Naturligtvisabellas blogg

Det är inte varje dag man möter en så vis själ i en så ung kropp, men lilleman Teddy är deffinitivt en man som varit med om mer än de två år han levt nu i sin unghästkropp 😉

Jag mötte honom och matte Anki för första gången denna dag och de båda charmade mig totalt. Trots att jag inte såg dem tillsammans mer än när Anki ledde in honom i paddocken så kändes banden mellan dem, till och med under tiden som jag var tillsammans med Teddy i inhägnaden som vi byggt upp. En tyst konversation, medvetenhet, självsäkerhet i varandra och även om det var jag som bad om hans uppmärksamhet fanns deras samförstånd där hela tiden.

Han tog väl sin tid på sig och lika mycket som jag läste av honom läste han av mig, faktiskt första gången någonsin som jag känt mig så iaktagen men ändå accepterad av en häst som jag för första gången träffar.

Han valde gångarten skritt i inhägnaden och det var med nöd och näppe som han tog sig framåt, ganka hängande inåt i energierna och trots att jag aktivt bad honom om att vara lite mer uppmärksam rent fysiskt så ägnade han mer tankar åt att i stillhet analysera mig och dagdrömma lite samtidigt 😉

Att han tryckte sig inåt var ingenting att bry sig om eftersom han rent fysiskt inte verkar ha några begränsningar. Å andra sidan går hans tankspriddhet ut över hans rörelsemönster när han går i andra tankar än på det vi pysslade med. Det var nämligen så att han gick utanför sig med bakdelen när han skulle stanna men enbart för att han inte var tillräckligt engagerad. Så fort han lyssnade kom framåtbjudet automatiskt.

En liten dust hann vi också med och man kan lugnt säga att han inte stressar upp sig i första taget. Han gick gång på gång ut mot öppningen och trotsade allt jag bad honom om då, samtidigt som han tryckte sig kraftigt mot linan.

Efter upptrappning med tillrättavisningar förstod han att jag menade allvar och då var det helt självklart, fast med en “dumma dig”-blick 😉 Sedan nöjde vi oss för dagen och fortsätter om en vecka igen – då är det Ankis tur att få börja träna!

Rosie..
Känslan av att våga lita på sin magkänsla istället för att låta hjärnspökena ta över. Det var precis vad träningsstunden med Rosie & Dia handlade om. Men fokuset låg på Rosie och hennes tankar och rörelser, för att så väl läsa av Dia och hur hon svarade på detta.

När hjärnan spelade Rosie ett spratt fanns det ingen återvändo. Då knöt det sig i varje muskel och sötaste Dia väntade tålmodigt på matte 😉 När hon å andra sidan slappnade av, släppte alla tankar och lyssnade av din fina pålle kom det naturligt och Dia svarade jättefint.

..och Dia
Känslor är till för att levas ut, det är först då man accepterar en känsla som man kan välja att behålla eller göra sig av med den 🙂

Dia har verkligen växt in i sin roll som “träningshäst”. Första gången undrade hon verkligen varför hon skulle ha en lina mellan oss och stanna och vänta och rulla i igångsättningarna. Nu väntar hon mestadels fint och blir det några snedsteg lyssnar hon snabbt in matte som tillrättavisar henne. Dock går det även utför när hon inte orkar koncentrera sig 😉

Rosie ber Dia att vara lätt i sin framdel och stanna på sin bakdel istället för att slänga ned sina framben och gärna skjuta ut rumpan istället för att gå ändå in i halter eller avsaktningar. Eftersom Rosie gärna vänder sig kraftigt när hon ska be Dia om att stanna blir det en negativ kedjereaktion men under dagens träningspass kom de verkligen underfund med varandra.

Rosie kämpade med att känna in sin magkänsla istället för att lyssna på sina hjärnspöken, medan Dia tog tillfället i akt att tramsa omkring (speciellt eftersom vi var i hela paddocken idag istället för i en mindre inhägnad) Detta gjorde att de båda fick göra en ansträngning för att förstå varandra och båda fick jobba med sig själva och varandra på samma gång 🙂 Jättekul att se hur Rosie per automatik vänder sig i rätt vinkel när Dia överrumplar henne och när det blir för lätt så tänker hon för mycket och det bli pannkaka.

