedan var det bara att lasta på lill-ponny som snällt knallade rakt in i transporten. Åkturen gick kanon och avlastningen perfekt 🙂 Äntligen lite bete och en stor hage – hästarna verkade jubla när de galopperade omkring i bock och skutt på ängen!
Drama drama, men så länge man inte dras med i sin hästs känsloattacker utan fortsätter vara styrman med lugn och stabilitet så är chansen större att klara av utmaningen tillsammans 🙂
