Naturligtvisabellas blogg

Så var andra helgen i hästmassage-utbildningen över. Det var en fullspeckad helg, precis som förra, med massage, teori med massor av muskler.. – och även sadelutprovning!

Det stod i planen att vi skulle ha sadelutprovning men jag trodde det var en liten bit, nu fick vi reda på att vi kan kalla oss sadelutprovare när vi är Equicares diplomerade hästmassörer 🙂 *wow*

Jag hade även med Compadre och vi testade den lilla allroundsadeln (som jag kallar stjärtlappen) och den var för trång för honom, men den akademiska sadeln som jag även testade låg helt okej. När jag dessutom testade att rida i den visade det sig att den låg väldigt okej och så pass att de definitivt tyckte att jag kunde rida i den. Tyvärr var stoppningen katastrofal trots att den är precis nystoppad.. så det blir till att lämna in den igen och “klaga lite fint”.

Nu är det en månad full av massage, sadelutprovning och pluggning på muskler för att avsluta med den tredje och sista helgen som innefattar det sista teoretiska, praktiska och slutproven!

Så är ni intresserade av gratis massage eller sadelutprovning (enbart milersättning) nu under min utbildning? Hör av er 🙂 Jag har nämligen köpt en “Impression pad” för att kunna erbjuda det bästa!
Bildtext: “Impression pad” under en sadel (bild från google)

Ni GILLAR väl Naturligtvisabella på facebook?

Om inte.. – in och gör det nu! Statusuppdateringar, evenemang m.m.

Bildtext: Sanne och en av “springarna” (27 aug 2011)

“Dagen D”
Så kom dagen då det var dags för Sanne att visa upp sig för domarna på Frieser-premieringen i Skara. Men det som jag fokuserade på var hur hon skulle sköta sig med springaren, skrammelburk och spörapp!?

Vädret var lagom rörigt med regn- och åskskurar.. så efter en paus sprack himlen upp och när jag promenerade bort mot inhägnaden var det redan Sannes tur!

Efter några löpsteg och kameran i högsta hugg ställde jag pirrig upp mig samtidigt som Sanne stod uppställd med domarna runt omkring sig. Med utsträckt hals stod hon fint och stilla hela tiden – duktiga flickan.

Springaren och mannen med skrammelburken och spöet var inte nådiga med att blåsa upp hästarna till max för att få fram det mesta ur dem, men frågan är hur reaktionen skulle bli på “mini-hingsten” Sanne, när de dessutom rappade och snärtade med pisken i luften som vi fakiskt inte övat på någonting..

Så intog alla sin position och sekunderna efter kom skrammel och skrän bakom Sanne som.. klev in under sig med resning som en hingst! Wow 😀

Hon flög fram och springaren var nog förvånad över vilket tryck det var i henne för att vara ett sto. Hon höll sig hela tiden uppmärksam på springaren och när han inte riktigt hann med i svängarna tog hon det lugnare. Lilla fina donnan skötte sig helt enkelt exemplariskt.

Runt omkring när det var väntetid stod hon lugn som en filbunke. Ja, jag skulle nog till och med våga påstå att hon var lugnast av alla. När en yngre häst blev lite orolig bad dem att ställa den vid den lugnaste hästen och då gick dem till Sanne *aw* 🙂

Stolt matte och husse och tränare 😉 hehe
Bildtext: Väntetid.. då står Lena och Sanne och filosoferar (27 aug 2011)

Bildtext: Kika under lugg 😉 ..istället för att kasta upp huvudet och titta (27 aug 2011)

Bildtext: Skritt och aningens oroad, vad ska hända!? (27 aug 2011)

Bildtext: Nyfiken men pyttelite oroad i blicken fortfarande (27 aug 2011)

Bildtext: Lite “onda ögat” mot kramlet men fint avslappnad i kroppen! (27 aug 2011)
Bildtext: Pampiga damen, fortfarande avspänt – och mer onda ögat, hehe! (27 aug 2011)

Johanna & Noan
Ibland kan det vara klurigt att göra sig av med lite tokiga idéer man har för sig i ridning eller hantering. Det kan vara både saker man är medveten om men inte vet hur man ska arbeta bort, eller också sådant som man inte ens vet om att man gör..