Jag gav henne en lite taskig uppgift (men ack så nyttig) och “tvingade” Rosie att växa fast på ett och samma ställe för att från denna punkt kunna styra och stanna och mana på Dia på en volt. Mycket skratt och små grodor från Rosies mun idag 😉

Övning på detta nu till nästa lektion om ett par veckor – kanonduktiga!

Lasthjälp – när hästarna ska flytta till nytt bete men den ena inte vill gå på!
I lördags kväll fick jag ett samtal från Viktoria i Alvesta. Hon stod, redo att flytta hästarna, med en surtant som överlistat henne och inte ville följa med – nämligen Savannah.

Savannah och jag möttes förra sommaren då Viktoria skulle ta hem sina hästar från betet akut eftersom ponnykompisen fick en fång-attack som från ingenstans. Dock tyckte inte Savannah att det var någon bra idé så hon vägrade följa med.. Hon fick ställas in ett litet grannstall nära betet eftersom hon gärna inte heller gick kvar på betet på egen hand utan hoppade över staketet.

Mitt i röran kom jag in i bilden och vi påbörjade en två- till tredagars lastträning med Savannah som skulle hem. Viktoria var både ledsen och skärrad över ponnyn som fått åka till klinik och samtidigt upprörd och stressad av situationen med Savannah.

Hon hade så mycket känslor i kroppen, lilla hästen, att jag trodde hon skulle sprängas i tusen bitar. Hon fick känsloutbrott på känsloutbrott och det var en sådan häst som man aldrig tror ska komma ned på jorden. Men det gjorde hon och då var det fullständigt 🙂 Hon vågade tro på mig, vågade slappna av och äntligen kunde vi börja lastträningen. För alla dessa känsloutbrott kom bara under introduktionen.

Det gick för det mesta lugnt i lastningen men när känsloutbrotten väl kom där var det precis som tillbaka på ruta ett igen, för att sedan blixtsnabbt vända till en insikt om att det inte handlade om tvång eller osämja – och då lugn och ro.

Viktoria var inte intresserad av att få på sin häst med “de medel som krävdes” för att få det gjort, men hon medgav att det byggts upp en irritation och att stämningen var mer negativ än positiv – just eftersom det kändes så omöjligt!

Den här gången när jag var hos Viktoria och Savannah var det på hemmaplan men faktiskt så var det mer bråttom än förra gången, då hade jag sagt två till tre dagar – punkt! Medan jag nu kände till Savannahs register av känslor och därför hoppades på att den dagen som Viktoria bett om skulle räcka till, annars (i värsta fall) skulle vi få träna fler dagar för en häst som inte är redo åker jag bestämt inte med.

Viktoria ringde alltså lördagskvällen och jag åkte till henne söndag förmiddag. Hon berättade att allt gick kanonfint när hon själv lastade Savannah, dock fick hon inte göra någonting som var lite annorlunda och om någon annan ens visade sig vägrade hon helt. En gång under de senaste dagarnas lastträning hade hon gått på transporten men då istället börjat kasta sig ut om någon ens andades bakom henne..

Med den informationen och förra sommarens vetskap ledde vi ut Savannah till transporten och började träningen.

Vi lirkade av och på rampen och mycket träning med att vänja bort hennes stress när man tar i henne genom linan som uppkommit. Istället tog jag hjälp av ett spö som jag petade på henne för att hon skulle flytta den kroppsdel jag bad henne om.

Från början var spöet livsfarligt och hon var enbart nervös när jag nuddade henne, men snart förstod hon att det bara var en vänlig smekning eller en bestämd tillrättavisning – precis som handen som ledde henne. Jag märkte inte av några kast ut ur transporten och höll heller inget tryck på henne som hon kunde stressas av. In var inga problem så fort hon accepterat inramningen. Trajsigt blev det dock halv inne och det var där tålamodet fick vänta in till hon var redo.

