Naturligtvisabellas blogg

Fox & Emma
D-ponnyvalacken Fox har ägts av Emma och hennes mamma i ungefär ett och ett halvt år. De köpte honom utan att få veta någonting om eventuella lastningsproblem och när de tog hem honom märkte de inget. De åkte ut på en tävling och då gick lastningen bra på ditvägen och okej på hemvägen, men efter detta tog det stopp.

De övade under en period och det gick både upp och ned, men så den dagen då de skulle sätta dit bakbommen hände det fruktansvärda. Fox drabbades av total panik och blev så blockerad att han slängde sig bakåt. När bommen tog stopp fortsatte han att trycka och tillslut gled han under bommen och skrapade upp hela ryggen till det att han fastnade. Detta satte skräck i alla och rehabilitering blev nästa projekt. Han skadade även höften, men som tur var återställdes han helt efter detta frustansvärda.

Det var här som Emmas mamma kontaktade mig, de behövde hjälp!

Introduktionen var omfattande och omtumlande tillsammans med Fox. Det var hellregn hela första dagen och han var spänd och ofokuserad eftersom han ville tillbaka till kompisen i stallet.

Han var kvick och ville vara väl till lags men samtidigt blev han väldigt barnslig och blockerad när han inte ville lyssna, han bara vände sig om och tänkte ta sitt pick och pack och dra rent mentalt.

När han väl kom till mentalt medvetande var han osäker och blyg, med en blick jag sällan mötts av – ledsen?! Bland annat så ville han gärna “knäcka av nacken” vid nedåt och framåt-sökningen, detta blev en hel del tid med andra dagen eftersom han helt blockerade sig här och ville inte använda sin rygg, bli medveten om sin muskulatur och rörlighet.

Vid själva lastningen gick det första dagen väldigt fint eftersom han kändes positiv vid transporten. Han var med mig ändå in i transporten och enbart en liten baktass var tveksam, vilket är helt okej första dagen eftersom introduktionsarbetet tog den mesta av tiden.

När vi andra dagen efter lite upprepade övningar i inhägnaden började lasta var vi precis där vi slutat dagen efter. Han accepterade att gå på men någonting var fortfarande jobbigt i hans huvud, tankar som strömmade omkring.

Det var hur som helst dags för Emma att blandas in i träningen och där uppdagades en hel del, som om alla inblandade kom tillbaka till katastrofdagen..

Fox reagerade starkt på att vara tillsammans med Emma i transporten och med “mamma” utanför med oroade tankar och kommentarer blev stämningen minst sagt spänd. Dags att bryta mönster!!

Vi höll ett långt och mjukt samtal om lastträningen, Fox, Emma och hennes mamma samt relationen mellan alla inblandade, tankens kraft och påverkan 🙂

Snart började Emma och Fox slappna av tillsammans och “mamma” gick från att kommentera oroat till uppmuntrande. De var ett team!

Fox vågade lita på Emma och de började förstå varandra, lugnt och stilla gick allting framåt och snart kunde vi ta itu med allt från bakskygghet, avtraumatisering av linor, ha mellanvägg på plats och “låtsas sätta dit” bommen bakom 🙂 Kanonfint!

Så summeringen av helgens träning med fina Fox är följande:
Av missförstånd som ingen menat något ont i har Fox tappat greppet om vad som är rätt och fel, farligt och inte farligt. Han är en sann gentleman som vill vara till lags och vet om att han kan göra bra ifrån sig.

Dagen då han tappade kontrollen över situationen och pressade sig under bakbommen blev en chock för honom och han tappade inte bara kontrollen utan även sin egen självkänsla. Han hade känt oro vid transporten men inte blivit helt förstådd, vilket ledde till att han inte kunde göra sig mer förstådd, han fick panik!

“Jag försökte förklara, men de förstod inte vad jag sade. Jag varnade dem att jag skulle få panik men de var helt övertygade om att det bara var dumheter. Förlåt, jag försökte verkligen, men jag kunde bara helt enkelt inte. Jag vill bara väl, men ibland förstår jag inte..”

Emma och hennes mamma ska nu träna på sin hemläxa med Fox vid transporten. En sak i taget, andas, känna in läget, uppmuntra och bearbeta situationen 🙂

Nästa gång vi syns fortsätter vi med att klara av allt tillsammans!

Vad är vilket? Hur gör man vad? När gör man det och varför? Är det bara lite spring, motion, gynnande alls eller rent av skadligt? Många frågor som jag ofta hör folk diskutera och fundera över..

Så, vad är min uppfattning?

Jo, visst sort linköpning tycker jag är skadlig och kan även bli farlig! Varför? Eftersom den sortens linlöpning där hästen enbart springer runt runt utan något direkt syfte mer än att bli motionerad gör att hästarna i typ 99 % av fallen “lutar sig” mot linan, dvs. att de söker upp ett tryck i linan och lutar sig mot detta för att hålla balansen.