Ett sätt som jag har märkt hjälpt väldigt många om det görs med en sund inställning är ridning på enhandsfattning. Det ger hästen större ansvar och ryttaren större inverkan med mindre hjälper.. – låter säkert flummigt och diffust! Men Johanna kunde inte annat än att hålla med mig då hon efter några varvbyten satt på Noan som gick lugnt och stilla i skritt, trav och även galopp (!!!) 🙂

Dessutom berättade Johanna att hennes hopptränare varit väldigt imponerad över henne och Noan efter förra gången då vi tränat. Hon hade varit stilla och med sin ponny – som hade hoppat med fin kraft över hindrena!

Idag var det så bra att jag inte trodde mina ögon och Johanna satt hela tiden med ett brett leende, avspänd i kroppen och lagom kontakt (tillrättavisning) och eftergift (länga halsen och överlinjen) i tygeln.

Den lilla extra koll som jag hade på dem idag var “tryck-mätaren” som vi fäst i tygeln och därmed syntes det precis hur mycket kontakt de hade i tygeln vid korrigeringar och eftergift. När Johanna och Noan skrittade av sade hon att hon skulle vilja ha en egen tryckmätare att alltid rida med eftersom det blev så mjuk kontakt i tygeln. Jag talade om för henne att det enbart var vad hon upplevde, eftersom tryckmätaren inte gör någon skillnad eftersom hon satt på nästan hängande tygel mestadels – alltså var det magin av enhandsfattningen!?

Vi tog av tryckmätaren och så fick Johanna rida ett par varv till i skritt och trav för att känna efter om hon kände någon skillnad, självklart fortfarande med enhandsfattning. Såklart så kände hon hur mjukt det var nu också – trolleri 😉
Bildtext: Noan i hagen (bild lånad av Johanna)

Fullblodet Sigge..
Så var det dags att fortsätta transportträningen med Jennifers pållar Sigge och Undri – och det var åktur på schemat för båda pojkarna!

Jennifer hade övat flitigt på hemläxan med båda sina hästar och de hade åkt 5 meter och stannat för att lasta ut. Till och med Sigge hade de gjort detta med, vilket var imponerande eftersom vi gjorde det första gången vid förra träningstillfället.

Vi började med att lasta på Sigge och känna in läget. Efter lite småputs i några minuter innan avfärd (för att få bästa möjliga effekt och resultat) så åkte vi en sväng. Sigge stod som en klocka hela rundan och var lagom glad när han kom hem – gnäggade som en tok åt kompisarna i stallet. Det verkade som om han nästan var chockad över att ha kommit hem igen, att han förväntat sig att åka iväg och lastas av på något annat ställe.

Vi utlastningen visade Sigge för första gången att han hade lite känslor som behövde komma ut! Han har ju skött sig exemplariskt vilket jag tyckt varit märkligt och nästan lite kuskligt eftersom han BORDE ha jobbiga känslor i sin kropp efter alla hemska trauman han innan varit med om.

Men som sagt, vid utlastningen stod han och blickade bakåt en hel del. Han var sååå duktig och lyssnade på Jennifer i fören, samtidigt som han ändå bad om att få gå ut, testade att nudda bommen med rumpan men gick direkt och lugnt fram när han märkte att den var kvar. När han testat två gånger verkade han säga “Okej, jag har något jag vill berätta för er..” och när han stod duktig men lite otåligt kvar tog jag bort bommen och då berättade han vad han hade på hjärtat! “Åhh, jag är så skakis, jag vill ut, jag vet att jag ska backa ut långsamt men det stramar i hela kroppen!!” och så gick han lite för hastigt ut. “Ingenting!” enligt Jennifer, om man jämför vad han gjort innan och sedan kunde hon be honom att gå på transporten igen och så backade de lugnt och stilla ut.

Duktiga Sigge! Det blir att köra några rundor och komma hem igen innan vi åker till nytt ställe – och Jennifer vill gärna ha med mig för att känna sig säker vad som än händer 🙂

..& Undri
När det sedan var dags för Undris tur blev Jennifer genast lite nervös igen. Hon berättade hur hon känner att hon påverkas av honom sedan olyckan när de tumlade ut genom framdörren tillsammans och det har satt väldigt djupa spår.

