Det är en hel del tunga typer av hästar med tunga typer av problem, som jag kommer i kontakt med. Vilket gör mig lite ledsen eftersom det speglar hur vi särskiljer våra hästar bara för att de är av olika storlek.
När det handlar om vad vi lägger ribban för olika typer av hästar är det en sund inställning, men när vi arbetar “tungt” med tunga typer av hästar ser vi inte till varken ergonomi, behov eller person.
En tung hästkropp behöver inte nödvändigtvis vara “tung” i sinnet! Lätta balettdansöser och dansare som inuti en tyngre kropp som får ett väldigt fysiskt bemötande trivs ofta inte alls med det. Vi riskerar här att få denne obekväm och därmed mentalt intakt, vilket ofta leder till att de upplever obehag, muskelspänningar uppstår och hästens naturliga kända instinkt flykten kickar in.
Gimli är ett “lätt” exempel på “ett tungt problem” för än så länge kan jag inte se att beteendet har befästs allt för väl. Ändå har han hunnit bli så pass fysisk att matte skickat honom till mig eftersom vi är överens om att en grundligare utvärdering av honom var nödvändigt.
Ofta möter jag de tunga hästarna från marken, eftersom de ganska snart kommer på att de är starkare än lilla människan som hänger som en vante i andra ändan av grimskaftet – och vips, ett problematiskt beteende är skapat!
Gimli tar ut sina krafter vid ridningen, vilket blir om inte än mer skrämmande och farligt. Efter vår första träningsdag nere i paddocken gick jag under följande pass tillbaka till att träna på en mindre yta inne i stallet och förundrande nog är han så skarptänkt att han inte bara, av den mindre ytan, lyckades samla sina tankar och handlingar, utan också manövrera sin kropp, hitta baktassarna på rätt plats, mjukna och följa, finna dansaren i honom – utan att ta ut sina koordinationsproblem allt för fysiskt.
Nu blev detta ett halvklart inlägg med en välgenomtänkt tanke angående ett stort problem om finkänsliga hästar i “otympliga” kroppar 😉
