Är det någonting jag älskar så är det att arbeta med dessa underbara hästar.. men att arbeta med sitt hjärta medför också vissa risker, nämligen att bli extremt berörd!
Idag mötte jag den underbaraste lilla ponny med den vänligaste blicken jag sett på länge, men väldigt osäker i sig själv och han ville hemskt gärna INTE vara med mig.. alls.
Efter en liten stund fritt (extra bonus!) så började jag med den vanliga introduktionen. Jag hade fått förklarat för mig att han haft ett tufft förflutet av hans beteende att döma, vad som egentligen har hänt tycks vara okänt.. en ponnys öde, där endast han bär på de smärtsamma minnen som tynger hans undermedvetna.
Allt kändes ganska “vanligt” men ändå sådär som om någonting ligger under ytan och bubblar!?
Det blev fotflyttning först, sedan ut en sväng på spåret, stanna, backa iordning sig, forma in baktassasrna, stillastående lite nedåt och framåt-sökning, för att fortsätta med att forma en ställning åt vänster eftersom han hela tiden “tixade” åt höger.
Allt jag gjorde upplevde han som otäckt och ändå kändes det mest som att jag var inne och tassade lite på varje område, istället för att göra klart varje moment. Detta är någonting jag inte kan välja själv eftersom jag gör det som hästen “väljer” att göra.. och att jag faktiskt bara var inne och tassade på lite i taget var någonting som jag helt konstaterade efter, med facit i hand.
Hur som helst, så bröt allt loss när jag gjorde “ställningen åt vänster” och han började kasta med huvudet, så allt övergick i att göra försiktiga handpåläggningar på nacke och öron i en mjuk nedåt och framåt-sökning.
Övningen övergick i att han började bryta ut med hela sin kropp och man riktigt kände hur någonting kom lös inom honom, men inte så det märktes nämnvärt utåt.. detta är en känsla jag får till mig av!
Jag växlade mellan att be om avslappningen i nacken och att flytta hans tassar i lösgörande syfte åt höger och vänster. Då jag mer och mer märkte hur han liksom stängde av sig mer och mer..
Han hade från början varit extremt snabb och hastig i alla rörelser, så jag fick lugna honom. När han var fri hade han gjort sjugofemöresvändningar, men så fort lina och kapson/grimma kom på liksom hängde han en aning hela tiden. Vid fotflyttningarna var han väldigt svår att byta riktning på och vad detta kom ifrån har jag egentligen inget svar på, mer än att han “stänger av och springer”.. men ändå olikt från många andra hästar jag mött!
När matte behövde gå iväg en sväng var det som att trycka på en knapp och nu det bara en tidsfråga innan bomben skulle explodera!
Han stängde helt av och det var som om han var på en helt annan planet. Han stängde helt ute mig och de få steg jag kunde flytta honom var som seg kola. För varje steg han väl tog blev moståndet större och större, till det att han stod fast. Jag gjorde allt för att få honom att rubbas ur fläcken men han stod som förstelnad!? Helt otroligt..
Han kände såklart att jag höll mitt avstånd och att han “inte behövde om han inte ville” så jag tog i min goda tro ett steg närmre och bad honom än en gång att faktiskt flytta på sig.. ehm, sade jag förresten någonting om en bomb?
Som från ingenstans stod han rakt upp över mig och en sekunddel senare hade jag två fäktande framhovar på mig. INGEN KLANDRAR HÄR HÄSTEN! ..eller egentligen så gör väl alla det, för jag vet inte allt vad folk är kära i att säga, lynnesfel, istadig, dum osv. osv. Men för mig är det här en häst som inte befann sig i nuet, utan i sitt förflutna där han bearbetade någonting fruktansvärt som hänt.. vad, vill jag inte veta 🙁
Han hade innan blivit varm i pälsen under någon minut när vi fått igenom ett par steg i fotflyttningarna, men det var ingenting egentligen nämnvärt.. men nu! Han var så varm, anfådd – från ingenstans hade han börjat andas, röra sig, känna efter.
Jag testade att flytta honom och han flöt snart som ett vatten – DUKTIG KILLE!!
Ibland funderar jag över hur mycket jag både älskar och avskyr mitt jobb på samma gång.. för att få vara med och återuppleva minnen från människans ondskefulla värld är de värsta sakerna jag är med om i livet. Mitt hjärta skär och blöder för dessa underbart vänliga djur som många har fått utstå så oerhört mycket fysisk och psykisk smärta..
Det jag fick till mig idag var att denna lilla ponny blivit fasthållen/motad, tvingad, slagen – med andra ord fysiskt och psykiskt våldtagen :'(
..och vart jag ville komma med det här blogginlägget var egentligen ingen vart, utan mer att jag ville berätta så ni alla får ta del av “min vardag” och förstå hur plågade hästar det finns i den här världen. Somliga är verkligen plågade, andra verkar inte vara det men upplever sig som plågade eftersom de inte mår bra av sin livssituation, oavsett så är det hemskt.
Fortsättning följer..