För det första så finns det med all säkerhet en rad dåliga påföljder rent fysisk när hästen lutar sig mot linan eftersom tyngpunkten inte blir naturlig. Eftersom cirkeln inte heller är naturlig alls för en häst (vore rätt flummigt att se en häst löpa runt på en volt av sig själv, hehe!) så har vi redan där varit lite väl påhittiga och våghalsiga, kanske till och med dumdristiga om vi inte funderat över ett “HUR?” på denna volt.

Hästen går rakt fram i naturen, böjer och vrider, tänjer och gymnastiserar bäst naturen runt omkring dem tillåter. Så, visst mår vi alla bra av en tur i skogen! Behöver din häst lite motion en dag och du inte känner dig väldigt säker på longering, så skippa linköpningen och ta en tur i skogen istället – och då menar jag vid hand. Ta en promenad, möt naturen, upptäck en annan sida av din häst, hur den är att UMGÅS med 🙂

Men eftersom detta inlägg handlar om just voltarbete i lina så återgår vi nu till det.

Alltså, linköpning går direkt bort – helt bort! Helt onödigt enligt min mening, det finns nyttigare saker att ägna sig åt än att låta hästen springa och slita ut sig på en volt genom att centrifugeras i en lina. Det finns bättre alternativ till motion och finns inte tiden eller orken så låt hästen vila istället. Självklart finns det fler motionsalternativ men jag kommer som sagt hålla mig till ämnet, därför återgår jag till det nu.

Att “arbeta/balansera i/på en cirkel” för mig är en lösgörande, frigörande och förlösande arbetsmetod. En cirkel är jämn, lätt i rörelse och balanserande. Det kan innebära jämlikhet, liksidighet och balans.

Men att “vara i/ på en cirkel” kan också vara en snurrig, ständigt fast och oförändrad arbetsmetod. En cirkel kan vara ojämn, svår att följa och obalanserande. Det kan också innebära ojämnhet, likgiltighet och obalans.

Balans är den enda grundstenen vi behöver, samma sak på alla plan. En cirkel är den sanna balansen men också den svåraste. Rita en runt cirkel, rocka med en rockring, rulla ett hjul, studsa en boll, få ett exakt runt ting i balans. Enkelt om tyngpunkten fäst längst ned, men om det som är inuti det runda tinget också ska vara i balans krävs koncentration – om inte perfektion!

Vi kan aldrig nå någonting som är perfekt, men om vi siktar högt kommer vi längre än vi hade gjort om vi satt ett lägre mål.

Så vad har då detta med longering att göra? Jo, förstå ni – på en cirkel krävs det en oerhörd balans. För det första för att inte trilla eller kliva snett = behålla formen, för det andra för att inte bli yr = obehag och flykt. Är hästen i mental obalans klarar den inte av att gå på en korrekt volt, lika så om den är i fysisk obalans. Det ena kan föda det andra och tvärt om.

Varför i hela friden skriva ett så komplicerat och oerthört abstrakt inlägg om något som skulle kunna förklaras i enkla termer?

Jag hade kunnat “hålla i handen” och gå igenom allt från början till slut, men det hade varit precis tvärt emot vad jag just skrivit om. Det hade varit “linlöpning” – eftersom ni lutat er i linan genom att börja läsa detta inlägg – vilket är okej och bra, för det är att vara nyfiken och fråga om någonting. Så när ni var tillräckligt intresserade och “tog stöd på min lina” skjutsade jag ut er på volten och bad er balansera upp er själva, kanske genom att fördjupa er i ämnet eller kanske till och med genom att kontakta mig?!

Visionen om att ge någon ett förtroende men inte låta denna luta sig mot en utan att stå på egna ben. Ibland behöver vi allt för konkreta förklaringar eller bevis för att tro på saker, eller kanske för att ens bli nyfikna. Men ibland får man lita på sig själv, sin känsla, göra sin egen tolkning!

Som i det här fallet, väldigt lite mycket..

Jag tänker inte stå och underhålla någonting som stannar när jag slutar. En boll är tacksam eftersom den enbart behöver en liten knuff för att få fart. Så för alla min nära, kära, er och era hästar:

Ibland behöver det där “hjulet sättas i rullning” för att komma i balans 😉

Lilla söta Sanne!
Vem är du? Vad gör du? Hur tänker du? Från att vi ena dagen planerade in så många träningspass inom den närmsta tiden som vi båda hinner med, till att hon idag är som en klocka. Nog för att jag ständigt är med om helvändningar med hästar men att det kommer så snabbt och oväntat som idag med Sanne var lite magi – dock får vi se hur länge förtrollningen sitter i, imorgon fortsätter vi “inför premiering”-träningen.
Bildtext: Alla nöjda, glada och lättade efter dagens pass (4 aug 2011)

Sanne (likt de flesta andra hästar) ogillar skrammelburkar och spön, fast om vi ska hålla oss till sanningen så ogillar hon dem inte – hon är LIVRÄDD!!

Problemet som vi nu har är att det är premieringsdag och mentaliteten där är inte alltid så hästvänlig som man kan önska, för där är det nämligen skrammelburkar och spön som används för att “showa upp stämningen”. Något Sanne med all säkerhet skulle totalflippa över..

