Fredagen den 11 februari 2011
I fredags var det åter dags för ett träningspass med Elin och Zorro. Tanken var att checka av den lilla hemläxan som de fått av mig på det vi gjorde sist. De skulle öva på longeringen genom små signaler och även att “hålla en ram” när Elin gick baklänges med Zorro efter sig, mitt emot. Detta var tänkt att göra i trav eftersom de ofta var här som problemet med att Zorro struntar i Elin uppkommer. Efter att de skulle ha visat mig detta skulle vi fortsätta uppsuttet med back-problemen m.m. Men saker blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss och både Zorro och Elin fick var sin rejäl tankeställare..

Vi började med longeringen. Skritten gick helt okej, Zorro såg lugn och ganska intresserad ut där han gick runt Elin på volten, men i traven bar det iväg..

Zorro lunkade på i traven och Elin var lite väl “inne i sitt” och därför drev hon alldeles för mycket så Zorro blev lite uppjagad. När det hela tiden gick fortare och fortare fick Elin mer och mer panik och Zorro pinnade bara på utan att visa någon hänsyn.

Jag talade om för Elin att försöka släppa på prestaionsångesten eftersom det inte handlade om att “göra rätt” utan att utvecklas och få rätsida på saker. Jag är inte hos hästar och människor för att stå och döma dem medan de “gör fel”.. För det finns inga rätt och fel, bara mer eller mindre passande handlingar.

Jag gav Elin en liten bild av avspänd och fokuserad träning genom att själv longera Zorro och vara så liten i hjälperna som möjligt och bara öka dem när det behövdes vara extra tydligt.

När Elin sedan tog över var hon mycket mer avspänd och inlevelsefull tillsammans med Zorro – jättehärligt att se! Både skritt och travarbete i avspänt tempo med lagom signaler.

Zorros jobbiga varv är höger men det hade funkat jättebra, så jag bad dem byta till de lättare vänstervarvet. Det var här Elin fick sin tankeställare:

När Zorro tog trav i vänstervarvet och hon bad honom att forma sig och följa linan hade han redan sprungit runt flera varv och lagt ett lagom jobbigt tryck i linan som Elin såklart fick ont i armen av. Elin visade Zorro att detta inte var okej men istället för att han lättade i linan som vi tränat på ökade han bara tempot och drog nästan ännu mer. Linan blev längre och tempot högre och snart var det full galopp på nästan helt lång lina i paddocken. När jag försökte stoppa den lilla vita springaren kastade han sig så pass att Elin tappade honom och iväg sprang en liten vit med linan hängandes efter sig..

Zorro ställde sig vid de andra hästarnas hage och pratade lite med dem. Det var inga problem att ta honom igen och så gick vi åter till paddocken. Jag höll nu i Zorro för så som han just gjort mot Elin var inget schysst och jag ville känna hur det kändes för att förstå saken bättre.

Innan jag fortsatte träna med Zorro i paddocken stannade vi och jag talade lite allvar med Elin. Hon berättade att det var precis så som Zorro just dragit iväg i longeringen som han brukade göra men att han aldrig stuckit innan eftersom hon haft grinden stängd (som nu var fastfrusen i snön).

Jag berättade att det är väldigt viktigt att värdera sig själv värdigt och ärligt. Att säga ifrån när man inte behandlas snällt och lita på sin egen känsla när man känner att man reder ut saker eller inte. Med detta ville jag få fram att Elin skulle sagt till mig redan från början när Zorro drog i linan och ökade tempot eftersom hon ju visste hur det brukade gå. Det är hon som känner sin häst bäst och jag är enbart där för att coacha dem förbi svårigheter. Det är viktigt att tänka på att alla beteenden som jag ser hos Zorro är nya för mig och därför är det Elin som får sträcka på sig och våga tro på sig själv och sin uppfattning om sin ponny.

Hon ska även sätta en gräns för vad hon accepterar, vad Zorro får och inte får göra, och att veta detta innan hon börjar träna och stå fast vid det under träningpasset. Den här gången sade hon ju faktiskt inte till förrän det värkte i hela armen och hon inte orkade mer och när Zorro då bara blev värre och värre fanns det ingenting kvar att hålla med.

Elin sträckte genast på sig med ett stort leende på sina läppar då jag påminde henne om detta. Att ta ansvar ska vara kul och speciellt när jag är där och kan rycka in om någonting skulle hända, som nu!

Efter att vi gjort en hemmagjord nödlösning till grinden började jag longera Zorro. Först på mycket kort lina och i lugnt tempo, för att se om det gick nu efter att han stressat upp sig – och det gjorde det, jättebra.

Jag testade sedan att länga linan lite, så som det lätt blir för Elin och även bli lite större i mina rörelser som om jag snubblade till några gånger. Det ska ju inte hända en olycka bara för att man råkar snubbla lite 😉 Men detta triggade direkt igång Zorro som skyndade på stegen i traven och snart var det lång lina och en ponny som centrifugerades runt på volten.

Minsta lilla som jag försökte vibrera eller ta i linan för att förhålla honom till lugnare tempo stressade bara på honom ytterligare och jag hade inte en chans att komma framför honom eftersom han sprang för fort och okontrollerat. “Wow, häftigt!” tänker Bella då, “..ett nytt problem jag inte stött på så extremt förut.” och så testade jag istället att bara hålla ett jämnt tryck i linan och hålla min egen position, samt att lätta när han lugnade sig aningens. Genom detta hade vi snart en kontrollerad ponny igen.

Jag visade även “nödbromsen” om hon känner att hon är rädd att tappa honom, som Elin var helt överväldigad över att kunna ta igenom när hon själv fick testa detta 🙂

Så, efter några minuters träning hade vi bearbetat denna rädsla som fötts i missförstånd mellan Elin och Zorro. Hans instinktiva mottrycksreflex kickade in när han inte förstod och Elin inte talade om tydligt nog att det inte är okej att bara springa och dra omkring vid longeringen.

Elin fick testa att be Zorro om galopp på volten och om han skulle få en flashback skulle hon försöka lösa det på egen hand genom att lätta och hålla lagom och lugnt. Skulle det urarta skulle hon “dra i nödbromsen” och sedan fortsätta mjukt till han förstod helt.

Allt detta fick Elin att bli väldigt koncentrerad och engagerad i sin och Zorros uppgift. De var nu ett team, ett lag – två individer som samarbetade och försökte förstå varandra. Ansvar var nu en ära att få ha!

Jag kan inget annat än att säga att jag älskar att se när mina elever kommer till insikt och AHA-upplevelser, när rädsla förvandlas till mod, när sorg förvandlas till lycka – allt det som är mitt jobb!

Kärlek till er alla underbara 🙂