Undri som förra gången, då vi åkte den första åkturen i transporten, skötte sig sååå fint men hade lite känslor att själv ta itu med kändes coolare än coolast även idag. Dock vet man aldrig med en liten envis islandshäst om han får för sig att mörda frambommen ändå 😉 Men eftersom han testade att mörda den förra gången och var stencool utan en enda tendens till panik utan enbart testa vad som hände så var jag inte orolig.

När vi även med Undri finputsat lite, eller det kan jag inte ens kalla det utan snarare upprepat för säkerhetsskull – för att jag skulle se att allt var som det skulle (vilket det var, haha sötis!) – så åkte vi den lilla turen.

Jennifer sneglade i backspegeln trots att jag lovade att kolla hela tiden. Han trampade om aningens den första lilla biten men inget oroat utan snarare för att finna balansen. Ett “duns” hörde vi, som precis lät som om han skuttat jämfota med frambenen – och kanske han gjorde det!? (kamera skall införskaffas!)

Jag tror att han tänkte bli irriterad och ta ett litet lyft i framänden eftersom han är så smidig men kom på att det ju faktiskt bara ställde till det och gjorde så han fastnade. Eftersom han varit rädd och velat ut innan har det varit mycket farligt, medan han nu bara behöver bearbeta sig själv och avvänja sig med beteendet eftersom han ändå inte är rädd för transporten längre.

Efter detta lilla skutt stod han som en klocka! Jag och Jennifer satt nästan lite chockade och undrade om vi trots allt inte missat ett skutt och att det var därför det var stå stilla. Självklart var detta omöjligt eftersom det varit så lugnt och skulle han vara på bommen skulle han kravla omkring för att försöka komma tillbaka.

När vi öppnade framdörren hemma igen stack en liten ponnyhäst fram öronen och tittade stolt mot oss – “Titta mamma, JAG KAN!! :D” – sedan var det bara för Jennifer att själv coola ned lite efter en nervös åktur i känslokarusellen. Så lastade de ut, så långsamt att Undri hellre stod kvar i transporten, going!

Det enda att lägga märkte till var att han ruggar upp svansen lite, som han även gjorde förra gången, vilket lär bero på att han tycker det är lite klurigt med balansen.. eller så kliar det!? Med tanke på hur lugnt han stod och hur finurlig han är skulle det inte förvåna om det var det sistnämda 😉

Är du nyfiken på hur det gick? Besök Naturligtvisabellas facebook-sida: http://www.facebook.com/Naturligtvisabella
Bildtext: Premier Cru (fotograferad av Angelica Strängborn)

Jag var inne på min lärare Peder Matsons hemsida (coach, hypnotisör och föreläsare) och där fann jag en blogg. Ett inlägg fastnade jag helt för och därför delar jag med mig av det här:

Det finns fyra sätt att se på människor!
Du kan se upp till någon, du kan se ned på någon och du kan se igenom någon..
Det fjärde och sista är det bästa och det som alltid borde komma först;
Du kan se den som står framför dig!

Fritt från Tonya Hurley, GhostGirl

Utbildningshelg till EquiCare Diplomerad Hästmassör (19 – 21 aug)
Efter två dagar fullproppade med teoretisk och praktisk undervisning och arbete sitter jag nu helt salig av allt jag lärt mig, både i känsla och informativ kunskap för den vetgirige. Hästens anatomi är en logisk konstruktion som talar ett så exakt språk att jag skäms en smula som tittat snett på alla latinska namn när jag pluggat hemifrån.

Nu när Peder med ett lagom flöde visade och förklarade tillsammans med våra frågor och svar kunde jag inte annat än att lyriskt anteckna och förstå alla samband i kroppen. Helt otroligt underbart att få allt så svart på vitt – hästen kropp besitter hela sanningen om vad som är gynnsam respektive skadligt för den.

Sammanfattning om helgen:
Teoretisk och praktisk undervisning om skelettet och musklernas utseende och funktion, diverse extra smaskig information om kroppens övriga funktioner i samband med träning, utrustning, skador och mycket, mycket mer. Visuell bedömning, palpering samt helkroppsmassage på en rad olika hästar.