Så, för att gå lite mot mina egna principer arbetar jag under tidspress (Obs! Jag gör inget som inte Sanne är okej med.) men tyvärr är detta någonting som ofta förekommer i hästvärlden – och vad är bäst att göra?! Vara profsig och hjälpa till i den mån som går eller att lämna häst och hästägare åt sitt öde.. Jag hjälper såklart till men är mycket noga med att tala om för hästägaren att detta är “onormala” omständigheter och han man möjlighet att skjuta fram det man planerat (flytta fram dead-line) så är det alltid det bästa för att slippa press från olika håll. Dessutom får hästen inte mycket beröm eftersom den är duktig under träningarna och sedan ska man iväg på galej precis när saker och ting börjat fungera. Men som sagt, livet blir inte alltid riktigt som man tänkt sig så det är bara att gilla läget och göra det bästa utav det.
Bildtext: Sanne med glada söte-blicken (4 aug 2011)

I detta fall har vi en häst som är en mycket speciell tjej! VÄLDIGT VÄNLIG – men också VÄLDIGT SPÖKIG 😉 Hon vill alltså alltid vara till lags men hon har så mycket spöken i huvudet som säger någonting helt annat till henne och att vara Sanne är inte alltid så lätt..

Summeringen av dagens pass med Sanne blir iaf. följande:
Jag stod med skrammelburken och fullständigt TOK-APADE mig från alla håll och kanter och det enda Sanne bad om var att få vara nära??!! Haha, både jag och Lena visste inte om vi skulle skratta eller gråta – eftersom hon dagen innan visat att det enda som var okej för henne då bara vi ens tittade på burken var full kareta i galopp, även kallat sken.

Lena kunde sedan efter lite “samarbetsträning” med emellan springa med henne liknande som på premieringen och jag stod med piska och skrammelburk en bit bort. Då ska även tilläggas att jag innan detta försökt få henne framåt för pisken eftersom hon vägrade gå bort från mig när jag skramlade med burken, så jag trodde hon kom in i en mental låsning. Men eftersom hon inte ens brydde sig om mina tillättavisningar med spöet – direkt på henne till och med – så fanns det liksom inget mer att göra mer än att leeee och vara glad över att hon tänkte istället för att panika 😀

Nämna ska jag också göra att vi enbart börjat med skrammelburken eftersom Lena sagt att hon är väldigt spörädd också, idag när vi hämtade spöet var det för att försöka förlösa den mentala knuten men hon reagerade som sagt inte ens på det – jag är typ chockad!
Bildtext: Sanne med den vanliga skeptiska blicken .. (4 aug 2011)

Så fortsatt träning blir fram till slutet av augusti när det är dags för premiering. Självklart ropar vi inte hej förrän vi kommit över bäcken men man får ta till sig de bra gångerna och ladda batterierna med. Det som är kvar i träningen är miljöombyte och samma sak där, samt upprepning för att verkligen vara säkra på vår sak.

“Lilla” (kanske den största.. och viktigaste!) hemläxan är att sortera upp känslorna i sitt eget huvud så hästen inte missförstår, samt tala från hjärtat ända ut till alla kroppsdelar – så hela jag talar samma språk 🙂

Men det tar vi då, nu slappar vi och mår bra 🙂

Alla vi som arbetar med hästhantering har åtminstone en sak gemensamt (förhoppningsvis) och det är att få en trygg häst, en säker relation till den och att de litar på oss. Jag arbetar helt med detta som slutmål men jag har även blandat in en extra krydda som gör min variant lite annorlunda – och mer exotisk 😉

Bearbetning av trauman, problemlösning på hästens vis där jag enbart coachar och tar ansvar över ordnade omständigheter runt omkring!

Det kan låta aningens abstrakt eller tvetydligt när man inte hört talas om det innan och vad jag vet har jag ingen vetskap om någon annan som arbetar med det heller.. Det är en unik förståelse mig och hästen emellan som växt fram genom åren och allt eftersom hästarna tydligt visat mig hur balanserade de blir rakt igenom har jag kunnat se med mer och mer klarhet på vad som faktiskt händer i dem.

Problemet jag ofta upplever är att många människor arbetar med sina hästar i lugn och ro, sansat och tålmodigt, vare sig hästen är hetlevrad eller stencool. Så varför är det då detta ett problem? Jo, för bara eftersom man arbetar efter riktlinjen “Natural horsemanship” så betyder inte detta att alla behandlas lika eller att alla fungerar si eller så – de är också självständiga individer precis som människor!

Många hästar blir tyvärr nedvärderade och till och med felvärderade tack vare detta, trots att det är ett väldigt sunt tänk och många behöver det – och ska arbeta efter det. Men, alltid dessa men.. Vilka bör man tänka ytterligare ett steg med, jo de som är traumatiserade och när jag säger att en häst är traumatiserad kan det vara väldigt olika och till och med skilja sig åt i olika situationer. Ibland behövs bara det vanliga hederliga hästspråkstänket – och ibland den där extra lilla kryddan som jag nu ska förklara lite mer om.

Kryddan, som är viktigt att tänka på enbart är ett kompliment till “den vanliga hästhanteringen”, är det som tillåter oss att tänka utanför ramarna – nämligen känslor! Känslor finns i överflöd och är det bra känslor ska man självklart låta dem både gro och flöda fritt. En självklarhet, förhoppningsvis för alla, som gärna öppnar upp sitt hjärta, men om vi då vänder på steken.

