Naturligtvisabellas blogg

Torsdagen den 17 februari 2011
Idag trodde vi definitivt att det var time att börja träna uppsuttet på Zorro. Elin började med att berätta att veckan varit kanonbra och att det flytit på fint i longeringen och den vardagliga hanteringen.

Det syntes en god självsäkerhet i Elin när hon ledde ut Zorro till paddocken och det var härligt att se hur de börjar finna balansen i sin relation. Elin vågar ta plats när hon förtjänar det och hon känner av Zorro så allt blir “lagom” mycket eller lagom lite.

Jag bad även Elin visa upp galoppen innan vi skulle sätta igång med ridningen så vi verkligen var på säkra sidan. Som vi märkt väl är inte Zorro speciellt blyg att visa vad han vill eller inte vill, har lätt för respektive svårt för och det hade han inte heller idag..

Bildtext: Zorro knäpp-söte-ponny (gammal bild lånad av Elin)

Han började som vanligt med att försöka dra linan ur handen på Elin men hon har nu god teknik och kan hålla kvar sin galna lilla ponny 😉 Dock gav sig inte Zorro för det utan fortsatte att bralla runt, vända om och göra allt han kunde för att slippa ta den där galoppen. Eller ja, det finns ett sätt som gör att han skulle ta galopp men det är när han drar i linan under tiden så man lätt tappar honom, därför är inte det ett alternativ.

Elin kämpade tappert men tillslut tyckte jag att Zorro bad sig lite väl taskigt åt så då bad jag om att få känna på honom lite och se om någonting kändes annorlunda än vad det såg ut. Så fort jag tog över lyssnade han (kanske för att han har brallat loss så extremt med Elin förr och jag inte tillåtit detta) men i galoppen kom problemen igen..

Jag testade allt jag kunde komma på, men denna lilla ponny tar verkligen priset i att testa mig – såå kul, hihi! Elin tycker jag är lite knäpp som tycker det är kul när han känns omöjlig men jag har ju mitt jobb just för att jag älskar det så därför är det extra underbart med extra kluriga pållar 🙂

Sedan kom en “favorit i repris” som väl egentligen inte är någon favorit i sig eftersom det är väldigt krävande för både mig och hästen, men jag har märkt att när det väl kommer är det ytterst nödvändigt och löser många mentala och fysiska blockeringar. Det som hände var att Zorro helt stängde av. Han gick runt, runt i linan men reagerade inte på någonting. Jag brukar jämföra detta med att när de springer och brallar och har sig kommer de till slut till insikt med att det inte biter på mig och då blir de nästan som apatiska eftersom de brukar “vinna” den striden annars..

Någonting grodde i Zorros kropp medan han lunkade runt och kändes avstängd. Elin fick rycka in och hjälpa till med att få honom framåt, för framåt var det sista han ville. Det är ju inte så konstigt eftersom han enbart sprungit och dragit när han galopperat innan och nu när vi bad honom bära upp sig själv blev han ensam och sårbar.

När Zorro väl tog den där galoppen stannade vi honom direkt och gav massa kärlek (hade tyvärr inga morötter med oss!) och när vi upprepat detta ett par gånger till för att verkligen befästa det såg Zorro nöjd men lite trött ut både i skallen och kroppen 🙂 *söt*

Här nöjde vi oss för dagen, även att vi fick träna på en och samma sak väldigt länge eftersom han så himla lätt låser sig mentalt. Men som plåster på såren fick Elin sitta upp lite barbacka och bara känna på Zorro genom “det magiska tygeltaget” för att få en försmak på nästa träningspass som vi ska ta nästa vecka.

Zorro lyssnade jättefint åt höger och vänster, inåtställd och utåtställd i båda varven. Elin såg lagom lycklig ut att sitta på sin lilla pålle som hon undviker att rida just för att han strular så mycket – som vi håller på att ändra på.

Att det dykt upp så mycket saker från marken är kanonbra för då brukar det flyta på fint i ridningen sedan. Det känns verkligen som Elin känner att hon och Zorro lär sig massor på vägen – för det gör de verkligen!

Så, lika spännande lär det bli nästa gång i nästa vecka – hörs då 😉

Svårigheter
* Ta höger galopp för ryttarens hjälper
* Hålla tempot
* Behålla framåtbjudningen
* Busar, kan sparka och göra utfall vid longering

Lördagen den 12 februari 2011
På lördag kväll kom Angelica och Nielegro till mig för att testa rida för mig. Eftersom det varit lite annorlunda omständigheter (jour-lastning = lastning, rakt på sak) igår så började vi idag som jag alltid gör, genom att lära känna hästen i en mindre inhägnad.

Jag blev lite varnad innan jag satte igång eftersom Nielegro kan vara sparkig. Angelica har haft svårt att få uppfattning om varför han sparkas, för att han är arg, oförstående eller bara för att han kanske inte vill!? Därför höll jag låg profil till en början för att inte hamna i tvist med honom.

