Bildtext: Johanna och Noan kämpar med att slappna av i formen (26 mars 2010)

Det var som vanligt massor med krut i lilla Noan, men idag skulle vi få den energin på rätt plats även i ridningen.

När jag första dagen satt upp var hon inte alls sugen på det jag tyckte vi skulle göra. Jag tyckte nämligen att vi skulle forma in den där rumpan mitt under henne istället för att den skulle flänga omkring där den inte hörde hemma. Det blev bara skritt-arbete och sedan fick Johanna sitta upp och känna.

Andra dagen upptäckte jag att Noan lurat mig lite, för när jag stod och tjatade gallfeber på Johanna då jag ville att hon skulle rakställa henne slutade det med att jag själv satt upp och hade 30 långa minuter framför mig i att få kontakt med den lilla damen.

Det kändes nästan som kriget eftersom Noan ville göra väldigt stor sak av allting. Allt jag bad om var att hon skulle ta ställningen korrekt i nacken men det var inte så poppis.. Hon taktade och for med huvudet rakt upp i luften, jag ignorerade beteendet men detta höll alltså på i över 30 minuter och då var det enbart lite skritt och trav jag ägnade mig åt.

När hon äntligen släppte var det verkligen en helt annan häst, men hon kom inte ned på jorden helt för det. Johanna satt upp och fortsatte, medan jag fortsatte att hålla nästa lektion, och hon var duktig och tålmodig.

Nästa dag kändes hon annorlunda tyckte Johanna när hon hade skrittat fram. När jag satt upp höll jag verkligen med. Lugnare, tryggare och väntande – mer i balans! Ändå var det en hel del att ta igenom även denna dag, hehe 🙂

Ponny är ju ponny som jag brukar säga och det stämmer ju verkligen för idag hade hon lagt till sig med nästa sak istället. Som besatt skulle hon skjuta ut rumpan och Johanna hade inte en chans. När jag tjatar gallfeber på henne för andra gången, tagit av hästen sadeln så Johanna barbacka skulle känna in henne tydligare slutade det återigen att jag satt upp.

Efter en massa övertid idag igen och full av ponnyhår på hela rumpan satt jag av och lämnade över till Johanna. Vi hade återigen funnit en lösning och nu var det upp till Johanna att göra detsamma.

Några minuter senare när de också kom överens slängde sig Johanna runt Noans hals och utbrast “NU förstår jag vad du menar!!”

Ska bli spännande att se hur det går nästa gång vi fortsätter med Noan och Johanna – och de framsteg som de gjort (hemläxan!) medan jag inte varit där.

Bild/video kommer inom kort!