En dålig känsla, vad gör vi med den? ..och vad gör vi med de dåliga känslorna som hästarna får till sig? Trappar ned, backar av, stannar upp, håller andan – någon som känner igen sig? 😉

Missförstå mig inte nu, visst är det väldigt sunt att att trappa ned en smula om kaos är på G, men när vi nästa gång möter på precis samma känsla (eller vår häst) så trappar vi även då ned. Är vi inte de som trappar ned kanske vi istället blir arga, irriterade eller frustrerade?! Det är inte heller optimalt..

Många tänker säkert, att man tränar bort denna läskiga känsla och så har hästen lärt sig nästa gång man möter på något obehagligt som framkallar den att det inte är någon fara 🙂 Mycket bra gjort, men.. (visst älskar vi dessa men, haha!)

..men hästen har LÄRT SIG att det inte är någon fara. Ibland räcker det, men vissa hästar har allt för mycket okontrollerade känslor i sin kropp som allt för ofta svämmar över. Det blir rätt så tröttsamt att för varje gång man möter på den där känslan LÄRA IN på nytt om och om igen att det inte är någon fara.

Tänker man till på många hästar som gärna upprepar sina “dåliga beteenden” så finner vi snart ett mönster där varje dålig känsla uppkommer i väldigt liknande skepnader. Jag börjar rent av fundera på om vi aldrig kan lära en häst någonting, visst låter det knas?! Men tänk själva på hur detta låter; varje gång vi “lär” dem någonting handlar det egentligen om acceptans eller vänlighet från deras sida, som vi får göra om varje gång vi hamnar i ny situation.

Om vi istället struntar i att lära dem någonting och ägnar mer tid åt att låta dem bearbeta en dålig känsla märker vi snart en skillnad, inte bara i hur hästen reagerar på olika saker, utan även hur väl de tar in sin omgivning och tänker, analyserar och utvärderar sina liv och även oss. Vi tar vår relation med våra hästar till en helt ny nivå.

Oj, vilket bubbel 😉 Tanken var att sätta igång en tanke hos er – och att göra er lite extra nyfikna på vem jag är och hur jag tänker i hästarnas värld. Jag misstänker att jag missat att koppla samman vissa påbörjade stycken i texten och som istället mynnat ut någonting annat, men isf. lägger jag till det snarast när jag läst igenom det för mig själv.

Jag kommer även skriva ett inlägg om Lena och Sanne som är relaterat till detta inlägg, så håll utkik!

O B S !
Det vore väldigt mysigt och intressant om ni som läst detta kommenterar, vare sig ni enbart skriver att ni läst det eller har någonting mer att säga – detta eftersom det är viktigt för mig att ni är nöjda med det jag skriver, vad ni tycker om det eller kanske att det är någonting som står otydligt..

Nu hörni – håll i hatten – har jag påbörjat en utbildning som gör mig till Diplomerad Hästmassör 🙂

Jag tyckte det var på tiden att vidareutveckla mitt brinnande intresse för hästens välbefinnande i sin helhet och då var detta någonting som passade perfekt. En del som ger mig mer kunskap (alltid hungrig!) och samtidigt kunna erbjuda kunna erbjuda mina kunder, tillsammans med underbara Morgan Strålman inom alternativvård och Mari Johansson (Bergs konvalescens) equiterapeut.

Så nu får ni följa mig under utbildning!

Tre dagars lastträning med Ferrara
Det är inte varje dag man får arbeta med en prinsessa, men det var precis vad jag fick göra i helgen – iaf. om man frågar Ferrara själv 😉

Ett stort ståtligt skimmelsto med taktfast steg och schwung dansade runt mig i picaderon när vi hade vår “lära känna”-stund. Hon var närvarande men ändå inte med mig, hon såg mot mig men inte på mig. När någon i “publiken” rörde sig bröts den lilla förtrollning som lyckats byggas upp mellan oss, ingenting jag sade var längre viktigt.

Det var en lång stund vi fick ägna oss åt varandra vid första “lära känna”-tillfället. Sedan, äntligen, kom klicket – då stod hon med sänkt huvud och kunde nästan helt slappna av, lyssna lugnt och känna in hur det faktiskt verkligen kändes.

Vid lastningen var det åter kaos, om inte mer kaos. Så mycket känslor, överallt och överallt! Nog för att jag har mött hästar som varit upprivna och mått väldigt dåligt över lastning men jag kan med all säkerhet säga att Ferrara tog priset. Lilla stora flickan så skör så skör men samtidigt med sådan stor stolthet.

Man misstänker att hon blivit väldigt hårt behandlad (och säkert orättvist) innan hon importerades från Tjeckien till Sverige.. och ingenting annat tyder på motsatsen efter första dagens träningspass.

Förr var jag alltid överens om att en av tre dagar (vid lastträning) är en “känslodag” när trauman löses upp, i kaos, sorg, aggressioner, rädsla!? Alltid olika från häst till häst, men alltid en dag. Är det första dagen är andra och tredje lugna, är det andra dagen är första och andra lugna och är det lugnt första och andra dagen kommer det den tredje. Därför vill jag alltid träna minst tre dagar!