Jag lunkade runde lugnt och avslappnat i båda varven i skritt och det är precis det som funkar berättade Angelica. När jag bad honom stanna sköt han dock ut rumpan i vänstervarvet och i högervarvet stannade han klockrent på spåret. Jag bytte till vänstervarvet igen och bad honom stanna, då rumpan åkte ut igen. Tränade lite på detta så han förstod att han skulle stanna på spåret och då gjorde han det jättefint men med ansträngning.

När jag bad honom ta trav, först i vänster varv såg han också helt OK ut där, dock lite ojämn takt. När jag bytte varv var han mycket renare och mer framåt. När jag bytte tillbaka till vänstervarvet igen såg han fortfarande ojämn ut och då bad jag honom ta med sitt inre bakben lite mer. Han tyckte jag var väldigt jobbig och jag förväntade mig någon slags protest efter vad Angelica berättat men han var jätteduktig och gjorde det jag bad om. När jag sedan bad honom stanna gjorde han jättefina halter på spåret/i ramen utan att skjuta ut rumpan 🙂

Så var det dags för galoppen och det var jobbigare än jobbigast tyckte Nielegro. Angelica hade ju inte heller tränat något på galoppkommando eller liknande utan det här skulle bli spännande att se hur han löste.

Han tog både höger och vänster galopp efter några brall-försök, men dessa uppfattade jag inte som utfall utan mer för att tala om att det var svårt och jobbigt. Han tappade bjudningen kraftigt när jag bad honom om att ta galopperna, precis som Angelica beskrivit i ridningen och speciellt vid träning i inhägnad. Så fort han förstod och vågade tro på sig, för han såg faktiskt lite ledsen ut när jag visade tydligare att han skulle våga ta för sig, så fick han en liten mumsbit vilket uppskattades massor av herr’n 🙂

Bildtext: Nielegro kikar sig omkring i den nya miljön (12 feb 2011)

Efter en liten paus och prat med Angelica (och Ida, som också var med som sällskap *nyfiken i en strut, hihi*) upprepade jag samma saker fast utan inhägnaden.

Det funkade jättefint i skritt och trav men i galoppen tog galenskapen vid. Han skuttade och sparkade och visade en otroligt fin spänst, fast vid lite fel tillfälle hehe. Detta ignorerade jag enbart eftersom han gjorde detta för att försöka komma från ämnet, som var galopp. Så fort han slutade med skutt och sparkar rann all energi av honom. Han tappade helt bjudning och hållning, som om hela hästen rasade itu och samman.

Nielegro, den stolta herren som minsann visat sin matte var skåpet skulle stå bland sparkar, utfall, hopp och skutt visade nu en helt annan sida av sig själv. Han verkade känna sig blottad, men ändå förstådd, svag men ändå stark som vågar visa sina svagheter. Det var precis vad jag misstänkt, att det bara var en fasad och när den fasaden inte längre håller blottar sig en liten pålle bakom allt.

Jag mutade med kärlek, gos och mumsiga morötter som piggade upp den lilla pållen i den stora fina hästkroppen och med hjälp av en “förlängd arm” kunde jag visa de där bakbenen vad de var till för.. och äntligen lossade det för fina Nielegro som tog galopp och galopp igen och för varje gång han gjorde detta växte han sig starkare och gladare.

När några mentala spärrar nu lösts upp var det dags för Angelicas tur att börja blandas in i trolldegen 😉

Kommunikation från hästryggen med Angelica och Nielegro
Angelica fick sitta upp på Nielegro och jag berättade lite om hennes inverkan på hästens rygg. Vi längde bland annat hennes stigläder och jag bad henne lägga tyngden i sadeln och på den bredaste delen av foten istället för i hälen som gör att hennes ben åker framåt, hon tappar balansen och sätter sig för tungt bak i sadeln och här blir hennes inverkan lite tokig.

Efter att ha rätat ut Angelicas balanspunkt i sadeln kunde vi sätta igång i skritt. Kraftfulla, spänstiga Nielegro såg faktiskt ganska tung och ansträngd ut i sin framdel men så fort Angelica fann balansen som vi gått igenom även i skritten syntes en väsentlig skillnad.

När jag bad Nielegro om trav lade han åter över balanspunkten på framdelen och ett flertal gånger missförstod han Angelica och trodde han skulle stanna. Detta var någonting som brukar hända förklarade Angelica. Snart fann de balansen bättre och det blev ett mycket bättre flyt i traven och det syntes tydligt hur han lättade i sin framdel och fann sin balans mer och mer korrekt på bakdelen.

Sedan kom vi till galoppen. Idag var inte tanken på något vis att vi skulle lösa problemet med att ta högergaloppen eftersom vi löst upp flera mentala låsningar och nu visste orsaken till problemet men jag ville ändå se det med egna ögon.

Vänstergaloppen som jag inte trodde skulle vara några problem egentligen blev jättejobbig med en ryttare på ryggen, trots att Angelica bara satt där och inte fick göra någonting mer än att bara vara.

Nielegro tappade återigen självförtroendet och så fort jag såg detta bad jag Angelica sitta av för att lösa detta utan något som kan tänkas försvåra för honom. Han fick återigen jättesvårt för att bära korrekt in under sig och jag tog hjälp av den förlängda armen igen så han skulle få hjälp att förstå vad jag verkligen menade.

