Att rama in en häst ska vara en trygghet för dem, inte tvång. Jag har själv två hästar som man väldigt lätt kan ställa på en plats och tänka sig en visuell ram runt, men som väldigt snart spricker då den enda kastar sig ur den och den andra smyger sig iväg.
Båda tar en vanlig tillrättavisning bra, men när de gått över gränsen för sjuttioelfte gången och markeringen blir väldigt tydlig uppstår kaos. Istället för att försöka söka det jag ber om, mötas, så viner adrenalinet runt i kroppen på dem, upprörda över att bli tillrättavisade på ett så rakt vis. Ett stort problem eftersom det inte ska innebära obehag bara för att man säger till “på skarpen”.
Att rama in en häst, väl eller till och med väldigt väl ska vara en avslappning i båda fall, aldrig något som ska upplevas som press. Därför bär vi ett oerhört stort ansvar när vi ramar in våra hästar. Vi ska vara säkra på att vi handlar rätt och säkert.
Säg att vi går på en promenad och möter på en orm, om vi då behöver kasta oss bakåt och få hästen med oss ska den inte uppleva obehag över detta utan lita på oss och veta att det var för ett gott syfte. Om en häst inte backar, blir den kanske ormbiten och om den blir rädd förstår den inte varför vi gjorde som vi gjorde..
Att “lära” en häst, som egentligen handlar om att bygga upp ett förtroende och skapa tillit, att inte vara rädd för kraftiga markeringar är enligt mig en nödvändighet eftersom det finns mycket faror som kan undvikas genom detta. Det handlar inte alls om att vi ska börja vara burdusa mot våra hästar men att vi lägger in på träningsschemat att öva på detta så vi vet att det funkar.
Om en häst, som båda mina pojkar ex., är traumatiserad är det extra viktigt för bearbetningens skull att gå igenom dessa saker för att verkligen “komma vidare” både mentalt och fysiskt. Det man ska tänka på är att vara väldigt försiktig och gärna ha någon tränare (jag?!) eller annan person som kan stå och se på så man får både en känsla och ögon utifrån som ser hur det ser ut.
Det kan vara både en svår, jobbig och tom. läskig uppgift att bearbeta saker tillsammans med en häst, men de ger en häst som får en “nystart” och kan lämna det gamla som hänt. En häst kan inte som vi tala om saker som hänt oss utan de behöver berätta det genom att återuppleva det, antingen i sitt huvud eller genom en händelse. Ibland kan man kombinera båda delarna.
Detta är något som jag märker stor skillnad på hos hästar som jag arbetar med. Det blir så mycket mer än bara “vanlig hästträning”, NH eller vad man nu än vill kalla det. Det blir en helhet, en balans som går rakt igenom – inifrån och ut 🙂
