INLÄGG SKRIVET AV KUND:
Bildtext: Unn (bild lånad från kunds blogg)

“
Summering av helgens lastträning (skrivet den 6:e sep 2012)

Så, efter första dagen var jag väldigt stolt över min Dromedar och jag var själv väldigt taggad på att lära mig mer. Hela hennes sätt att arbeta med Andromeda var för mig väldigt nytt och jag ville bara ha mer. Har ju som sagt haft ett väldigt långt hästuppehåll och elementen av naturlig hästhållning var under min aktiva ponnyperiod för 7 år sedan fortfarande ganska färska, och sällsynta i min region. Kunskapstörstare som jag är ville jag lära mig ännu mer, speciellt när jag såg hur Andromeda svarade på det.

Andra dagen började med repetition av grundhanteringen för att se om hon hade förstått allt vi börjat med att introducera för henne dagen innan. Det gick super, mitt hjärta var superduktig och jag var jättestolt!

Sedan gick vi över till själva transportdelen igen, som vi också börjat med under fredagen. Här gick det också väldigt bra. Under fredagen märktes det väldigt väl att min Älskling har lite av ett temprament, för hon var näst intill förbannad på oss och ganska otålig, haha. Ungefär som om hon försökte säga: “Men för i helvete, hörrni! Kan vi inte bara gå in i den här jääävla lådan och call it a day, jag VET ju att det är det ni vill OKEY?!”. Mycket stående på bakbenen var det, men vi tog oss igenom det och återigen var jag helt gråtig av stolthet.

Lördagen började bra med transporten, hon visade att hon hade förstått grejen, och blev dessutom självlastad av Isabella. Ögonen var väääldigt blöta då, kan jag säga utan att skämmas! Sedan var det dags för mig att börja ratta lite och det var skitsvårt och helt nytt för mig!

Efter en liten stund såg Isabella någonting som inte riktigt stämde som hon ville rätta till och då… DÅ brakade “helvetet” loss. Återigen var Andromeda på bakbenen, men på ett helt annat sätt än hon var under fredagen. På fredagen var hon svart i ögonen, arg och när hon reste sig så var det nästan lite akrobatiskt och väldigt rakt. Nu var hon istället helt väck, som bortkopplad från verkligheten nästan och stegringen i sig var väldigt sned samt hög. Det skrämde mig på ett sätt som jag aldrig varit med om innan. Jag var inte rädd för min eller Isabellas skull, jag var rädd för hennes skull för det var så uppenbart att något inte stod rätt till och jag visste inte vad jag skulle göra för att det skulle gå över och göra henne trygg. Grädden på moset där var också att hon sökte efter mig konstant, nästan valpig, på ett sätt jag aldrig varit med om. Jag vet att hon är mån om sin flock, men inte så som hon visade för mig där här dagen. I vanliga fall är det ungefär såhär: “Ja men ok, där är du. Bra”. Nu kändes det mer som: “VAR. ÄR. DU? Du har inte gått ifrån mig va?”. Och det var så himla rörande och återigen höll jag på att börja lipa.

Även det redde vi ut efter ett tag och Tösen var helt svettig. Hon fick “hålla på” tills dess att hon hade släppt det och fått få ur sig den här negativa energin hon bar på, och säkerligen har burit på sedan hon var bebis. Något hade alltså triggat igång henne när vi blev ihopsatta igen och vi filosoferade lite fram och tillbaka om vad det kunde tänkas bero på. Och det finns ett tillfälle som jag alrig kommer glömma, när Andromeda bara var en liten, liten tjej.

Hon kan inte ha varit äldre än året gammal, tror att hon fortfarande diade. Jag gick ut i hagen för att kolla till mini-Dromedaren och hennes mamma i hagen. Ni vet, rutinkontroll och känna igenom och så där. Hagen de gick i då var väldigt stor och de stod längst ner i hörnet vid stenmuren mot grannens hästar. Först ser jag inte riktigt var hon är, jag ser hennes mamma stå och beta, men jag ser inte Andromeda. När jag väl ser henne så blev magen till en stor isklump. Där står mitt Hjärta, med alla benen insnörda i eltråden. Helt lugn och helt stilla, hon rörde inte en fena. Jag frös fast innan jag övergick i panik, skrek eftter sax, insåg att det inte var någon som hörde mig och sprang för att hämta sax istället. Och herregud som jag sprang! När jag kom tillbaka stod hon precis som när jag hade lämnat henne, stilla, lugn och till synes helt oberörd. Jag fick loss henne och hon kunde gå tillbaka till sin mamma och leka i hagen igen, hon verkade fortfarande helt oberörd.

