Så börjar det äntligen lossna i ridningen med den lilla fuxen, Potter. Hon har nu funnit sig riktigt fint i att komma till arbete utan att hitta på dumheter. Galoppen som hon innan har bestämt över och helst av allt undvikt tar hon nu gärna med glädje. Det är guld värt att hon ägnar sin härliga känslighet åt att lyssna till sin ryttare istället för att motarbeta dem.
Dagens ridtur i skogen var otroligt positiv och Potter tog galopp trots att jag knappt bad om det, vilket är väldigt ovanligt. Det känns alltid lika härligt när man kommer till en vändpunkt med en häst man kämpat med länge, speciellt när det handlar om något så tålamodskrävande som att arbeta bort “mottrycksreflexen”.
Bildtext: Potter i hagen (sep 2008)
