Inom olika discipliner använder man sig av olika hjälpmedel i träningen av våra hästar. Allt handlar om smak och tycke, syfte, utförande och olika träningsmetoder.
Generellt verkar det vara följande: De inom western nyttjar ofta sitt lasso, en styv smidig lina, eller ett ledrep för att förstärka sin önskan med. Tricktränare eller de inom natural horsemanship använder sig av en stick och de som tränar “engelsk” eller “klassisk” samt akademisk använder sig av spö/pisk/förlängd arm.
Syftet verkar vara detsamma inom samtliga träningsområden och discipliner men jag förstår inte riktigt skillnader och likheterna på våra olika hjälpmedel.
Ett lasso känner jag personligen är för stort och otympligt för min smak, ett ledrep vill jag använda just som ledrep och det enbart, en stick känns aningens stum medan ett spö känns för “snärtig”. Tanken att ta fram ett mellanting mellan stick och spö vore det ultimata enligt min mening.
Bara ordet pisk/spö är illa nog, för min del är det en förlängd arm som hjälper till att rama in hästarna och visa vägen. För en häst är att “höja rösten” visa tydligare eftersom de inte kan prata och krävs det av olika anledningar än tydligare språk blir hästar fysiska mot varandra. De agerar precis på samma vis mot oss, alltså är det hästar på heltid – såklart 😉 Men det jag vill komma fram till här är att många människor också är människor på heltid, vilket kan ställa till det för hästarna eftersom de behöver att vi blir mer häst-människor. Pratar vi till våra hästar på deras vis kan vi både prata med små bokstäver och de förstår, samt med stora bokstäver när det behövs och de förstår.
Den förlängda armen, som jag nu använder som samlingsnamn för alla ovan nämna hjälpmedel, ska hjälpa att aningens jämna ut det faktum att vi är fysiskt ojämförbara med våra stora vänner. Kan vi ge ett tydligt kroppsspråk i både beröm, hjälpgivning och korrektur kan vi med väldigt små och enkla medel leva i en säker, respektfull och kärleksfull relation med våra hästar.