Det satt långt inne och han var trött i sin lilla hjärna men så kom det där galoppsteget och jag avbröd direkt och gav morotsmums – duktig! När Angelica sedan fick sitta upp igen var det en helt annan häst som bar sig mycket bättre och tog galopp flera gånger av sig själv för att få gottgott 🙂 Så himla härligt när de blir så positiva och inser att det inte är så mycket man ber om.

Högergaloppen sedan, kom aldrig uppsuttet men det var såå nära ska ni veta. Eftersom han nu var så taggad på att galoppera och självsäker med sin vänstergalopp tog han den hela tiden . Jag bad Angelica hjälpa till och be om ställning i nacken samt enbart framåtbjud i ren travtakt för att få en ren och ärlig avslappning genom hela kroppen. För att komma in i den rätta galoppen (höger) så skulle de bara rulla in i den.. – och som sagt, han rullade halvvägs in i galoppen men tappade balans och takt så det förblev trav. Självklart fick han morot att mumsa på när han var så nära 🙂

Åh, med detta sade vi tack och godnatt för idag. En mycket mör men nöjd och glad pålle åkte med Angelica hem.. och gissa angående lastningen?! Det gick jättebra! Angelica hade kanonattityd, självsäker, värderade sig själv och sin känsla högre än hon gjort innan och lämnade stort utrymme för Nielegro att känna efter.

Han knallade på transporten efter bara ett par tvekningar och sedan kunde Angelica stänga bakom honom utan problem. Han stod helt avslappnat och mysig och väntade på henne 🙂

GLAD när man ser den harmonin som växer sig större mellan två indiviver!

Bildtext: Angelica och jag eftersnackar lite efter träningen uppsuttet (12 feb 2011)

Fredagen den 11 februari 2011
Efter fredagseftermiddagens två träningspass med Ida (och Cru) och Elin (och Zorro) var det dags att dra sig hemåt, ta en varm dusch och krypa ned i soffan med en kopp te och bara mysa framför TV:n.. Trodde jag ja, men planerna ändrades lite, hehe 😉

Istället satte sig jag mig i bilen och åkte med Ida till hennes kompis Angelica som skulle lastträna sin pålle denna kyliga, blåsiga (stormiga) kväll.

Efter att vi stått och snackat lite skit i stallet och jag fått hälsa på hennes underbara arabkille Nielegro gick vi ut för att träna lite. Angelica visade hur hon brukar göra och jag stod och läste av läget under tiden.

Det som blev galet, var bara småsaker, missförstånd dem emellan, men trots att det var små saker så ställde det till med stora problem. Tex. att Nielegro egentligen bara stängde av sig och inte brydde sig om Angelica som verkligen gjorde en stor insats och engagerade sig i sin häst. När Nielegro sedan tyckte att det var okej att gå på transporten ville han inte stanna kvar och då kände han sig missförstådd när Angelica försökte hålla honom kvar.

Sammanfattningen blev att Angelica skulle våga stå på sig utanför transporten och enbart vara tålmodig och vänta ut Nielegro inne i transporten. Medan Nielegro skulle skärpa till sig lite utanför transporten och sedan bearbeta sin osäkerhet i transporten då han vill backa ut. Alltså, Angelica har ansvaret utanför och sedan ska hon lämna över ansvaret till Nielegro väl inne i transporten. Den balansen där de båda får ta sitt ansvar gör att de kommer överens och litar på varandra mer 🙂

Mycket riktigt, det gick jättefint så fort de fick in “knycken” och trots att han backade ut lite ibland så löste det sig genom att bara ignorera detta.

Angelica kändes nöjd och glad efter träningpasset. Trots att hon och Ida var frusna och stela kunde flera leenden leta sig fram 😉

Som vanligt försökte jag tala utifrån hur jag uppfattade att Nielegro kände, vilket jag tycker är det mest rättvisa. Sedan hjälper jag och coachar i hur allt rent psykologisk, positivt och mest effektivt bör gå till. Man gör hur mycket eller lite man vill av vad jag berättar, eftersom alla har sina egna personliga åsikter och känslor att deala med.

Angelica kändes väldigt ambitiös och uppmärksam på sin häst från början till slut. Den skillnaden jag kunde se var att hon nu också kändes balanserad, nyfiken och väldigt avläsande på Nielegro – som man verkligen såg att han uppskattade!

Hemåt åkte vi inte förrän runt midnatt eftersom vi blev så intensiva och insatta i all träning och prat om hästar och livet. Väl hemma tog jag den där efterlängtade duschen, lade mig sedan i sängen och somnade ifrån TV:n som jag vaknade av mitt i natten, stängde av och somnade om så gott 😉

..eller borde jag kanske döpt inlägget till “Yrvädret Cru” istället 😉

Bildtext: Ida och Cru mitt i en mysstund (bild lånad av Ida)

11 februari 2011
Idag tänkte vi lite mer med AR-inspirerat med Cru, ställning böjning, formning osv. Men först fick vi ett yrväder att försöka få ordning på. Vinden ven och dagar som dessa berättar Ida för mig om då Cru inte riktigt är med på noterna.