Tillslut kunde hon lasta sig själv och stå kvar med enbart hjälp av små duttar/smekningar med spöet på rumpan för att stanna i transporten. När detta var självklart för Savannah blev även trycket i linan inte obehagligt längre.

Sedan var det Viktorias tur att försöka!

Det gick bra även för dem men en hel del självrannsakan innan slutresultatet var näst intill perfekt. Viktoria behöver våga be Savannah tydligt att stanna och lyssna på henne i transporten, samt att vara uppmärksam på varje steg och hjälpa henne.

Utanför transporten får Savannah ta sitt egna ansvar och då ska Viktoria inte hjälpa henne.. Hon har gjort det innan vilket lett till att Savannah missbrukat hennes vänlighet och bara gått åt fel håll, gått emot, struntat i att lyssna, blivit tillrättavisad och sedan gjort galet igen.

När Viktoria däremot lät henne stå för sina egna handlingar och exempelvis gick på sidan av transporten ramade hon in henne genom en tillrättavisning på bogen och en lugn, trygg passivitet som gjorde att Savannah ställde sig mitt framför transporten och faktiskt bad om att få gå på, som beröm fick hon backa och sedan gå på igen vilket hon gärna gjorde 🙂

Dags att åka..
Efter en liten paus i stallet för att hämta hag-kompisen gick vi åter till transporten för att traska på. Dock var det en annan känsla som Savannah hade att dela med sig av nu.. Hon blev extremt stressad och upprörd över att ponnyn var med och att hon inte hade koll på läget längre, så precis som Viktoria berättade om – går det alltid åt pipsvängen när någonting blir annorlunda i lastningen.

Vi tog tillvara på tillfället och Viktoria fick verkligen öva på inramningen, den trygga inramningen. Det får aldrig bli en tvång men å andra sidan får hästen heller inte lära sig att det är okej att drälla runt omkring och inte se sig för. Efter ett känsloutbrott som man aldrig trodde skulle ta slut sig kom lugnet. Hon tog ett steg i rätt riktning och lyssnade på Viktoria – direkt fick hon beröm och gå bort från transporten. Sedan var det bara att gå raka vägen på utan en tvekan!

Ibland är vägen mot ett mål tvetydlig och osäker, men så länge man är med mentalt och fokuserad, samt med en ängels tålamod och konsekvent språk till sin häst blir det också en trygghet som lugnar den mest hetsiga och uppspelta själ.

Sedan var det bara att lasta på lill-ponny som snällt knallade rakt in i transporten. Åkturen gick kanon och avlastningen perfekt 🙂 Äntligen lite bete och en stor hage – hästarna verkade jubla när de galopperade omkring i bock och skutt på ängen!

Drama drama, men så länge man inte dras med i sin hästs känsloattacker utan fortsätter vara styrman med lugn och stabilitet så är chansen större att klara av utmaningen tillsammans 🙂

DAG 1
Ibland när man ska på hästjobb möter man istället en mussla, hästarna som inte alls håller med sin matte om att ta ut mig är en god idé. De är väl slutna och svårnådda, men de musslor jag mött hitills har varit den nervösa osäkra typen som inte gärna släpper in mig just därför.

Men, någon gång ska vara den första då man möter de musslor som har ett öga för att blänga på okänt folk som tränger sig på. De har blickar svarta som natten och de öppnar sig gärna lite på glänt bara för att visa det “onda ögat” mot en – Celeste är en av dessa “evil eye”-musslor 😉

Hennes matte var nyfiken på mitt sätt att arbeta med hästar och då hon ska sätta igång Celeste efter en viloperiod tänkte hon fiska lite nya idéer i samband med detta. Som vanligt började vi i den lilla inhägnaden med en introduktion – och det var där vi fick hålla oss hela första passet.