Ferrara är en av de få hästar som talade om för mig att tre dagar inte räcker. Andra dagen kom det där underbara lugnet, insikten. Hon hade blivit märkbart påverkad av första dagen, med all rätt!! – och det var nu allt hade landat i henne, inte till 100 % såklart eftersom hon inte känner mig, men så pass att hon vågade tro på mig, vågade lita på mig så mycket att hon upptäckte hur väl jag ville henne och brydde mig om henne.

Som tur var ville Ferraras ägare redan nu boka in fler träningstillfällen än dessa tre dagar vi var mitt i, vilket var mycket klokt beslut eftersom Ferrara då får klara ut lastningen med min hjälp hela vägen. Jag pressar aldrig på en häst som ska “levereras” efter si eller så många dagar utan behövs det mer tid – så är det så 🙂 All respekt till hästarna och speciellt eftersom jag vinner deras förtroende på väldigt kort tid och skulle då aldrig ha varken mage eller hjärta att svika dem!

Tredje dagen var en “halv-kaos”-dag då Ferrara från början var lugn och stabil mentalt, men så kom en vändning där hon nog skulle bearbeta samt utagera några känslor som fortfarande fanns kvar – och vilken skillnad! Hon har speciella små “knycker” som hon lärt sig med tiden och dessa tänkte hon idag, men lät dem vara ogjorda.

Tänk att hon förvånade mig verkligen. För om när ni läser detta (och när jag själv gör det) låter det som vi mest stod och trajade fram och tillbaka, men..

Vi stod alltså första dagen med en “omöjlig” häst som vankade av och an, andra dagen helt inne flera gånger men problem med sista utbackningen längst ned på rampen med baktassarna. Tredje dagen övade vi på samma sak som vi gjort andra dagen och vi kunde i princip börja exakt där vi avslutade dagen efter med den enda skillnaden att hon var darrig och osäker så därav massor av upprepningar. När detta släppt kunde Ferrara börja öva med matte som kämpade tappert – men “prinsessan Ferrara” var minsann inte nöjd med detta. Hon utnyttjade sin stora stolthet och talade om för matte att hon minsann visste hur man gjorde detta och att hon inte skulle lägga sig i.

Jag fick flera gånger gå in och “ta ned Ferrara på jorden” eftersom hon gjorde det omöjligt för stackars matte att få in tekniken när hon inte trodde på henne. Hon utnyttjade verkligen läget till max. Första gången jag möter en häst som inte klarar det med matte när allt går så klockrent annars – intressant!

Såklart funkade det väldigt fint flera gånger men finputsningen som skulle göra det sådär självklart fick bli en hemläxa istället – eftersom Ferrara varit såå duktig ville vi inte tjata på henne 🙂 (förtroendet i första hand!)

Sammanfattningen av dessa dagar är att Ferrara blir stressad av att bli inramad, extremt stressad om hon har andra saker att tänka som rör sig omkring henne. Inramning är inte nödvändig om man har en fungerande vardag, men här har vi en pålle som inte gärna vill bli lastad och vad kan vi då konstatera – jo, att hon tyvärr “måste lära sig att acceptera” och gärna tycka om och trivas med att bli inramad eftersom vi inte kan göra väggarna i en transport elastiska 😉

Hon kom till Sverige som ett nervvrak och hon matvägrade, stressade och sprang omkring över minsta lilla – minst sagt KAOS! Matte tillsammans med personal har ägnat mycket tid åt att Ferrara ska komma ned på jorden och lyckats mycket fint. Idag är det inte många som tror på dem när de berättar att hon fortfarande kan komma in i extrem mental kaos! Jag trodde dem bums – eftersom Ferrara ganska direkt visade vem hon var.

Sammanfattningen efter dessa tre dagar är att Ferrara nu klarar av inramningen väldigt bra, men hon är inte helt bekväm med det än, yttre faktorer påverkar henne fortfarande allt för starkt..

H E M L Ä X A :

* Inramning (i stallgången, vid promenad, till och från hagen, överallt tänkbart!)
Varför? För att övertyga henne om att inramningen är en trygghet att känna sig lugn i istället för att försöka explodera ut ur. Exploderar hon så låt henne göra det men plocka sedan in henne i ramen igen.

* Fokus (under tiden som hon hanteras kan hon lyssna, men inte på allt annat *blink*)
Varför? För att lastningen ska vara säker behöver hon koncentrera sig på att gå lugnt och försiktigt in och ut ur transporten.

* Håll avstånd! (överallt och alltid, hästen ska flytta från dig och inte tvärt om)
Varför? För det är viktigt att värdera dig själv högt! Det finns bara en du och din säkerhet är viktig. Hästen får stå på egna ben – och du också – ni växer båda genom detta!

* Magkänsla & sunt förnuft (känn tillit, ta djupa andetag, prata högt med dig själv och hästen)
Varför? För att tro på sig själv utgör grunden till att hästen ska tro på dig, andas för att hålla fokus och lugn, prata högt för det förstärker det du/ni gör och det ger än mer trovärdighet då!