Det märktes väl att han ville hålla koll på allt och eftersom vi redan vet att han kan ta över lite när han får chansen var det egentligen bara att övertyga honom om att det inte var någonting värt att lägga energi på. Snö som yrde, en presenning som brukar fladdra och försöka träna fokuserat mitt i det här.

Jag gav Ida en bild av vad jag sökte, koncentration och träning men ändå fullt medveten om riskerna i det här vädret. Därför valde jag att gå snett framför honom och när han var mer “i sin kropp” än utanför kunde jag börja gå vid hans sida istället utan att känna mig osäker. Han är nämligen en vig och snabb liten arabkille 🙂

Det var svårt att få in flytet för Cru som gärna ville stanna, backa eller tappa takten framåt. Allt detta ignorerade jag bara och fortsatte visa honom framåt, nedåt i takt och när han sedan var redo att ta dessa steg var upp till honom. Flera gånger när jag bad om ställning i avslappningen kom han nedåt och framåt jättefint där han öppnade upp sin ganasch och sträckte ut sin nacke. Någon korrekt ställning kom inte mer än lite här och där men det var inte relevant idag eftersom vi sökte en jämnt flyt och avslappnat framåtbjud.

När Ida testade gick det kanonfint trots att det var väldigt mycket att tänka på från början och på en gång. Cru var mjuk och följsam och hade tålamod när Ida tränade hjärngympa med sig själv och sin pålle.

Det märktes stor skillnad på hur Cru var i sitt “yrväder-humör” när Ida vågade tro mer på sig själv, då lugnade han sig mycket och lyssnade till henne. Han får gärna kika på saker men han behöver inte vända sig om eller vrida hela huvudet och halsen om för det.

Fredagen den 11 februari 2011
I fredags var det åter dags för ett träningspass med Elin och Zorro. Tanken var att checka av den lilla hemläxan som de fått av mig på det vi gjorde sist. De skulle öva på longeringen genom små signaler och även att “hålla en ram” när Elin gick baklänges med Zorro efter sig, mitt emot. Detta var tänkt att göra i trav eftersom de ofta var här som problemet med att Zorro struntar i Elin uppkommer. Efter att de skulle ha visat mig detta skulle vi fortsätta uppsuttet med back-problemen m.m. Men saker blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss och både Zorro och Elin fick var sin rejäl tankeställare..

Vi började med longeringen. Skritten gick helt okej, Zorro såg lugn och ganska intresserad ut där han gick runt Elin på volten, men i traven bar det iväg..

Zorro lunkade på i traven och Elin var lite väl “inne i sitt” och därför drev hon alldeles för mycket så Zorro blev lite uppjagad. När det hela tiden gick fortare och fortare fick Elin mer och mer panik och Zorro pinnade bara på utan att visa någon hänsyn.

Jag talade om för Elin att försöka släppa på prestaionsångesten eftersom det inte handlade om att “göra rätt” utan att utvecklas och få rätsida på saker. Jag är inte hos hästar och människor för att stå och döma dem medan de “gör fel”.. För det finns inga rätt och fel, bara mer eller mindre passande handlingar.

Jag gav Elin en liten bild av avspänd och fokuserad träning genom att själv longera Zorro och vara så liten i hjälperna som möjligt och bara öka dem när det behövdes vara extra tydligt.

När Elin sedan tog över var hon mycket mer avspänd och inlevelsefull tillsammans med Zorro – jättehärligt att se! Både skritt och travarbete i avspänt tempo med lagom signaler.

Zorros jobbiga varv är höger men det hade funkat jättebra, så jag bad dem byta till de lättare vänstervarvet. Det var här Elin fick sin tankeställare:

När Zorro tog trav i vänstervarvet och hon bad honom att forma sig och följa linan hade han redan sprungit runt flera varv och lagt ett lagom jobbigt tryck i linan som Elin såklart fick ont i armen av. Elin visade Zorro att detta inte var okej men istället för att han lättade i linan som vi tränat på ökade han bara tempot och drog nästan ännu mer. Linan blev längre och tempot högre och snart var det full galopp på nästan helt lång lina i paddocken. När jag försökte stoppa den lilla vita springaren kastade han sig så pass att Elin tappade honom och iväg sprang en liten vit med linan hängandes efter sig..

Zorro ställde sig vid de andra hästarnas hage och pratade lite med dem. Det var inga problem att ta honom igen och så gick vi åter till paddocken. Jag höll nu i Zorro för så som han just gjort mot Elin var inget schysst och jag ville känna hur det kändes för att förstå saken bättre.

Innan jag fortsatte träna med Zorro i paddocken stannade vi och jag talade lite allvar med Elin. Hon berättade att det var precis så som Zorro just dragit iväg i longeringen som han brukade göra men att han aldrig stuckit innan eftersom hon haft grinden stängd (som nu var fastfrusen i snön).