Celeste, en sportig knabstruper-modell med fin rörlighet! Hon lunkade på runt mig i inhägnaden och gjorde i princip det jag bad henne om. För från början när det verkade som vanlig longeringarbete visade hon upp sin goda sida med ambition och engagemang – arbetsvillig och till lags helt enkelt. När jag började peta och påpeka att hon kunde tänka lite utanför ramarna tyckte hon minsann att jag inte var riktigt klok. Det var precis som hon sade:

“Hörrudu! Jag har minsann gått på volt så många gånger att du inte behöver komma här och ändra på saker och ting. Det har fungerat bra hitills så vad har du här och göra och tala om saker för mig hur jag ska leva mitt liv?”

Jag log inombords och fortsatte med att be henne om att lyssna av läget istället för att bara vandra runt – runt. Hon lade sig verkligen på tvären men jag fortsatte ändå i lagom takt att be henne om att stanna, vänta, lyssna in, gå igen, rulla in i igångsättningarna och rulla in i avsaktningarna, andas, lyssna in mer och SLAPPNA AV!! – För att slappna av när jag var där var inte vad hon gjorde. Hon såg inte speciellt spänd ut men mentalt var hon som en fiolsträng – för vem vad jag som skulle komma och tala om saker för henne egentligen!?

Det kom aldrig någon riktigt tydlig förändring eftersom det tog så mycket energi av henne att gå och ” vara svår” inför mig. Men jag hade givit henne en hel del att tänka på genom små enkla övningar som var världens mest avancerade hjärngympa för henne. Rent fysiskt hade hon nog inga begränsningar så vad jag menar är mentalt, för allt eftersom hon accepterade mig lite i taget kom även fysiska oblanser upp till ytan. Dock tror jag att dessa obalanser var för att hon var trött i knoppen och att det då gick ut över koordinationen 😉

Celeste matte berättade om att hon varit ridskolehäst, vilket förklarade en hel del om “mussel-beteendet”, samt att hon varit mycket aggressiv. I dagsläget var hon en princessa men som gärna var lite väl närgången.

Om ridskolebiten var jag inte förvånad, men däremot att hon var väldigt närgången eftersom hon verkade väldigt “fin i kanten” och gjorde rätt för sig så kändes det motsägelsefullt. Vid närmare eftertanke är det ju iof. logiskt, eftersom hon kommit till ett kärleksfull hem fullt av bekräftelse och kärlek – visst sitter man väl gärna i knäet och myser då 🙂 Det skulle dock göra väldigt gott för henne att verkligen få stå på sina egna ben så mycket hon kan, just med tanke på musselbeteendet inför nya människor och en osäkerhet i grunden. Jag förvånades nämligen mer när Celeste gick med hennes matte på väg mot hagen, för då fjantade hon ganska mycket över saker och hon gjorde även några speciella ryck om hon inte skuttade till lite – oväntat beteende speciellt med tanke på hur trött i knoppen hon verkligen var, att hon orkade bry sig om de där sakerna?!

Mer om Celeste blir det nästa pass, då vi verkligen hoppas på att få in ett ridpass..

DAG 2
Andra passet blev ridning
som vi hoppats på. Gårdagen hade satt fart på en hel del tankar i Celeste
huvud, därför var jag inte så säker på att det skulle gå så snabbt idag heller
i den lilla inhägnaden – men det gjorde det. Hon hade funderat över saken under
natten och nog kommit underfund med att jag hade ganska vettiga saker att säga
😉

Så vi tog på utrustning för ridning och gick till paddocken där vi började med
att ha Celeste och matte i lina för att jag skulle få en bild av hur det såg ut
med enbart ryttare på ryggen utan någon inverkan, sedan skulle vi pussla bit
för bit.

Det var egentligen bara en bild jag behövde för att genast gilla läget – mycket
god sits och följsamhet med Celeste och så kunde vi istället börja pusslet.
Stärkande ridning såväl mentalt som fysiskt för både häst och ryttare 🙂

Vibrerande bedjande innertygel och följsam yttertygel. Enkla, tydliga hjälper
som gör att häst och människa blir ett utan att bli beroende av varandra!