Mitt huvud pulserar – men inte av överansträngning utan av det energiflöde som alla positiva känslor skapar i mig! Detta är såå rätt 🙂

Imorgon är det dags för tredje och sista dagen för den här gången, sedan är det hemläxan som kräver fokus – nämligen att massera massa hästar. Så är du (..eller jag menar din häst!) intresserad av en helkroppsmassage så hör av dig!

Om två veckor är vi tillbaka i “skolbänken” igen och då är det dags för bland annat sadelutprovning och massa annat.

Ps.
Med mig hem fick jag även en liten specialgrej som jag köpte, som mäter trycket i tygeln när man rider. Den ser hur man fördelar trycket i båda händerna och hur hårt man faktiskt håller i sin häst. Ska bli intressant att utsätta alla mina elever för, hihi 😉

Keli & Jullan
Tänk er en liten fågelunge, söt, fluffig och puffig, näpen och ömtålig – i en nordsvensk kropp!! Där har vi en häst som man inte gärna bör döma efter sitt yttre..

Vad skulle du göra om du gått på lösdrift i hela ditt liv och när du fyllt sex år blivit introducerad för “människans värld” med träning och en ohästlig vardag. Lagom förvirrad och upprörd eftersom livet inte riktigt blev som man hade tänkt sig, krav som ställs utan någon logiskt förklaring. Du är dessutom känslig som en fågelunge mentalt men har rent fysiskt en tung kallblodskropp som inte alltid är så enkelt att manövrera och koordinera ihop sig med. Du skyddar dig, flaxar med dina små vingar så hårt du kan, vill inte vara med när du ändå inte förstår och mer och mer agg byggs upp inom dig.

Vad som än hänt, så tas det självklart chockartat av en häst som fått vara just häst i hela sitt liv och sedan förväntas rätta sig efter människors önskemål, hur små eller stora de än är borde detta förvirra?!

Jullan! Det är denna lilla fågelunge som flaxade vilt omkring sig, men istället för att kunna hållas i sina bara händer och lugna de flaxande vingarna visade sig detta i en stor stuv hästkropp som tog sig fram utan att se sig om. Det fanns inte en enda ond tanke med detta, det är jag helt säker på. Men faran är direkt och allvarlig!!

Keli gav mig verkligen en utmaning, inte för att Jullan egentligen skulle vara svår eftersom när hon väl är medgörlig så är hon en dröm – men när hon bestämmer sig, då har hon bestämt sig!

Aldrig förr har jag fått stå upp för mig så, hållt ut och försökt övertyga med en häst som verkligen inte vill. Det känns inte roligt eftersom det enbart handlar om att ta ett steg till höger eller ett steg till vänster – men hon bara ville inte, skulle inte. Eftersom jag dessutom var inkallad för att lastträna var det vad vi skulle göra, jag och Jullan.

Hon verkar inte ha några som helst fobier eller rädslor. Antingen är det trauman från då hon togs från lösdriftslivet som hon gått i hela livet som gjort henne negativ, eller så har hon bara en så sjuhelsicket stark vilja!?

Att hon blev distraherad av andra hästar som rörde sig är ju logiskt eftersom det är en stark flockinstinkt för henne att vilja följa med, men när absolut ingenting störde så kunde hon bara få för sig att hon visste inte skulle ta ett steg åt sidan som jag bad henne.

Traggel, traggel och traggel!! Alltid är jag övertygande och kärleksfull så hästarna, även de mest envisa och bittra, kommer underfund med att jag är schysst. Men Jullan vägrade lyssna på någon annan än sig själv. Eftersom jag arbetar under matte och matte vill lastträna, och Jullan får träna under mig blev det tyvärr inte att “vänta på ett bättre tillfälle” utan någonting skulle vi göra vid transporten vare sig hon ville det eller inte. Absolut ingen tvång eller osunt tänk, utan att hon kan testa att acceptera och se att saker inte alltid är som de verkar – eftersom hon var helt övertygad om att jag var dum i huvudet. Sällan hästar kan peka finger men hon kunde definitivt det 😉

Hon fick mig att verkligen vidga tankarna, hela tiden vara beredd på något nytt – för lätt, det skulle jag inte få för mig att tro att det skulle bli med Jullan inte 😉 det skulle hon minsann tala om för mig.