Jag berättade att det är väldigt viktigt att värdera sig själv värdigt och ärligt. Att säga ifrån när man inte behandlas snällt och lita på sin egen känsla när man känner att man reder ut saker eller inte. Med detta ville jag få fram att Elin skulle sagt till mig redan från början när Zorro drog i linan och ökade tempot eftersom hon ju visste hur det brukade gå. Det är hon som känner sin häst bäst och jag är enbart där för att coacha dem förbi svårigheter. Det är viktigt att tänka på att alla beteenden som jag ser hos Zorro är nya för mig och därför är det Elin som får sträcka på sig och våga tro på sig själv och sin uppfattning om sin ponny.

Hon ska även sätta en gräns för vad hon accepterar, vad Zorro får och inte får göra, och att veta detta innan hon börjar träna och stå fast vid det under träningpasset. Den här gången sade hon ju faktiskt inte till förrän det värkte i hela armen och hon inte orkade mer och när Zorro då bara blev värre och värre fanns det ingenting kvar att hålla med.

Elin sträckte genast på sig med ett stort leende på sina läppar då jag påminde henne om detta. Att ta ansvar ska vara kul och speciellt när jag är där och kan rycka in om någonting skulle hända, som nu!

Efter att vi gjort en hemmagjord nödlösning till grinden började jag longera Zorro. Först på mycket kort lina och i lugnt tempo, för att se om det gick nu efter att han stressat upp sig – och det gjorde det, jättebra.

Jag testade sedan att länga linan lite, så som det lätt blir för Elin och även bli lite större i mina rörelser som om jag snubblade till några gånger. Det ska ju inte hända en olycka bara för att man råkar snubbla lite 😉 Men detta triggade direkt igång Zorro som skyndade på stegen i traven och snart var det lång lina och en ponny som centrifugerades runt på volten.

Minsta lilla som jag försökte vibrera eller ta i linan för att förhålla honom till lugnare tempo stressade bara på honom ytterligare och jag hade inte en chans att komma framför honom eftersom han sprang för fort och okontrollerat. “Wow, häftigt!” tänker Bella då, “..ett nytt problem jag inte stött på så extremt förut.” och så testade jag istället att bara hålla ett jämnt tryck i linan och hålla min egen position, samt att lätta när han lugnade sig aningens. Genom detta hade vi snart en kontrollerad ponny igen.

Jag visade även “nödbromsen” om hon känner att hon är rädd att tappa honom, som Elin var helt överväldigad över att kunna ta igenom när hon själv fick testa detta 🙂

Så, efter några minuters träning hade vi bearbetat denna rädsla som fötts i missförstånd mellan Elin och Zorro. Hans instinktiva mottrycksreflex kickade in när han inte förstod och Elin inte talade om tydligt nog att det inte är okej att bara springa och dra omkring vid longeringen.

Elin fick testa att be Zorro om galopp på volten och om han skulle få en flashback skulle hon försöka lösa det på egen hand genom att lätta och hålla lagom och lugnt. Skulle det urarta skulle hon “dra i nödbromsen” och sedan fortsätta mjukt till han förstod helt.

Allt detta fick Elin att bli väldigt koncentrerad och engagerad i sin och Zorros uppgift. De var nu ett team, ett lag – två individer som samarbetade och försökte förstå varandra. Ansvar var nu en ära att få ha!

Jag kan inget annat än att säga att jag älskar att se när mina elever kommer till insikt och AHA-upplevelser, när rädsla förvandlas till mod, när sorg förvandlas till lycka – allt det som är mitt jobb!

Kärlek till er alla underbara 🙂

Bildtext: DeeDees effetiva “kolla vad lång jag kan bli”-pose (8 feb 2011)

Historik
I mitten av förra veckan hörde Linda av sig till mig och berättade om en liten oväntad händelse. När hon skulle åka iväg och träna med hennes häst DeeDee men inte kommit iväg då det inte passade damen (DeeDee alltså, hehe)

Jag har lasttränat DeeDee och Linda känner sin häst väl så det har gått kanonbra sedan sist vi tränade, som var över ett år sedan. Dock har Linda valt att vänta ut DeeDee som alltid vill ha 1 – 5 minuter på sig att bara stå och hänga lite på rampen, men sedan knallar de alltid in och så kan de stänga och åka iväg.

Att Linda har valt att göra såhär är för att DeeDee är väldigt lättprovocerad. Hon är bestämd och kan bli upprörd om man “pratar med för storabokstäver”, därför sparar de mest tid på att låta de där få minuterna innan hon gå på vara som de är.

När jag lastar vill jag få ut känslor och mentala blockeringar ur hästen så därför vill jag inte stå och vänta utan “gunga” hästen och ge andrum emellanåt istället som beröm. Men jag tycker Linda är smart som känner att hon och sin häst föredrar att vänta och känna in läget istället när de lastar på egen hand.

Dock finns det ett problem, nämligen det som uppstod förra veckan när de inte kom iväg. DeeDee förlängde de 5 minuterna med fler minuter och snart hade det dragit ut så pass på tiden att Linda fick visa tydligare att det var dags att gå på transporten.

Det slutade med att de inte kom iväg.. DeeDee hade tillslut gått in i transporten men då hade hon inte velat stanna där och därför ringde Linda mig och bad om hjälp!