Celeste tappade volten, sköt ut bogen och ville gärna ha ett stöd från sin
ryttare, men istället för att ge henne det visade hon med sitt spö hur hon
själv kunde forma sig i en ram och följa hennes hand nedåt framåt istället för
att luta sig mot den.

De fann en fin form men såklart kände sig Celeste matte helt full i skallen av
nya signaler som skulle matas in och accepteras av koordinationen som var van
vid annat, hehe! Alltid lika fascinerande när erfarna ryttare som tävlar på
höga nivåer får chansen att känna sig “färsk” och förvirrad igen 🙂

Jag frågade om det var okej för dem att jag satt upp på Celeste för att ge en
bild av vad det var jag sökte och för att både Celeste och matte skulle slippa
känna sig nya – om jag kan visa och känna in den ena vet ju iaf. en någolunda
och då blir det snabbare förståelse när matte sitter upp igen – det var okej.
Så jag satt upp och kände in lilla damen som verkligen var lika princessig
uppsuttet som från marken 🙂 Fin!

Hon lyssnade väl och verkade stormtrivas med denna typ av ridning direkt!
Celeste är den häst som snabbast snappat upp tanken och känslan i principen –
och det var en fröjd att få sitta på hennes rygg. Många gånger kan det ta liten
stund att komma in i tänket och så är hästen så van vid att få massor av hjälp
och stöd av ryttaren att den inte riktigt tycker det är okej att helt plötsligt
klara sig så mycket själv. Men som sagt, Celeste verkade växa i sin roll direkt
och det såg nästan ut som hon sträckte på sig och kände att hon verkligen fick
chansen att bära upp sin ryttare och visa vad duktig hon var genom en enkel
vägledning av sin matte :’)

När deras tränare, som också var med och kikade på oss, kommenterade att hon
verkligen fått fram halsen väldigt fint i denna typ av ridning kände jag att
känslan Celeste gav mig stämde!

Celeste och matte var verkligen två underbart ambitiösa, noggranna och duktiga
tjejer som passar perfekt ihop och jag är helt säker på att de kan nå precis
hur långt som helst tillsammans. Nu skulle de smälta alla nya intryck och
verkligen känna in den takt och form som denna typ av ridning gav dem 🙂

Syns snart!

En ung talang mötte jag i Taberg nu i veckan. Hon heter Jojo och är en ettårig flicka med stor charm och personlighet. Hennes matte Anneli ville ha coaching tillsammans med Jojo för att få ut så mycket gott som möjligt av unghästtiden innan inridningen.

Anneli som är dressyrtränare på hög nivå och har flera år av erfarenhet vad gäller inridning av unghästar har en önskan om att vidga sina vyer och med hjälp av ett öppet sinne utvecklas tillsammans med Jojo..

Vi började i lina lite på volten som vanligt, men med stor försiktighet eftersom Anneli berättade om att Jojo inte arbetats i lina innan. Hon gick omkring och luktade in sig lite, sedan följde hon linan som om hon aldrig gjort annat 🙂

Varvbyten, stopp, igångsättningar – funkade otroligt bra och snart kunde jag börja reglera så hon flöt in i stoppen och igångsättningarna också, vilken wow-flicka! Märktes att mamma var stolt.

Andra passet var det Annelis tur att få känna in Jojo på volten. Lika bra gick det och det var jättetrevligt med en så ambitiös och inkännande matte tyckte Jojo. Förlåt! Slank det ur henne lite titt som tätt när hon råkade blockera Jojos väg, som snällt stannade fast Anneli skulle bett henne om att fortsätta gå 🙂

Tanken med den här lilla charm-damen (jag menar Jojo, hihi) är att hon ska få ta allt sin takt och med goda förberedelser inför inridningen – vilket innbär: Introducera henne för nedåt-framåt-form, takt, nya saker, säkra skogspromenader m.m.