Lena och Sanne
Det är viktigt att kunna skilja på sanning, uppriktighet, korrekt uppförande och känslor..

Ibland möter man hästar som aldrig slutar förvåna en, man lever i en ganska vanlig vardag men varje liten sak läggs det märke till så man inte missar någonting. Det är såklart hästen som lägger märke till allt och du får helt enkelt också börja göra det för att inte förvånas, chockeras eller rent av utsätta er båda för fara.

Sanne ska ställas ut i augusti och inte nog med allt stim och stoj runt omkring så ska det även användas spö och skrammelburkar för att showa upp stämningen tillräckligt. Detta är någonting som accepteras, men inte av alla – inte av Sanne. När Lena i förebyggande syfte ville träna på detta fick hon verkligen beviset på hur väl hon känner sin häst (trots att hon tror att hon inte känner henne alls ibland, hehe!)

Sanne fick nämligen den reaktion hon väntat sig och inte nog med att skrammelburken skulle äta upp henne – det skulle även Lena göra (tro mig, Sanne har världens mest unika uppfattningsförmåga om allt runt omkring henne!).

Jag klandrar ingen för att reaktionen blev som den blev, för det hade den med all säkerhet blivit i alla fall, men det finns alltid saker man kan göra för att behålla kollen på läget oberoende av omständigheter.

När jag kom ut på en, som jag trodde, fortsatt träning med sadeln, avbröt Lena mig och berättade denna historia och att det var läge att tänka om – nämligen “skrammelburksövnings-dags” 😉

Jag tänker låta dagens träning te sig lite som en hemlis eftersom man inte kan avslöja allt på en blogg *hehe* Men det fanns två tjejer som var väldigt nöjda (..och lite mentalt snurriga, tss!) och de heter överaskande nog Sanne och Lena.

Den fråga jag vill ställa till er alla, för att sätta igång en tanke, är: När bör vi lita på vår magkänsla? Vad är vår magkänsla? Får vi ut någonting extra gott när vi kan sammanlänka tanken mellan hjärta och hjärna, magkänsla och intellekt?

Sanne var inte längre så hysterisk rädd för skrammelburken, jag kunde röra henne med den på huvud, hals och framparti. Hon var heller inte rädd för varken mig eller Lena. Ibland är det jobbigt att tackla sina inre spöken, ibland tar de över. Det viktiga är att vi får låta dem ta över ibland, men då under väldigt ordnade omständigheter – eftersom det annars får en motsatt effekt.

Oj, vilket bubbel det här blev.. och är det någon som inte förstod (vem gör? haha) så fråga gärna så berättar jag gärna mer. Men viktigt är att lita på den där magkänslan när man väl tagit sitt beslut – så länge det är för ett gott syfte med en stor nypa förnuft också!

Johanna och Noan
Att ha en analyserande, inkännande och främjande ridstil är inte alltid lika enkelt som det låter.. Det är så enkelt om man skalar av allt det man lagt sig till med och bara är helt neutral i sig själv för att sedan pussla ihop en pusselbit i sänder.

Detta var precis vad vi pysslade med under helgens träning. Johanna fick andas, släppa alla sina krav och faktiskt sluta analysera sin häst och enbart koncentrera sig på sig själv istället. Snart satt det en avspänd tjej på sin fina lilla ponny som med avspände tillrättavisningar lyssnade väl till en lugn skrittakt.

Från början höll vi oss 5 minuter helt på marken vilket satte en mycket fin grund hos dem båda och när detta överfördes “i all enkelhet” till ridningen från ryggen kunde vi börja tänka på formgivning, ställning, böjning m.m.

Johanna var djupt koncentrerad och SÅ DUKTIG!! – Noan också, hon lyssnade verkligen väl på sin matte. Två träningsdagar gick från en rak, felställd ponny med en stel och förvirrad matte till en böjd och rättställd ponny på volten i både skritt och trav, samt början på flytta rumpan för skänkel istället för att hamna i spänning. Johanna blev fokuserad, avpänd och pusslade en sak i taget. Less is more!

Jag kan aldrig påminna nog många gånger hur avancerat det är att rida enkelt – testa och du kommer värdera både din häst och dig själv så mycket högre 🙂

Karin och Prinsen
Ibland glömmer man bort vad man har, vad man gjort eller vad man kommer att få. Precis där var Karin när hon kom till vår träning. Det blev ett pepp-pass med alla de små detaljer som man så lätt missar 🙂

Först och främst ska jag berätta lite bakgrundshistoria om Prinsen som var allt annat än en prins när Karin började träna för mig. Han var nervös, samtidigt burdus, känslig men samtidigt hård och stum, tog tillrättavisningar som bestraffning och långa tyglar som beröm.

Karin kämpade tappert med sin ponny som hade kort trav, yvig fyrtaktig eller tvåtaktig galopp, rak och stel samt ovillig att försöka och körde över Karin rätt rejält. Vi började på marken och kämpade med allt från grunden för att idag stå med en ponny som tar för sig i steget, är mjuk och spänstig, han har ändrat om sin kropp från kort och kompakt till längre och sportigare (smidigare) samt mer proportionerlig i allmänhet.