Bildtext: Linda står och försöker vänta ut DeeDee (8 feb 2011)

Lastträningen
När jag ska träna någon eller någons häst bestämmer man själv om man vill visa mig problemet eller inte. Linda valde att visa mig hur DeeDee gör och hur hon då gör och när jag kikade på dem kunde jag direkt konstatera en viktig sak – för lång och framtung form..

Jag resonerar om lastning precis som om ridning, finn en ram, balans, jämnvikt och framåtbjudning. Jag kikar på hästens helhet och söker undertramp med bakbenen, lagom hållning och lätthet i framdelen, samt en god balans i att korrigeras i sidled, framåt och bakåt. Funkar inte detta har man antingen ett eller annat problem vid lastning.

Genom att “gunga” DeeDee lossade jag hennes låsta framdel. Till synes ser hon inte så låst ut eftersom hon är ovanligt vig och lösgjord, men eftersom hon stod för långt och långt fram med sin hals visar det att det är hennes sätt att låsa framdelen på. Börjar man här dra i henne får man en häst som antingen står på bakbenen och kastar sig bakåt eller åt sidan.

Bildtext: Direkt när jag tog över började jag “gunga” DeeDees framdel (8 feb 2011)

Det var halt och mörkt ute denna eftermiddag/kväll och jag är inte heller så förtjust i att provocera en häst till att bråka så därför gungade vi igång verksamheten i kroppen och snart var hon följsam och tillfreds med att gå in i transporten.

Här följer sedan ett stort ansvar hos den som lastar – att inte gå på! Här gäller det att skynda långsamt och bara gå på en liten bit och sedan gå av för att gå på igen. Genom att kontrollera hästen såhär märker man var och hur problemet med att de vill gå ut igen (..eller kanske tom. kasta sig) uppstår.

DeeDee gick in hela vägen när vi tillslut kom dit, jättefint, men hon vågade inte stå kvar. Jag upplevde henne lite osäker och efter att hon får testa att backa ut på egen hand och jag bara bett henne komma tillbaka in i transporten igen var det lugna puckar.

När Linda dock skulle testa blev hon mer skärrad. Detta förvånade mig eftersom Linda och DeeDee har en mycket god relation och tålamod med varandra. Det enda jag kunde komma på var hur Linda tog i DeeDee för att få henne att stanna kvar och var hon befann sig. Genom att flytta sig mer åt sidan och bara ha tålamod var det snart överens.

Bildtext: Jag och Linda pratar och tränar tillsammans i transporten (8 feb 2011)

En stor del av DeeDees rädsla tror jag föddes ur Lindas osäkerhet och så fort den lade sig funkade det jättefint. Vi testade efter en stund att stänga bakom DeeDee och Linda klarade på egen hand med mina instruktioner att lösa hennes “bakåt-tänk”. Efter avlastning tillsammans med mig testade vi en till lastning och en liten åktur, sedan lastade Linda ut DeeDee själv – vilket gick jättebra!

Tips!
Mitt tips till alla som lasttränar sina pållar och som känner att det funkar helt okej men känner att det är vissa småsaker som ibland gör att det kan ta för lång tid eller kanske att man blir stående en dag. Även om det handlar om att hästen går på jättefint men går för fort ut eller kanske till och med kastar sig.. Så är mitt tips att verkligen gå till botten med problemet. Har man otur kan den dagen komma då man faktiskt står där med en häst som inte går att lasta.

Hästen talar om för oss att den vill ha hjälp när den protesterar. De är sanna mot sig själva och mot sina nära och de vill utvecklas. Att ha svaga sidor gör dem till lätta byten och därför är de mycket mån om sin personliga utveckling.

Den dagen de små protesterna blir stora är när de tycker att det är nog. När de inte känner sig förstådda, när de önskar att få hjälp med detta. Den dagen kan man undvika genom att överraska sin häst med att ta hjälp – innan det är för sent 🙂

Efter ridpasset med Karin satte jag mig i bilen och började
åka förbi alla hagarna ned mot vägen. En man stannar mig och säger att det går
några hästar utanför hagen, jag ber honom åka till stallet och meddela detta
och själv fortsätter jag på vägen med lite extra utsikt så jag inte kör på
några pållisar.

Att de var utanför hagen var ju en stor sanning men också en liten underdrift.
De var mitt ute på vägen rakt på väg mot de större vägarna!!

Jag ropade mot några som stannat sina bilar att meddela stallet och hälsa att
jag åkte efter och att de får ringa mig så de vet var hästarna tar vägen.

Sju hästar i full galopp på stora vägen utanför Ullstämma i Linköping –
herregud!

Efter flera minuters försiktig förföljelse en bit ifrån hästarna vek de av mot
ett bostadsområde. Efter ytterligare några minuter tappade jag dem ur sikte och
när jag höll på att köra fast mitt bland alla snö och is vände jag tillbaka och
körde runt bostadsområdet, in i ett annat bostadsområde dit spåren visade.. Så
stod de där, vid två killar som fått tag i var sin pålle.