Ett smart drag tycker jag att Anneli gör som sätter igång med allt såhär i god tid eftersom Jojo redan nu är en stor liten dam. Ska bli en fröjd att få följa med i utvecklingen, speciellt eftersom hon inte bara är vacker utan klok också.

Elin & Zorro
Veckor fulla av utveckling och energiflöden. Elin har lärt känna sin ponny och hennes ponny har lärt känna henne. De respekterar varandra genom att ge utrymme åt varandras personlighet och säga ifrån om den andre klampar på för hårt. De trivs tillsammans och kan diskutera saker som de är oense om.

Vi talar om ett helt vanligt ridpass. Det har innan varit oändliga argumentationer och missförstånd. Nu konversationer och samförstånd 🙂

Det som de tränar på i hemläxa just nu är att genom så små medel som möjligt få den andra att förstå. Att använda väsentliga hjälper och att samtidigt andas, tänka och agera i lugn och ro för att behålla harmonin.

Finna större takt i skritt trav och galopp, för att sedan plocka in skolorna (öppna och sluta)

Karin & Prinsen
Här har vi nästan exakt samma visa som med Elin och Zorro. En ponny som varit stark och dragit iväg men som egentligen är väldigt känslig, det var små spattiga gångarter som nu har blomstrat ut till större rörligare gångarter i en fin fast takt.

Karin berättade senast vi tränade att det inte gått så bra hemma, så jag lät henne visa vad hon menade. När vi gick åter till basic-träning för att finna framåtflöde och fina hjälper fann de även en så god form att Karin helt tappade vad som hade gått dåligt.

Vi aktiverade ytterhjälperna som varit lite bortglömda och vips så hade hon en ponny som på egen hand kunde hålla volten utan att dra iväg på de öppna sidorna – typ klockrent i skritt, trav och galopp *stolt*

Hemläxan blev att tänka, andas, vänta, analysera och släppa all press som Karin lätt sätter på sig själv. Backa tillbaka och bara känn in Prinsen som också få ta ansvar över sin del i ridning, nämligen hans kropp och han svårigheter att hålla den inom en ram.

Lena & Sanne
Frigörande frihetsdressyr 🙂 Det kan man verkligen säga när det gäller Sanne eftersom hon lätt låser sig i all annan hantering på ett eller annat vis.

Lena har nu börjat våga släppa loss och vi har börjat om med sadel-påläggningarna igen och öppnat upp ögonen för vad Sanne faktiskt säger om varje moment.

Från början var det jag som gav Lena en bild av hur det kan se ut och vad som kan vara bra att tänka på, när vi till en början höll oss i boxen och sedan förflyttade oss ut till paddocken.

När det var Lenas tur var det först lite spänt och ostadigt, men så fort hon vågade slappna av, kände sig som hemma och vågade tro på att hon kunde släppte alla spärrar och jag kunde kliva åt sidan och bara se på när hon och Sanne talade tydligt språk med varandra, öppna och tålmodiga 🙂

Cilla & Sharry
Lastträning har stått på schemat för lilla Sharry och vi förberedde oss väl rent mentalt med tanke på hur han blivit lastad innan. Inhalad i transporten med en lina ut genomframdörren. Han har saknat finliret från en hand som håller i linan och motvilligt varit tvungen att gå på, sedan har han gärna tagit sig ut snabbast möjligast.

Dock var det en riktig prins som vi lastade två dagar i följd! Söta lilla Sharry gick raka vägen fram till transporten och nosade lite lätt. När vi sedan började lastträningen med på- och avgångar skötte han sig jättefint. Han sökte hela tiden det tryck i linan han alltid haft innan när han kastat sig ut, men eftersom han inte fick det nu så blev det inga direkta kast. Ibland var han lite snabbare men aldrig hysterisk – duktig!

Även när Cilla lastade honom och försökte “klanta sig” lite för att se om det vände då, så bara fullföljde han sin uppgift – att vara matte trogen och så gick de på. Hur duktig som helst och jag var minst sagt förvånad. När vi åkt några meter och lastade ut på nytt ställe väntade han även här snällt på att Cilla bad honom att backa ut.