Nu när jag ska återgå till nuet, Karin och Prinsens dagsform så var det inte lika bra som de låter när jag lägger fram det..

Eftersom Karin har lätt att ta åt sig och ta ansvaret över saker som faktiskt inte hänger på henne får hon för tyngd på sina axlar som medför ett nedstämt humör och brist om tro på sig själv. Hon behöver våga lita på sig själv och låta sina ponny ta sitt ansvar i deras relation som hon med all rätt ska låta honom göra.

Jag menar, hon är hjärnan bakom allt. Hon försörjer honom, tar hand om honom om han inte mår bra, tränar och lägger pengar på att mjuka upp hans kropp och så vidare – listan kan göras hur lång som helst. Därför är det väl lite begärt att han ska bära runt på henne 1 – 1, 5 h om dagen istället för att hon ska behöva bära runt på honom?! Hon som dessutom talar om för honom genom logiska och pedagogiska förklaringar hur hon önskar att han ska gå, då får han minsann göra en ansträngning och testa detta. Skulle han misstycka kan han få göra det när han åtminstone har testat 🙂

Karin sade redan innan vi påbörjade lektionen att hon vet att det är hon som inte håller sig till planen.. att om hon bara skulle göra det skulle det fungera. Jag frågade henne istället varför hon inte kan hålla sig till planen och då handlade det faktiskt mer om Prinsen. För att han bara drar (precis som han gjorde förr) när hon gör minsta fel och att hon tappar både lust och ork när han gör så, att det till och med inte känns kul att rida honom eftersom han intingen gör det eller går och blir seg.

När Karin satt upp syntes det direkt vad problemet var. Prinsen blev servad med Karins hjälp hela tiden, nämligen en skänkel som hela tiden påminde honom om att gå framåt och när hon slutade hjälpa honom stannade han såklart. Så fort det problemet var löst kom det fria energiflödet igång.

Sedan var det dags att hålla planen och det var dock lite kämpigt eftersom motivationen inte var på topp. När de kört fast lite lagom erbjöd jag mig att ge en bild av det hela eftersom man ibland inte är medveten om hur det ser ut utan bara hur det känns. Detta är dock någonting som lätt kan misstolkas eftersom det ibland löser sig lätt som en plätt när jag sitter upp – då är det viktigt att tänka på:

Att om hästen hade varit i sämre form hade jag fått sitta länge och väl för att det skulle bli bra. Om hästen på momangen blir fin är det logiskt att jag gör någonting som hästen gillar – MEN – det är ingenting mer än en bild av hur det ska vara. Det relevanta i detta är att hästen inte är min, därför är det inte jag som ligger bakom träningen utan enbart bilden som jag vill förmedla just nu. Alltså att den person som tränar hästen i vanliga fall (i detta fall Karin!) ska ta åt sig äran och tro på sig själv eftersom det är hon som fått hästen att lyssna såhär fint på en hand som den trivs med – alltså trivs hästen med hennes hand som tränat honom hit!

Så fort Karin slutat se på mig och Prinsen med besvikelse.. eftersom det inte gick “så bra” för henne stunden innan jag satt upp, kom självförtroendet och hon kunde sitta upp på sin häst och visa vem det var som faktiskt lärt honom allt det här!

Vi löste alla mentala och fysiska knutar idag i det ena varvet och lät det så vara. Dagen efter när vi skulle börja hade vi helt vänt om Prinsen så när de kämpade på i vänstervarvet som alltid är det “lätta varvet” hade de mycket att kämpa på med. Eftersom Karin hela tiden höll modet och motivationen uppe löste de dessa knutar jättefint tillsammans och när vi sedan skulle gå över till högervarvet (som brukar vara pest och pina) upptäckte vi att de gick så klockrent som jag aldrig förr skådat!

Karin hade fått arbeta bort sina mentala/fysiska knutar i högervarvet och Prinsen sina i vänstervarvet, vilket resulterade i ett balanserat ekipage på bara två dagar 😀

“Jag fattar inte hur det kunde ändra sig så snabbt!?” utbrast Karin när vår träningshelg var över.. och det är otroligt vad tankens kraft kan göra ibland. Är man fast beslutad om att allt är fysiska spänningar eller motstånd begränsar man sig stort. Karin som nu öppnat sina sinnen upptäckte hur vinden kan vända – från motvind till medvind!

Ni är såååå duktiga!!

Undri, även kallad “Gul” fick vara med om sin livs resa (ordagrant!) när vi kommit så långt med träningen att det bara var kvar att åka en liten runda i transporten.

Träningen som vi ägnade oss åt innan åkturen var allt vi kunde tänka oss som skulle “locka fram” något knas såsom lustiga Isabellor som skuttade omkring, sopkvastar på oanade ställen, ljud här och ljud där – allt för att verkligen vara på den säkra sidan.