Bildtext: Snäll häst som lyssnade
på drag i täcket, hehe (2011-02-10)

Med den ena killen hållandes i en hästs huvud och den andra hängande i täcket
lyckades jag få på två av hästarna två grimmor som jag hade i bagaget och en
lindade vi en lina runt skallen som en provisorisk grimma.

Bildtext: Folk/häst-samling mitt i
bostadsområdet (2011-02-10)

Snart kom det fler personer och hjälpte till och vi hade hundkoppel och skärp
runt hästarnas huvuden för att hålla dem kvar.

Snöyra och kyla, sju hästar, mitt bland husen, okända människor som vissa var
hästvana, andra livrädda – vilken katastrof 😉

Efter en liten enkel genomgång av säkerhetsåtgärder kändes läget stabilt och
Karin och hennes mamma kom med lite grimmor och grimskaft så vi kunde hålla i
alla hästarna. Efter en lång, lång stund kom hästarnas ägare och vi kunde börja
promenera hemåt stallet, flera kilometer därifrån..

Bildtext: Äntligen alla hästar
under kontroll och på väg hem (2011-02-10)

Väl hemma i stallet efter två timmar var vi alla möra och lättade. Äntligen
kunde jag också få åka hem, lagom försenad. Tanken var att åka förbi Mantorp
när jag ändå var i krokarna men det blev nu inte lönt. Så Katarina och
Niccolina fick vänta 🙂

Slutet gott allting gott!

Idag hade jag och Karin taggat igång för att
förhoppningsvis kunna hoppträna med Prinsen. Jag kände att jag hade lite dålig
koll på läget eftersom det nu var snart två månader sedan de tränade för mig då
vinter, snö och planering inte riktigt gått ihop i vardagen.

Men idag var vi alla på G igen – härligt!

Bildtext: Karin och Prins tränar takt, stretching och bärighet (2011-02-10)

Karin fick först visa mig hur de låg till i sina energier så hon började med
att visa ställning och böjning för hand från marken – vilket satt helt
klockrent, wow! Karin som haft mycket prestationsångest då Prinsen blir väldigt
stum när hon ber om ställning till vänster. Det har då blivit mer krävande och
så har de tappat effekten av att lyssna av varandra och istället blir det stora
hjälper som Prinsen blir spänd över när Karin sedan sitter upp. Men inte idag –
kanon!

När Karin kontrollerade ställning åt båda hållen uppsuttet stod Prinsen
avslappnat och lyssnade av helt annorlunda än jag sett honom göra. Samma sak
har det här varit för mycket prestation och större hjälpgivning så Prinsen
blivit spänd och börjat steppa fram och tillbaka istället för att de väntar på
varandra och tar det i den takten som båda är redo.

Det som var så imponerande var Karins självlysande självkänsla som strålade lång
väg. Lugn och metodisk, som Karin förvissa alltid är men ibland speglar paniken
igenom och det behöver inte synas så väl om man inte känner henne, men av
Prinsen och döma syns det jätteväl 🙂

Det är ju kanonbra när häst och människa speglar varandra så man lätt kan se
när den andre gör något galet. Dessvärre är det ofta tvärt om detta uppfattas,
så när hästen försöker visa någonting som den vill lära människan tar vi detta
som en olat och ska försöka ”rätta till det”, när det egentligen är oss själva
vi ska se över. Det är precis det här som jag talar om, som Karin gjort!
Speglat tillbaka sin häst beteende mot sig själv och tagit det som en chans
till utveckling istället för någonting jobbigt. Är SÅ STOLT över de båda och
stoltare skulle jag bli under träningspassets gång.

När Karin och Prinsen skrittade runt i ridhuset för att börja värma upp kunde
jag inte låta bli att le och fråga hur det kändes!? Karin undrade nog vad som
flugit i hennes tränare och svarade att det kändes okej. Men det jag syftade på
var bara den underbara helheten i hur detta ekipage tog sig fram – jag menar,
trots att det var en uns av undertempo i skritten så var det taktfast och
balanserat som aldrig förr 🙂

Sedan fortsatte lektionen precis i den här andan, i balans, i takt och samspel.
Karin löste allt jag bad henne om på egen hand och Prinsen lyssnade till henne.
Ibland blev det en för stor hjälp och då sade han ifrån och när det var lagom
flöt de fram i en jämn ström.

Eftersom Prinsen lätt blockerar sig och blir stark tränade vi över bommar på
böjt spår, först i trav och sedan i galopp. I galoppen blir han väldigt platt
och klumpig över bommarna, han tar sig över men hur det bryr han sig inte om. När
jag lade bommarna så de kom några centimeter ovan marken började han förstå
galoppen över hindrena som nu blev en liten studs. Tillslut kunde Karin och
Prins skutta över tre studshinder i jättefin balans i precis lagom böjning och
ställning för den vinkeln som hindrena stod i.

När Karin från början tog galopp på Prinsen, innan vi ens började med hinder
stod jag med hakan i backen – imponerande bärighet och lugn och inte alls lika
hög form som han annars får för att kunna hålla galoppen. Över hindrena blev
han lite för hög i formen fortfarande men det var en jättebra övning för att få
honom att anpassa sin galopp och sin steglängd.