Tro det eller ej, men efter tre dagar hade jag faktiskt hela min analys klar och vi hade kunnat lösa många knutar. Bland annat så fick jag upp ögonen för att det finns hästar som “kan knycken” trots min älskade arbetsgrimma, så jag fick vara påhittit och ta hjälp av nya hjälpmedel (som jag faktiskt tänker vara så fräck och hålla hemligt eftersom det gav mig en framtidsplan!) men om du har en pålle som du verkligen inte får stopp på och kanske till och med är rädd för/har tappat så har jag lösningen för dig 🙂

Det blev mest hantering och en del lastning som vi fortsätter med vid nästa träningshelg. Jullan går nu av och på transporten fint och lättmanövrerad, hon står kvar i transporten och kan ha folk som rör sig bakom. Duktig flicka!

Vill ni veta Kelis uppfattning om vår träningshelg så finns hennes referens på hemsidan!

Så var det dags för “slutprovet” i lastningen med Ferrara – men först lite mer träning tillsammans med matte. Påstigning, avstigning, mellanvägg, stängning, öppning, lämna ensam. Mellanväggsträningen förlöste en hel del, eftersom det är en liten lastbild blir det som inramande vägg vid påstigning var det lite annorlunda än på traditionella transporter.

Det var tre underbara dagar med all fokus på Ferrara och matte och jag kände mig verkligen som en tvättäkta coach som stod och “hejade på”, korrigerade lite i tekniken, tanken och lösgjorde muskelspänningar som uppkom.

Denna häst bevisade verkligen för mig hur muskelspänningar och hästens mentala tillstånd sammanvävs till en logiskt formel att rätta sig efter när man ska lösa problem. En teori som jag just nu håller på och utvecklar till max samtidigt som jag ju anmält mig till utbildningen hos Equicare till diplomerad hästmassör. Det kommer bli urspännande att få all denna information och känsla för muskler, kunna lösgöra problem på en helt annan nivå och ta den till ytterligare höjder tillsammans med hantering och träning.

Men åter till duktiga Ferrara. Jag ska inte tjata på så mycket mer om henne eftersom allt liksom bara smält samman till en härligt stabil häst både mentalt och fysiskt. Matte har nämligen redan känt skillnad vid uteritter som varit lättstressat innan men den största och tydligaste förändringen kom ändå när det var dags för själva slutprovet under tredje dagen – nämligen åktur!

Vi lastade in och stängde mellanväggen vid hennes sida, som de för övrigt inte använt när Ferrara åkt transporten eftersom det känts så trångt och hon har bankat och levt där inne, sedan stängde vi allt annat och så var vi klara för avfärd.

Innan detta hade hon fått känna in att vara ensam i transporten och nu var det dags att åka, vilket vi gjorde – med ögonen fastklistrade i kikluckan in till henne som fanns bakom oss.

Hon stod stabilt still, hela turen, gungandes med i skump och rörelser från småvägarna – som en klocka 🙂 Väl hemma igen lastade matte ut och allt var så fint!

Med några få minuters upprepning efter utlastningen kunde matte och Ferrara, nöjda och glada som tusan, avsluta för dagen.

När vi och ett par till stod i stallet och talade efteråt kom vi på att Ferrara inte sparkat en enda gång i transporten som hon ju alltid annars gör – wow! Vi alla skrattade lättade tillsammans, för tänk hur underbart det är att få fler problem lösta av sig själva genom lite lastträning.

Dessutom berättade de att Ferrara som ALLTID blir extremt stressad och upprörd, liksom hamnar i någon sjuk mental obalans som var väldigt svår att få grepp om, när hon blir lämnar i hagen eller egentligen bara om hon ser andra hästar röra sig i en annan hage som hon inte har koll på, förändrats även i detta. Nu hade de vid ett flertal tillfällen lämnat henne i hagen och Ferrara stått kvar helt oberörd.

Nog för att jag hanterat många hästar genom åren som visat förbättrad självkänsla överlag i hantering och träning, men att få ett så kraftigt och negativt beteende “löst av sig själv” var något som jag själv verkligen blev väldigt varm om hjärtat av att höra.

Wow :’)

PS. Att få detta UNDERBARA gensvar från denna väldigt utåtagerande och inåtgående individ var verkligen något som var svårt att föreställa sig skulle ske när jag tänker tillbaka på dag ett – wowkänsla all over 😀