När allt satt så klockrent att det kändes larvigt att fortsätta testade vi dock att jag stod i transporten och Jennifer var den som spelade allan, mycket eftersom Jennifer kände att hennes erfarenheter tillsammans med Undri och transporten satt djupa spår i henne som därför gjorde det svårt för henne att läsa av läget. Hon var nämligen den som stod “i vägen” för honom när han kastade sig över bommen och tillsammans tumlade de ut genom framdörren..

När jag stod inne i transporten med Gul var läget lugnt och stilla trots att han såklart höjde huvudet en aning för att se efter det där helknasiga där utanför 😉 Så, vi tog en 5 meters-rutt först med totalt lugn. Undri stod själv i transporten precis som förra gången vi gjort detta och det var inga problem. Sedan gick vi igenom lite tankar och funderingar innan den “riktiga åkturen”.

Det är ju nämligen så att det alltid finns ett “OM”, speciellt eftersom det tycks blivit ett befäst beteende, kanske mer än en rädsla?! Men av våra träningsstunder och dömma var jag helt säker på att åkturen var rätt i tiden, det var dags och hur mycket vi än skulle kunna träna mer innan vi åkte så skulle vi alltid komma till den stund då vi skulle åka och då börja fundera över “hur det ska gå!?”

Så, beslutet togs och Jennifer satte sig, med en klump i halsen, i förarsätet och startade bilen när Undri parkerats i transporten och var klar för avfärd.

Bilen rullade och vi satt tillsammans i bilen med ögonen i backspegeln för att se hur han bar sig åt där inne. Efter några minuter kändes det fortfarande lugnt, men hela tiden såg vi honom titta åt olika håll och röra sig lite ibland. Jennifer var märkbart påverkad av situationen vilket inte är så konstigt efter allt hon varit med om tillsammans med Undri..

Vi var med om någonting som var första gången för mig, en väl vald första gång som inte var någon stor sak men en sak i all sin storhet – för ett gott syfte!

Det dundrade till inne i transporten och i nästa sekund såg jag Undri i “skarpt läge”. Jennifer var nära att slänga sig på bromsen men jag bad henne lugn sakta in och så skulle hon få stanna i bilen medan jag gick in till lilla Gul i det blå.

Jag öppnade dörren och Undri tittade upprört på mig: “Jag sitter fast!! Vad händer nu?!”

Jag svarade lugnt att det inte var någon fara och att han skulle försöka krångla sig tillbaka först på egen hand och så petade jag demonstrerande på hans bog.

Aningens lugnare och införstådd gav han ifrån sig ett stön: “Jag hoppade över.. nu kommer jag inte tillbaka, jag är fast och det skrämmer mig”

“Ja, ibland får man tänka innan man gör någonting, precis som jag talat om för dig nu i två dagar och du har lyssnat väl min vän.. Men nu – se nu vad du ställt till med!”

Med en skamsen och fortfarande lite skrämd blick mot mig, stängde jag dörren om honom och utlöste bomutlösaren på utsidan. Sedan öppnade jag dörren igen och mötte en liten Gul som stod snällt och skamsen precis där han placerades när bommen fälldes. Jag gick in till honom och stängde dörren om mig. Sedan backade jag honom genom att lägga ett finger på hans bringa och så stod han snällt och iaktog mig medan jag satte dit bommen igen. Jennifer hojtade oroligt till utanför och undrade hur det gick, så jag bad henne sätta dit utlösaren på sin rätta plats. Sedan kikade hon in i transporten och såg söta Undri som verkade be om ursäkt för att ha skrämt upp henne.

Efter lite mentalt allvar-snack stängde vi om honom igen och fortsatte vår lilla åktur. Han stod som ett ljus hela vägen och tuggade lite på sitt hö, sedan var han lika lugn under hela utlastningen också.

Slutsatsen är att OM det finns någonting kvar i hästen att bearbeta som man inte kan förlösa i lastträningen måste man finnas som stöd både mentalt och fysiskt för sin häst vid första åkturen.

Nu var Undri hur cool som helst med allt och hur mycket vi än försökte förlösa någonting innan det var dags för åkturen så gick det inte. Då ska man inte se det som ett nederlag eller bakslag bara för att han valde att gå över bommen ändå! Det var upp till honom och så är det ju faktiskt så att i slutändan är det upp till honom som står där inne själv att ta ett beslut.

Har man å andra sidan ingen bomutlösare ska man inte våga slappna av som vi gjorde nu, då bör man låna en transport som har det och åka i den till det att både man själv och hästen känner sig säkra.

Som jag alltid tjatar om och aldrig kommer kunna sluta fortsätta tjata om så är känslan ALLTID RÄTT – sedan kanske inte beslutet man tar i känsloruset är speciellt förnuftigt eller korrekt, men känslan styr och det som blir utav det är det enda sanna. Det har hästarna bevisat för mig och fortsätter att bevisa. Det som är viktigt att ta till sig om är att det är vi som bär ansvar över deras handlingar och därför är det även vårt ansvar att läsa av dem så pass att de inte får känsloutbrott i olämpliga stunder.

Känsloutbrottet som Undri fick i transporten under åkturen var under så kallade “ordnade omständigheter” som jag gärna berättar mer om för er som än inte anlitat mig 🙂 Allt jag tar till mig av och lär ut ska vara logiskt!