Jag har alltid trott att det inte lämnat några men hos henne eftersom hon hela tiden var så lugn då och alltid har varit lugn efteråt. Har faktiskt aldrig, med handen på hjärtat, sett henne rädd. Orolig, ja. Obekväm, ja. Men aldrig rädd. Ju mer jag tänker på det nu i efterhand så vet jag ju faktiskt inte om hon försökt ta sig loss innan dess att jag kom ut i hagen. Jag vet inte hur länge hon satt fast eller hur hon reagerat på att hon satt fast innan jag hittade henne. Har bara tagit för givet att hon aldrig var rädd. Och uppenbarligen smart nog att förstå att hon inte kunde komma loss själv så hon inte slet sönder sina små ben. Det kommer jag alltid vara otrolig tacksam för!

Under söndagen så gick allting mycket bättre och det var jag som rattade igen. Hon visade att hon nog faktiskt inte alls är så förtjust i lådan, hela hon skalv! Missförstånd fanns det, men vi redde ut dem tillsammans, jag och min Dromedar. Visade sig att det inte bara var Isabella som kunde självlasta henne, utan det kunde även jag! Finns inga ord som kan beskriva hur skönt det kändes, och fortfarande känns i skrivande stund. Det var något som jag trodde vi skulle kunna göra i framtiden, om 6 månader – 1 år kanske, med mycket, mycket träning. Och så står man där och bah: jaha?! REDAN?!

Fast egentligen är jag inte förvånad. Jag har all tilltro i världen på min Dromedars kompetens, det har snarare varit min egen som jag har misstrott eller tvivlat på. Det här kommer jag leva på länge, förmodligen för alltid! Och blir liksom otroligt gråtig bara av att tänka på den här upplevelsen vi hade den här helgen.

Till sist vill jag avsluta med att skriva ett par ord om och till Isabella.

När jag anlitade Isabella var jag säker på att jag hittat något bra. Sett en kompis träna för henne innan och var nyfiken. När hon väl kom till oss och vi träffats och hon hade jobbat med Andromeda ett tag så var jag inte bara säker, jag var övertygad och såld!

Hennes filosofi är så självklar, hennes egna energi som hon för med sig är fantastisk och jag kände mig inte orolig en sekund för någon utav oss. Ibland kan man ju känna sig väldigt obekväm med att lämna över sin Käresta och Hjärtevän till någon annans hantering, speciellt om man aldrig träffats innan. Men jag var inte obekväm, orolig eller något liknande. Det bara kändes bra, det kändes rätt och det var väldigt lärorikt på så många plan.

Isabella fick mig att tänka till över saker som de flesta av oss tar för givet och sällan kanske riktigt funderar över. Som det här med hantering eller inställningen till hästen och bandet vi har med de här fantastiska djuren. Hon berättade hela tiden vad hon gjorde, hur hon gjorde och varför. Vilket för mig som hästägare är viktigt så att jag förstår vad som händer och inte känna mig så utelämnad åt hela situationen. Inte ett ont ord, inte en ond min – bara positiv inställning hela vägen från och med dag 1!

Jag är imponerad av hennes kunskap, hennes glada energi och inställning, hennes tålamod gentemot häst och människa och hennes filosofi. Det här är och kommer säkerligen vara en av de bästa investeringarna jag har gjort för mig och för Andromeda, och för oss som ekipage. Vårt bant har blivit så mycket starkare redan, bara tack vare de här tre dagarna.

Kan inte göra annat än att varmt rekomendera Naturligtvisabella vidare till andra. Det är nästan så jag insisterar, faktiskt!

Tack Isabella, för all hjälp. Den har verkligen varit ovärderlig!
“