Naturligtvisabellas blogg

Framstegen med Queens Candela har varit många och det har funkat otroligt bra länge nu utan några direkta bakslag. Men för några dagar sedan kom snedsteget då jag och mina två praktikanter Johanna och Anna tog en sväng runt sjön. Trots att Candela var på tårna större delen av ridpasset så höll hon sig i skinnet. Det hade varit många nya komment och saker som hon inte kände igen under turen och hon verkade ha svårare och svårare att behålla fokus på mig för varje sak som uppkom.

Efter att vi passerat en bro som krävde både tålamod och konsevens för att kunna passera så gick hon som en pärla och arbetade lugnt och harmoniskt tillsammans med mig. Det är ofta så, när man väl kommit över ett moment med en positiv inställning så känner sig hästen naturligt tryggare och vågar lita på sin ryttare.

Candela är en av de hästar som kan visa de mest olika sidor och det skulle Anna och Johanna snart vara beredda att hålla med om. När det enbart var några hundra meter kvar hem så var det någonting som inte passade damen i smaken och hon började trycka sig frenetiskt mot mina hjälper.

Innan jag visste ordet av dansade hon runt, sköt sig åt sidan, stod på två ben och det hela pågick under säkert 15 minuter. Om jag enbart lade min skänkel mjukt mot hennes sida gjorde det henne ursinnig.

Detta beteende har jag och Martina sedan länge märkt av, men det har aldrig urartat som denna dag. Detta är ett sto med en vilja av stål som gör allt för dig när hon är på din sida, men man har henne gärna inte i motståndarlaget.

Dagen efter var problemet som bortblåst. Jag tror det kallas humörsvängningar!

Då jag är starkt MOT våld och tvång vill jag inte behöva känna hennes oro i munnen då hon blir nervös utan istället väljer jag att ha ett mjukare bett så hon vågar känna stöd och tillit när hennes nerver sätter sig utanpå. Så i framtiden ska vi trots allt ha ett gummibett på henne då vi rider ut eftersom hon har en tydlig tendens av att bli irriterad i munnen när hon hetsar upp sig sådär och gärna vill gå iväg.
Bildtext: Jag och Candela doppar fossingarna i sjön (23 sep 2008)

Innan sommaren arbetade jag en del med åringen LL. Det var allt från vardaglig hantering som att vattna, pyssla med och så smått arbeta i lina. Precis innan hon och hennes unghäst-kompisar åkte till sommarbetet arbetade jag med henne för första gången i paddocken, det var blandade känslor med allt från sprallighet till rädsla.

I torsdags arbetade jag med henne för första gången sedan den gången. Hon var fortfarande väldigt cool och lugn i sig, nästan mot att vara loj. Detta visade sig då hon höll sig på allt för nära avstånd från mig och hade svårt att respektera då jag skulle backa undan henne. Efter 15 – 30 minuter var hon helt införstådd med att hålla sig på sin kant och komma till mig när jag bad henne. Att arbeta henne i lina på volt har jag inte gjort speciellt mycket och på den lilla tiden som vi kommunicerade denna dag gjorde hon många fina framsteg.

Jag är alltid speciellt noga med att arbeta intensiva och korta pass med unghästar då de lätt blir otåliga och uttråkade. Detta märks positivt på att de utvecklas i ett lagom tempo och håller sig intresserade under passen.
Bildtext: LL och jag kommunicerar i paddocken (25 sep 2008)

Så kom den där dagen då en stor del av knutarna släppte i kroppen på min lilla fux. Jag, Johanna och Anna (praktikanterna) beslutade oss för att göra Potter riktigt fin med knoppar och lindor. Hon verkade trivas bra med detta och så även med att träna lite dressyr på ängen. Vänstersidan var nästan som bortblåst och det raka tränsbettet som jag testade att ha på henne gillade hon riktigt mycket. Hon var smidig och behaglig i munnen samt att hon lyssnade fint med ett positivt och ärligt framåtbjud. Ett härligt “avslut” på dessa tre intensiva dagar.

Bildtext: Lady Potter och jag krumiluttar lite på ängen (22 sep 2008)

Igår hade jag “kommunikation från hästryggen” med Therese och Candela för första gången. Candela är en mycket bra häst att ha till denna övning då hon lyssnar väldigt väl för ryttarens hjälper, hon gör rätt när de gör rätt.