Kontentan av detta ridpass blir – personlig utveckling! Karin vågar säga ifrån
när Prinsen inte lyssnar på vad hon har att säga. Hon håller sig till sin plan trots
att han försöker få henne ur balans och hon lyssnar på mig SAMTIDIGT som hon
själv känner in hur faktiskt Prinsen känns. För mig handlar det inte om att ”lyda”
mig utan att ta emot tips och känna efter själv 🙂

Torsdagen den 10 februari infinner jag mig i Linköping för träning. Bor du i närheten så hör av dig snarast och boka in ett pass. Jag är ledig från kl. 13.00 och framåt 🙂

Mail: info@naturligtvisabella.se

Tfn: 073-7766773

Dag nummer två med Zorro började lugnt och fint. I den lilla inhägnaden följde han mina kommandon som om han inte gjort någonting annat och formen kändes mjuk och följsam. Eftersom han fick ur sig mycket känslor och testade det ena och det andra igår trodde jag därför att vi skulle fortsätta såhär lugnt och skönt.

Elin har ju berättat om att han stannar och inte vill gå ibland och att detta ofta urartar i en backande ponny som inte direkt går att få stopp på. Av han inställning att döma märkte jag att han testade sina gränser men att problemet urartat så pass som Elin berättat om trodde jag till störst del berodde på kommunikationen mellan dem. Jag skulle dock få smaka på en riktigt omgång med “Zorro in action” 😉

Elin kände på Zorro först i lilla inhägnaden och sedan i paddocken som vanligt. Det gick helt okej men Zorro gick hela tiden och hängde lite lagom på linan så det såg sådär ansträngt ut.. Jag bad därför Elin få loss trycket och positivt överraskad blev jag när hon verkligen vågade visa honom. Dock var han motsträvig och bjöd inte en millimeter på sig själv så Elin kämpade på men utan några direkta framsteg. Ibland följde han henne jättefint, sedan stannade han upp och ville gå bakåt, för att snart lyssna på henne och följa volten och sedan stanna igen – och såhär fortsatte det.

Jag bad att få visa Elin för att ge henne en bild av hur det ska se ut och kännas, men det skulle jag snart få äta upp att jag sade. För Zorro ville inte visa hur det skulle se ut, han hade mycket i sin kropp som istället ville ut ut ut, eller ska jag kanske säga – som INTE ville ut. För han rörde sig sjutton inte en millimeter för mycket när jag bad honom.

Jag tog ut honom på volten, vibrerade för att få honom att följa istället för att dra emot. Svaret jag fick av detta var att han stannade, bad jag honom gå fram lade han i backen och när han tillslut gick framåt drog han i linan igen.. När jag bad honom lösa problemet själv genom att lägga mer tryck i linan då han stannat och “tjurat” /blockerat sig, så stod han bara helt still och vägrade röra sig ur fläcken. Haha, ponny ponny säger jag bara 🙂

När han väl gick fram och förstod att det var det han skulle göra ville han ändå inte det, så han masade sig fram och utnyttjade läget till max. Det fanns inte mycket som gjorde den ponnyn för när i stunden och jag bad Elin hämta ett spö/förlängd arm så jag skulle kunna stå i en mer gynnsam position och fortfarande nå honom.

Han låste sig, gick in i sig själv och tänk er bilden av ett barn som står och håller för öronen, himlar med ögonen upp i skyn och samtidigt säger “Jag hör ingentiiing la la laa!!” – det var precis Zorro!

När han började förstå att det var action jag ville ha, istället för att han stannar upp och bara stänger av, så låste han sig ännu mer. Han frös fast, intog “gunghäst-posen” som ofta syns när folk lastar hästar som inte vill gå på transporten.. Jag lät honom gå för det här var han strid mot sig själv, han ville för allt i världen inte förstå hur noga jag än visade men jag visste att när han fått testa alla dessa grejer som han brukar göra och märker att det inte hjälper kommer det lossna och så ser man att en häst sakta men säkert börjar komma åter till verkligheten – och mycket riktigt.. några minuter senare gick han framåt, han fick massa beröm och sedan testade han att samarbeta istället för att stå emot och det var ju bara trevligt upptäckte han 🙂

När detta genombrott gjorts var vi alla nöjda och ganska mosiga i skallen så då avslutade vi för dagen. Men först fick Elin såklart testa att gå baklänges tillsammans med Zorro som följde henne mitt emot och i både skritt och trav satte de det här helt okej. Det blev även deras hemläxa. Hålla en ram, kunna svänga och styra i skritt och trav.

Inne i stallet upprepade vi gårdagens träning i boxen med att vända och flytta. Detta gjorde han hur fint som helst med bara ett litet irriterat svansvift till att börja med, men sedan kom han ju på att han fick gott-gott om han gjorde det vi bad honom om så då vände det negativa till det positiva 🙂

Åhh, så himla spännande och kul med att bearbeta hästar med gamla trauman, rädslor eller andra inlärda beteenden. Idag kom vi en bra bit på vägen! Syns om en vecka 😉