Rosie & Dia
Ett coolt och avspänt ekipage i allmänhet vill utveckla sin relation och börja med trickträning. Jag mötte dem för första gången för några veckor sedan då vi började med introduktionsarbetet och fördjupar oss nu på lite voltträning, positioner, kroppsspråk m.m. som ger en god grund för att börja trickträna säkert tillsammans med sin häst.

På volten är det antingen full fräs eller blixtstill, ett mellanting är vad vi söker 😉 Hon är oerthört trygg i sig själv för att vara unghäst lilla-stora damen Dia och för varje uppgift de får tar de sig igenom den tålmodigt.

Jag kan knappast tro det men nu är det så illa att det verkar som om vi inte kommer kunna ha bredband, varken fast eller mobilt, här på gården. Ahh, suck och stön..

Men, den goda nyheten är att jag precis just nu fick internet och därför sitter jag nu ute på altanen och uppdaterar här. Ska skriva så tangentbordet ryker när jag är offline och klistra in och uppdatera så snabbt jag orkar när vi får uppkoppling.

Så nu vet ni, om det kommer stå lite still här och på hemsidan. Men jag gör allt som står i min makt för att lösa denna dumhet!

Ha det gott i solen så länge 🙂

Bildtext: Myspojken bjöd verkligen på sig själv idag (2 juni 2011)

Vilken galen men bra torsdag det blev efter alla om och men 😉

Det började med att vi lämnade Zebastian ensam på gården och hade ganska dåligt samvete eftersom vi nyss flyttat hit och jag vet med mig att han lätt stimmar upp sig. Å andra sidan har jag övat på att sära dem sedan de kom hit och det har gått bra.

Compadre var en prins och gick rakt på transporten efter en liten tvekan och Zebastian gnäggandes inne i lösdriften. Resan gick också bra, han stod helt still trots snirkliga och guppiga vägar – körde väldigt försiktigt.

Väl framme gick vi in i ridhuset och slappade lite en stund. Compadre fick se sig omkring och jag passade på att borsta av lortgrisen som nu även är full av kåda över hela sig då han och Zeb varit i skogen under de soliga timmarna.
Bildtext: Puss puss (2 juni 2011)
Bildtext: Inkallning, positiv Compadre (2 juni 2011)
Bildtext: Compadre uppskattade inte blommorna så mycket, hehe (2 juni 2011)

Jaha, visst är det väl härligt att bo på landet men usch och fy med all teknik. Ingen mottagning på mitt bredband så just nu sitter jag i Nässjö och kopplar upp mig för att kunna delge er om allt som händer.

Jag får en bra anledning att göra inlägg med “Text kommer inom kort..” men jag lovar att lösa detta så snart jag kan. Ska bara komma iordning med allt och alla 🙂

Ha det så gott så länge, ni som kan känna er lite moderna och uppdaterade, till skillnad från oss lodisar – hehe!

Kom ihåg clinicen imorgon kl. 10.00 på Sävsjö ridklubb 🙂 Syns där!

Man ska inte skylla ifrån sig men är det någon gång jag får göra det så är det nu, mitt i flytten, träna med Compadre inför clinicen, försöka ge Zebastian lite tid så inte han förskrumpnar av avundssjuka, åka på hästjobb osv. Ohhh, massor nu men det är underbart 🙂

Kommer skriva en liten återblick om några ekipage som jag tränat nu under dessa veckor. Bland annat Elin & Zorro, Karin & Prinsen, Lena & Sanne, Cilla & Sharry, Rosie & Dia och kanske fler om jag kommer ihåg något speciellt nämnvärt 🙂 Alla är unika men det blir på tok för mycket att skriva om alla här på bloggen.

Ni som läser bloggen får gärna komma med fler önskemål om vad ni vill höra om träningarna. Sedan får ni gärna lämna mer kommentarer i allmänhet på bloggarna, för det är lite tomt på det och så himla mysigt att få läsa 🙂