Therese går i vanliga fall enbart på ridskola och tycker att det känns lite svårt att kunna få in känslan mellan sig själv och hästen då hon rider. Då är “kommunikation från hästryggen” en mycket effektiv lösning. Ryttaren får till en början bara se hästen då jag arbetar den i lina och får på så vis lära känna hästens rörelseschema utan ryttare, plus att hästens starka respektive svaga sidor tydligt kommer fram.

Sedan får ryttaren sitta upp, men helt utan inverkan för att än en gång få chansen att känna in hästen utan något störmoment mer än ryttarens tyngd på sin rygg. Så småning om får ryttaren göra mer och mer inverkan och tillslut har man liksom lagt ett helt pussel, bit för bit.

Therese var mycket intresserad och ambitiös och trots att det blir mycket information på en gång så är det inte speciellt svårt att ta till sig då det hela är så logiskt. Hästen och ryttare bygger tillsammans upp ett gemensamt självförtroende.

Bildtext: Therese instrueras av mig av att bara sitta och känna efter (22 sep 2008)

Nu har jag börjat med lite mer seriös dressyr på Potter då hon gärna går emot hjälperna på vänstersidan. Vi testar lite olika bett också, fastställt är att hon behöver 10, 5 cm.

Idag hade hon förmodligen träningsvärk från gårdagens lösgörande arbete som hon svarade fint på, så dagens pass vart lite mer motstävigt men dock väldigt fint framåtbjud stundtals. Hon trivs kanonbra i den nya sadeln.

Idag anlände två tjejer med sina hästar och fullproppade resväskor som ska göra sin praktik hos mig i några veckor. De går tredje året på Naturbruksgymnasiet i Ingelstad och ska följa mig i mitt arbete och hjälpa till med alla hästarna dessa veckor.

Första dagen är nu avklarad och både tjejerna och deras hästar har redan hunnit landa i sina tillfälliga hem. De är Naturligtvisabellas första praktikanter och det ska bli kul att få vara deras handledare och göra deras APU till någonting meningsfullt.

Välkomna!

Bildtext: En höstlig bild på Lady Potter (2 sep 2008)

Candela har lagt på sig en bamse-mage under sommarbetet, så nu har jag och Martina lagt upp ett lite seriösare träningsschema för henne. Det har gått mycket framåt men eftersom den fyrbenta damen har lite fasoner för sig dyker lite småproblem upp.

Jag red ett dressyrpass på Candela för några dagar sedan då vi även testat en ny sadel som hon trivdes mycket bättre i. Nu börjar hon ta ut sin steglängd och slappna av, speciellt mer i galoppen. Sadeln är egentligen till Potter, men ibland har man sådan tur att samma sadel ligger kanon på två hästar.

Bildtext: Jag och Candela efter ett dressyrpass (14 sep 2008)

Tiden travar på och så gör även framstegen med Lady Potter. Jag har nu successivt börjat arbeta med henne lite mer i ridningen och till och med kunnat sätta upp en av mina elever på henne. “Mot-trycks-reflexen” försvinner mer för varje dag som går, vilket har varit ett stort problem och jag beundras verkligen av den stora positiva vändning som denna häst gjort i sitt beteende på så kort tid.

Fortsättningsvis blir det samma arbete som vi hela tiden gjort med mycket arbete från marken och kommunikation från hästryggen. Mitt sätt att arbeta med henne (precis som jag gör med alla hästar) lägger ribban på den nivå hon är mogen för. Framstegen kommer självmant av hästen själv, istället för att pressa fram dem, det stärker dem som individer och gör dem mer sammarbetsvilliga och positiva.

För ett par veckor sedan kom Lady Potter till mig, som ett långtidsprojekt. Hon har nu hunnit installera sig fint med både miljön och hästarna och jag har påbörjat arbetet med henne lite lätt.

Trots att hon är sex år så är hon som en tre/fyra-åring i kropp och muskulatur. Hon har alltid varit väldigt valpig så att hon egentligen inte har gjort någonting speciellt fram tills nu har bara gjort henne gott. Framstegen har redan hunnit komma, små men många. Det blir helt upp till den lilla damen och tiden att utvisa tempot i utvecklingen och det finns ingen brådska, bara en ängels tålamod.

Bildtext: Lady Potter visar upp sin fagra sida (20 aug 2008)

Det fortsätter att gå framåt i utvecklingen med vår egen lilla godbit Candii. Tanken på att starta henne i en lättare dressyrklass är inte längre lika långt bort. En sådan positiv och ambitiös häst i ridningen trots sina begränsningar är sällsynta och jag kan knappt förstå de stora framsteg som hon faktiskt gör varje dag.

Bildtext: Jag tränar med Candii på ridbanan (7 aug 2008)