Efter en liten paus från träning kom vi igång igen i Linköping. Vi fortsatte som vi brukade med ridning, men lite annorlunda. Med inspiration från Akademisk Ridkonst och Klaus Hempflings bok “Dansa med hästar” – skulle dansa minsann och det i takt.

För mig handlar relationen mellan häst och ryttare om en kommunikation i balans och samförstånd. För att detta ska vara möjligt krävs klara riktlinjer och tydliga mål. Precis som från marken finns det olika former av att rida sina hästar men över lag fungerar den naturliga vägen effektivt eftersom det blir logiskt för både oss och hästarna. Det krävs inte några “hokus pokus” för att klara av saker tillsammans utan mest handlar det bara om att vara öppen och konkret.

En häst med mycket egen takt är någonting mycket eftertraktat och visst är det väl läckert när en individ föds in i en sådan taktfast kropp. Men om inte? ..och vad gör vi egentligen själva åt saken. Hästar med “för mycket” gång behöver lära sig att hållas tillbaka och hästar med “för lite” gång behöver lära sig att bredda sitt register.

Prinsen är en häst med kort steg, lite takt, stor framdel och liten bakdel. Detta talar för att han har svårt att länga sina steg i takt korrekt på sin bakdel som ska bära upp honom. Men vem säger att detta är någonting som begränsar, det sitter väl i vår vilja?! ..och det har han bevisat att han har, inte minst den gången då han låg döende i kolik en halv vecka och när vi tillslut kunde ge honom den hjälpen han behövde repade han sig på två dagar.

Jag började med att ge Karin en bild av hur Prinsen faktiskt ser ut, så jag började med att sitta på honom och förklara det här med takt. Hur rör han sig i skritt, var är den rena takten i skritt, vilken takt är skritt? Det var mest ben som vevade omkring, som förde oss framåt men inte i någon som helst takt. Lade jag till renare takt i honom genom att dutta med spöet på hans kors blev det bara för mycket för honom och istället för att lyssna på mig tog han till flykt.

Det största problemet med Prinsen är just att han tar till flykt, vilket i sin tur förklarar varför han bär sig som han gör som jag förklarade ovan. Kanske är det inte så konstigt att han ser ut som han gör? Kanske kan vi få honom så pass medveten i sin tanke att det överför ett mer korrekt rörelsemönster i hans kropp.

Så fort han förstod att det var en takt jag försökte ge honom förvandlades hans skritt till en ren fyrtakt, med inslag av försök till att lunka istället för att skritta. Men så fort han förstod att takten var till för att följa hade vi en ponny som klev på framåt istället för att vara seg, klev under sig utan att tappa framdelen. När jag tog trav och väl fann samma sak där kom även undertrampet här, vilket innan har varit en stor svårighet för honom då det varit en eller flera decimeter kvar till att kliva bakhovarna i framhovarnas spår.

Karin tyckte att takt var svårt, vilket också förklarar varför de haft ganska svårt att komma förbi vissa svårigheter – det har inte varit möjligt för dem, idag öppnades helt nya möjligheter och mål!

Galoppfattningarna kom på löpande band utan att Karin ens bad om dem, som i vanliga fall brukar vara både diffusa och svårkontrollerade. Formen blev fortfarande för hög men i övrigt var det ett taktfast och koncentrerat ekipage att skåda.

Det jag vill förmedla är att se möjligheterna istället för omöjligheterna!